Omkring på Baksidan

Satt hos DSA i går.
Vi klippte tre kortfilmer.
Vi drack kaffe, tittade på gamla fotografier, såg en ung Caj Karlsson sitta på polarnas axlar med svett i pannan och en flöjt i handen.
Vi arbetade bra, vi förstod varandra, lyssnade.
Vi hittade en bra form till slut.
Det var mycket intressant.
Tre filmer från Baksidan, alltså.
DSA rökte och jag berättade att jag lyckades slarva bort en potatislimpa häromnatten.
Vi blev lite vänner där.
Jag tror att han förlät mig för att jag en gång skrev en raljant skandalartikel om ett uppblåst musikprojekt han en gång stod bakom - och som kraschlandade i backen.
Det där kostade honom en kvarts miljon eller så, inte artikeln förstås, men kraschen.
Låt oss säga att vi inte berörde saken.
Nu gör vi teater och förstår varandra.
Det är bra det.

I den svala gryningen vandrade han ut med sitt fåriga ansikte i vinden, en cigarett och en papperspåse, i vilken han stoppat katten. Hon hade bara varit död i några timmar. Han kallade henne Skrot, den fullvuxna katthonan som nu bars iväg till den sista vilan. På kvällen innan hade han suttit bland småfåglarna på ett kafé och rökt och druckit, när räddningstjänsten ringde och berättade att katten ramlat ut från lägenhetsfönstret och låg förlamad på marken nedanför. Han registrerade och satt kvar. Jag kommer hem om ett par timmar, sa han. Inte nu. Sen.

Det var sommarteater på gården. Två män och en kvinna i vita skjortor och svarta hängslen. Han kom på sig själv med att räkna stenarna i gruset under bordet, ungefär som att han varje morgon räknade mynt efter den tidiga promenaden till matbutiken i gallerian. En bra morgon kunde skörden och frukterna av nattens aktiviteter ge honom en hundring, när burkarna och flaskorna med kladdigt öl och fimpar lämnats in och förvandlats till ett vitt kvitto och bröd, mjölk och tobak och mellanöl.

Nu gick han ensam med katten. En kort promenad. Över broarna, förbi husen med det svaga skenet från fönsterlamporna där de lyckliga snart skulle möta en ny dag, nya timmar att fylla med familjeutflykter, rosévin på blöta klippor, matkassar med frukt, ost, bröd, skaldjur, en båttur med grannen. Det var en värld han aldrig fått entrébiljett till.

För ett kort ögonblick hade han övervägt ett skogsbegravning. När andningen blev långsammare, tyngre och hon till slut bestämde sig för att dö på tröskeln mellan hall och vardagsrum, så ville han bära ut henne i famnen och gräva en grop mellan björnbärsris och vildblommor där havet möter land. Nu styrde stegen sig själva närmare en annan slutdepå. Kanske var han omedvetet märkt av insikten att alla problem måste lösas snabbt och emellanåt okonventionellt eftersom han inte bara saknade pengar, utan också kraft och ork.

Ensamhet kan göra mycket med en människa. Det blir en slags ofrivillig ideologi, man dricker sitt vin, och inbillar sig att man är självständig och fri, man försvarar sitt eget sätt att leva. Man försvarar sitt eget liv. Man mobiliserar i huvudet. Man är oförmögen att förändra det. Man abdikerar inför livet och sig själv. Man gråter med sig själv och slutar att sova. Sedan tar man en dusch, klär på sig sin skjorta och gömmer sig bakom en mask de andra redan plockat av en.

När han kom fram till pappersinsamlingen, containern mellan de gröna, stora hårdplastbubblorna som sköt upp ur gruset, såg han sig omkring. Det var tyst och stilla. Han lät en nattaxi passera innan han försiktigt sköt in påsen och katten genom öppningen. Kroppen var inte längre varm. Och han vände sig om och jag vandrade vidare i den nya dagen. Den hade börjat bra.

Sånger från lämnade länder

Höstmörkret kom smygande utan att be om lov och jag märkte det inte förrän det plötsligt bara bredde ut sig på gatan utanför mitt fönster. Nu ser jag att damen på andra sidan gatan röker under fläkten och trummar på sin kaffekopp. Det är tidig morgon, sen oktober. Och jag har tid. Jag har påbörjat en seriöst menad ansträngning att skriva en samtidsroman.
Under drygt ett års tid har jag samlat på mig historier från verkligheten, sparat dem i huvudet och i datorn och så en dag för inte alls särskilt längesen kände jag att det fanns tillräckligt för att göra ett trevande försök. Nu lever jag med den här berättelsen, karaktärerna har fått egna liv, jag ser dem runt mig, på affären, på jobbet, på gatan.
Jag pratar med dem, eller delar av dem, lånade delar och jag hoppas verkligen inte att någon känner sig utpekad och kränkt om jag någongång blir färdig.
Den är förstås skruvad, dragen till sin spets.
Humor får icke underskattas.
men annars: ett socialt reportage från en tillknäppt nation, där människor lider och försöker när ingen annan ser, en berättelse om utanförskap, sorg, ensamhet, vansinne, alkoholens effekter på människor som förlorat fotfästet, en försiktig hyllning till den som fallit utanför ramen, till den gränslöse, kärlekstörstande.
Om liv och öden som flätas samman. Om synkade men parellella liv. Om mannen som slängde katten som just dog i pappersåtervinningen. Om mannen som köpte en kakelugn paketerad i Palmeutredningen. Om kvinnan som sålde barnens tax till en jägare i Halland. Om han som drömde stort och prostituerade sig på den stora reklamkanalens altare och sedan - när ridån gått ner och människorna återgått till sina vanliga liv - utan skyddsutrustning störtade i avgrunden.

Årets album är förstås Fredrik Jonssons "Sånger från lämnade länder". Enligt all logik och rättvisa borde Frallan från Kisa just nu planera en på förhand utsåld vinterturné.
Men det gör han nog inte.
Han skickade mig i alla fall som han alltid gör sitt senaste album och han skrev "Spela den högt!" och det gjorde jag och jag drabbades åter av den där känslan att han skriver sånger man själv önskat att man skrivit.
Det är ingenting annat än ett rockalbum man förälskar sig i.
Vemodigt, vackért, svängigt, storslaget och naket på samma gång.
Om någon vanligtvis sansad människa kan förklara för mig varför Frallan får stanna hemma när Lars Winnerbäck (också han bitvis mästerlig) kan åka runt och spela och få folk att gråta och jubla så vill jag väldigt gärna veta.
Den gåtan måste vi gemensamt lösa.

Baksidan.

Ungefär så här ser presentationsbilden ut för "Baksidan.".
Jag tvivlade där ett tag, tvivlade som man alltid gör, det var för mycket av allting i den här produktionen, bråddjupt mörker, viljor som slet de starka banden av samhörighet och lagkänsla och vi-mot-dom-som-ändå-inte-förstår i skilda riktiningar, tankar som kolliderade, brist på kommunikation, avvsaknad av förståelse för olika livsvillkor. Vi behövde andas och fylla på de där energidepåerna som i vackra ögonblick faktiskt åstadkommit saker jag emellanåt känner stolthet för.
Och så fann vi varandra igen.
Och jag skrev om och tänkte nytt och vi lyssnade på varandra och vi överlevde en filminspelning som var allt annat än lysande och då var jag på väg att be hela grejen fara åt helvete igen.
Så talas det om att alla konstnärliga processer skapas i kaos och friktion.
Vänliga någon. Låt mig då slippa. Rösterna i mitt huvud säger hela tiden att "gör det inte".
Och då måste jag gå på tvärs och göra.
Så nu står vi här på Baksidan.
Och jag tror det kan bli nåt.