Sånger från lämnade länder

Höstmörkret kom smygande utan att be om lov och jag märkte det inte förrän det plötsligt bara bredde ut sig på gatan utanför mitt fönster. Nu ser jag att damen på andra sidan gatan röker under fläkten och trummar på sin kaffekopp. Det är tidig morgon, sen oktober. Och jag har tid. Jag har påbörjat en seriöst menad ansträngning att skriva en samtidsroman.
Under drygt ett års tid har jag samlat på mig historier från verkligheten, sparat dem i huvudet och i datorn och så en dag för inte alls särskilt längesen kände jag att det fanns tillräckligt för att göra ett trevande försök. Nu lever jag med den här berättelsen, karaktärerna har fått egna liv, jag ser dem runt mig, på affären, på jobbet, på gatan.
Jag pratar med dem, eller delar av dem, lånade delar och jag hoppas verkligen inte att någon känner sig utpekad och kränkt om jag någongång blir färdig.
Den är förstås skruvad, dragen till sin spets.
Humor får icke underskattas.
men annars: ett socialt reportage från en tillknäppt nation, där människor lider och försöker när ingen annan ser, en berättelse om utanförskap, sorg, ensamhet, vansinne, alkoholens effekter på människor som förlorat fotfästet, en försiktig hyllning till den som fallit utanför ramen, till den gränslöse, kärlekstörstande.
Om liv och öden som flätas samman. Om synkade men parellella liv. Om mannen som slängde katten som just dog i pappersåtervinningen. Om mannen som köpte en kakelugn paketerad i Palmeutredningen. Om kvinnan som sålde barnens tax till en jägare i Halland. Om han som drömde stort och prostituerade sig på den stora reklamkanalens altare och sedan - när ridån gått ner och människorna återgått till sina vanliga liv - utan skyddsutrustning störtade i avgrunden.

Årets album är förstås Fredrik Jonssons "Sånger från lämnade länder". Enligt all logik och rättvisa borde Frallan från Kisa just nu planera en på förhand utsåld vinterturné.
Men det gör han nog inte.
Han skickade mig i alla fall som han alltid gör sitt senaste album och han skrev "Spela den högt!" och det gjorde jag och jag drabbades åter av den där känslan att han skriver sånger man själv önskat att man skrivit.
Det är ingenting annat än ett rockalbum man förälskar sig i.
Vemodigt, vackért, svängigt, storslaget och naket på samma gång.
Om någon vanligtvis sansad människa kan förklara för mig varför Frallan får stanna hemma när Lars Winnerbäck (också han bitvis mästerlig) kan åka runt och spela och få folk att gråta och jubla så vill jag väldigt gärna veta.
Den gåtan måste vi gemensamt lösa.