Rånaren som ville bort

Det finns brottslingar man ändå måste känna viss sympati för.
Som den 18-åring som i veckan gick in på Sparbanken i Mjällby, maskerad och beväpnad med en kniv.
Han gick därifrån med lite pengar.
Han satte sig i en bil och körde iväg.
Och sedan tog äventyret slut - polisen grep rånaren långt innan äventyret ens hunnit börja.
För det var ju det allting handlade om.
Verklighetsflykt, resor till okända platser och mot obestämda mål.
Alltså inte ett brott i första hand riktat mot banken: snarare ett knivhugg rakt in i den bistra, tomma bytristessen.
Rånaren var trött på hösten, trött på det lilla samhället, trött på det enahanda i ett liv och en omvärld som aldrig utmanar.
Han ville bort, som så många vill, han längtade ut och härifrån, och mer dunkla motiv till ett banalt knivrån har man ju onekligen hört talas om.
Enligt 18-åringen behövde han pengar för att ha råd att tanka den bil som skulle ta honom iväg genom landet och ut på det stora, vilda äventyret.
När allt var över skulle han själv anmäla sig till polisen.
Sökandet efter något viktigare och större än livet än oktoberkyla i en stillastående svensk håla kunde helt enkelt inte styra impulserna.
Det känns faktiskt rätt mänskligt.
Och är ett motiv långt värdigare än pengar.

En rysk spion på bokmässan

Boris Grigorjev.
Pensionerad KGB-agent med dryga 30 bakom sig inom Sovjetunionens underrättelsetjänst.
Numera inte särskilt hemlig alls.
Jag träffade honom på Bokmässan i Göteborg, han sålde ett par romaner till bra pris, och jag tyckte det var kul med en spion så jag gjorde affärer.
Jag gick därifrån och vandrade vidare med ett signerat exemplar av dramadokumentära Med Säpo i hälarna i en papperskasse.
Och så tänkte jag inte mer på det.
Det fanns ju en hel del annat att tänka på, vi gick där tiotusentals litteraturkonsumenter och bokkramare och tittade artigt på varandra och gjorde nya upptäcksfärder bland förlagens montrar, hyllor och bord.
Jag kunde förstås inte låta bli och eftersom allt ändå fanns samlat så investerade jag i ett dussin böcker ungefär.
Särskilt glad blev jag över Shakespeares sonetter - dekorativt illustrerade av Lundell.
En vacker pjäs, dyr vanligtvis, här gick den bort för en femtiolapp.
Jag måste försöka lära att mig att tycka om hösten, jag har alltid känt ett inneboende motstånd mot en sån skitmånad som november, exempelvis.
Den väntar där, alldeles runt hörnet, jag tror att den kom till bara för att härda mänskligheten, den finns liksom ingen poäng alls med månader som är varken eller.
Allt bara dör och bryts ner i höstens fotspår.
Bara kalla, råa, mörka, obarmhärtiga tider och en lång plågsam väntan på ljus och värme och jul, kanske.
Men det är olika.
I veckan berättade en arbetskamrat att hösten är hennes bästa tid på året: man kan dra sig undan, reflektera, lyssna på bra plattor, dricka te och vin och...läsa böcker.
Och allt det där lät ju som rätt behagliga sätt att härda ut när kastvindarna och regnet river och sliter i och utanför.
Vackra stunder kan jag uppskatta höstsol över skog som brinner av lövens färger och man får vandra i stillhet med en svampkorg och en packning med smörgåsar och kaffe.
Sådana vackra stunder kan jag längta efter.
Nu har jag böcker och skivor och jag tror bestämt att jag ska somna till Ebba Forsbergs innerliga Cohen-tolkningar i kväll.
Olle Carlsson har jag ju varit inne på tidigare och att läsa hans böcker är som att få råd av en verkligt god och klok samtalspartner.
Så Ebba. Och Olle. I kväll.
I morgon är HiFi-Friberg, arbetsplatsens kreativa motor, tillbaka igen. Han har jobbat med halvhemliga projekt, mer ljusskygga saker än vad Grigorjev pysslar med, fast också inom arbetets ramar.
Han behövs där han ska vara, Friberg, och han har den häftigaste underarmstatuering jag sett, en rad Berså-blad - han är en liten servis numera, med en Easy Rig över nacken.
Hårt är det.
Som november.