Jag är så trött på trekvartslånga shorts och människor som ser likadana ut. Så synd att våra planer på en resa till vad-som-helst-bara bort, bort, bort föll.
En uppenbarelse sådär bara. En vision. En längtan ut, iväg från det förutsägbara, det på förhand givna.
Han önskade sig en tågkupé, dyrt vin, böcker, tidningar och skvaller.
Impulser. Liv.
Nya människor, andra människor.
Och han sa att det spelar ingen roll vart, vi tar det billigaste och försvinner. Och jag kände sympati med den starka längtan och vi gav varandra ett halvt löfte om att göra verklighet av allt det där.
En charterresa om året - det räcker inte.
Jag kvävs. Sa han.
Jag har: pengar, jag är flexibel och jag har en längtan.
Ge mig: storstadens smuts och stil och utbud och intryck och gränslöshet och uppkäftighet.
Och kanske: fotboll.
Varför inte?
Själv satt jag och lyssnade på Elvis och läste Per Planhammars alldeles fantastiska "Efter honom syndafloden". Till detta drack jag Flat Roof Manor med en katt som liknade min egen på etiketten. Jag åt risotto med kantareller.
Det är semester och jag tycker om det.
När jag var 25 år kunde jag inte ha semester eftersom jag levde i en symbios med ett arbete som åt upp mig inifrån och som jag gjorde mig galen.
Då gick varje ledig dag åt till att längta efter nästa arbetsdag, nästa avslöjande, nästa sidan 3-story, nästa konflikt, nästa dunk i ryggen och jag sov med en mobiltelefon intill huvudkudden.
Nu är jag ledig. Och känner mig så. Och jag drog till Göteborg som jag alltid gör och kom med hem med en ny gitarr, fyra kassar med kläder och skor och skivor och böcker och en kväll i Majorna träffade jag Björn.
Han hade en randig tröja och han försökte i ungefär en timmes tid att rulla en cigarett. Utan att lyckas. Han rökte lite papper. Och jag gav honom en blå Camel. Och han sa att han "älskade judar". Han var mycket, mycket berusad.
När jag somnade den natten tänkte jag på Den Store Skådespelaren som nyligen gjorde en kraftfull tolkning av Strindbergs "Den starkare". En repris, visserligen, men ändock: ett drama som skakade om. Sedan funderade jag på att kanske dramatisera Planhammars frustande roman/biografi om JK. Jag tror på det. Det är vad jag gör.
