Tog mig alltså an Larz-Kristerz i fredags.
Uppdraget löd: skildra folkets ovillkorliga kärlek till sex män i obekväma och icke särskild diskreta kostymer.
Ja, jag skriver obekväma, för jag var glad i denna stund, och bad att få testa dräkten som bar Älvdalens folkhjältar till seger i SVT:s Dansbandskampen.
Inga problem.
Det var över huvud taget inga problem alls med någonting.
Larz-Kristerz må sortera efter fasansfulla musikaliska ideal, men det var ändå ett gäng softa och ödmjuka herrar som parkerat sig i landets kanske mest osmakliga danslokal: Eringsboda Brunn.
Så på med vinnarkostymen, bara.
Den luktade sur svett, lite hö, damparym.
Och så i skorna, tillverkade i två olika sorters plastmaterial.
Dom är inte bekväma du - dom är kinesiska!
Sa den rundlätte vokalisten och skrattade så de fjärlsformade lampmönstren i taket vibrerade.
Nej, fötterna värkte efter ganska exakt fyra steg och jag tänkte att om dessa herrar står och går i dessa skor tre timmar under varje spelkväll så borde gaget ligga omkring 500 000 kronor, exklusive fotmassage.
Nåväl, vad gör man inte får en stunds slapp, lättsamt på-ytan-underhållning.
Jag tror jag behövde det.
Eller rättare sagt: jag vet det.
Jag har tyngt mig själv med alldeles för många destruktiva tankar det senaste året, jag har fastnat i grumliga existensiella grubblerier.
Nu är det dags att ha kul!
Pratade med hockeyproffset, han planerar just nu en försittning i samband med Konstnärens Karlskronabesök den 28 februari.
Jag vill att du kommer och lirar lite, sa han mellan tuggorna på kaféet där han satt och jag sa förstås ja.
Sådana tillfällen är bra tillfällen och jag måste hålla igång det sång- och textbibliotek jag lyckats knöla in i hjärnan.
Jag hade gärna haft med mig M.A också, men vad jag förstått så sviker han sin gamla hemstad och drar till bästkusten i stället.
Och det har man så klart förståelse för.
Ronnebygatan är ju inte direkt...avenyn.
Den 28:e, ja. Då är jag nyss fyllda 33, det är en speciell ålder, jag minns när man far fyllde 33, det var på något sätt en siffra som kändes oupnålig och overklig och en verklig symbol för att man var på väg rätt in i ålderdomen.
Nu står jag där själv.
Var tog åren vägen?
I natt läste jag boken om den här landsändens kanske mest välbekante 33-åring.
Han är död nu. Han skulle ha varit närmare 60 om han fortfarande levt.
Men det gör han alltså inte.
Boken, skriven av en skånsk, hårdhudad kriminalkommisarie, lanserar teorin att det var denne 33-åring, uppväxt ett stenkast från macken i byn, som i ett förvirrat tillstånd sköt ihjäl Olof Palme.
Den ena förbluffande tesen staplas på den andra, det är stundtals rätt underhållande, och den 33-åringe spårbegåvade turbokäften förblir - oavsett inblandning i statsmannaskjutningar - den störste profil som någonsin levt och verkat i det här lilla samhället.
Irrationell, intelligent, galen, kanske, skrytsam, allmänbildad, excentrisk, kristen...ungefär allt som man inte ska vara om man ska bo här.
Så han flyttade, mötte världen, reste, pratade, skrattade, ljög, drog omkring.
Varför har han ingen egen staty här?
Inget eget sällskap?
Jag tror bestämt jag ska ta hand om den saken.
Jag menar, en man backade bilen, ut på vägen, två kilometer ner till viken, tillbaka igen för priset av 20 kronor, måste man ju bara älska.
Världen skulle må bra av fler 33-åringar.
Länge leve dårskapen!
lördag 31 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Älskade folkpark
Hey, vilken dag som nalkas, jo, det vet jag på förhand, jag har ett uppdrag som måste utföras.
I dag ska jag nämligen ta hybriden till danspalatset i Eringsboda, för att penetrera den svenska folksjälen på djupet.
Jag har ett möte med Lars-Kristerz, dansbandet som fick några minuters berömmelse i tv-programmet Dansbandskampen under hösten, det var ett grabbgäng glada spelemän från Älvdalen beväpnade med vita kroppskondomer, lustiga frisyrer, sensuella blickar och med ett musikalisk bagage fyllt till bredden av så kallade dansbandsprälor.
Man måste nästan gilla Lars-Kristerz bara därför.
Detta band, detta möte, hela produkten dansband i tramsiga kläder får mig att drömma om en epok jag i tanken ofta återvänder till, men som jag egentligen är för ung för att ha fått uppleva.
Jag menar:
folkparkerna, lördagsfyllet, tombolan, korven, chokladhjulet, hämningslöst knullande i buskar och på dass, när artisterna verkligen var artister, den ideella idrottsföreningens eldsjäl med en lottkrans runt handleden, raggare, knegare, vanligt folk som behövde roas och verkligen såg till att bli roade.
Allt det där får mig att tänka på det Sverige som jag bara sett resterna av.
Mamma och pappas värld, mormor och morfars värld.
Jag brukar försöka besöka folkparker och dansbanor när jag kan, och jag läser om och om igen Staffan Bengtssons och Göran Wallis fantastiska Hela Svenska Folket Park - En K-märkt Turné.
En bok jag borde ha skrivit.
Eller åtminstone tagit bilderna till.
Jag känner doften genom sidorna, röken, sorlet, skriken, pulsen, romantiken, glädjen att få komma tillsammans efter en ovarsam arbetsvecka, gemenskapen, bandet som spelar upp.
Nu ska Masten tydligen rivas och lämna plats för "sjövillor".
Jag är säker på att de som har pengar nog att flytta dit ger fullständigt fan i den historia som ryms mellan de höga tallarna.
Och vad ska man säga om det. Djursvik går samma öde till mötes, såg jag i tidningen.
Masten besöker jag varje sommar, det är ett hål i stängslet och öppet i varje byggnad, det står gamla bänkar kvar, chokladhjulet har stannat, men det ligger ölbrukar och kaffemuggar överallt.
I somras tänkte jag att det är så jävla sorgligt alltihop, det är som ett museum ingen vårdar eller ser om, som att bandet gick hem efter sista dansen, publiken likaså, sedan tog någon och släckte och låste - och lämnade spåren av det som varit kvar. Bara så där.
Utrymmena bakom stora scenen är täckta av autografer. Jag kan i de där trapporna i timmar. Lundell har varit där tre, kanske fyra gånger ser jag.
1982 då han var kär och galen ritade han ett pil med ett hjärta i taket.
Året innan kraschade egentligen Masten, valborgsmässoafton, Gyllene Tider och ett satans supande förstås, tre dog, kanske dog sagan om folkparken samtidigt.
Åh, jag sörjer det.
Men kanske kan Lars-Kristerz vara bomull för hjärtat i dag.
I dag ska jag nämligen ta hybriden till danspalatset i Eringsboda, för att penetrera den svenska folksjälen på djupet.
Jag har ett möte med Lars-Kristerz, dansbandet som fick några minuters berömmelse i tv-programmet Dansbandskampen under hösten, det var ett grabbgäng glada spelemän från Älvdalen beväpnade med vita kroppskondomer, lustiga frisyrer, sensuella blickar och med ett musikalisk bagage fyllt till bredden av så kallade dansbandsprälor.
Man måste nästan gilla Lars-Kristerz bara därför.
Detta band, detta möte, hela produkten dansband i tramsiga kläder får mig att drömma om en epok jag i tanken ofta återvänder till, men som jag egentligen är för ung för att ha fått uppleva.
Jag menar:
folkparkerna, lördagsfyllet, tombolan, korven, chokladhjulet, hämningslöst knullande i buskar och på dass, när artisterna verkligen var artister, den ideella idrottsföreningens eldsjäl med en lottkrans runt handleden, raggare, knegare, vanligt folk som behövde roas och verkligen såg till att bli roade.
Allt det där får mig att tänka på det Sverige som jag bara sett resterna av.
Mamma och pappas värld, mormor och morfars värld.
Jag brukar försöka besöka folkparker och dansbanor när jag kan, och jag läser om och om igen Staffan Bengtssons och Göran Wallis fantastiska Hela Svenska Folket Park - En K-märkt Turné.
En bok jag borde ha skrivit.
Eller åtminstone tagit bilderna till.
Jag känner doften genom sidorna, röken, sorlet, skriken, pulsen, romantiken, glädjen att få komma tillsammans efter en ovarsam arbetsvecka, gemenskapen, bandet som spelar upp.
Nu ska Masten tydligen rivas och lämna plats för "sjövillor".
Jag är säker på att de som har pengar nog att flytta dit ger fullständigt fan i den historia som ryms mellan de höga tallarna.
Och vad ska man säga om det. Djursvik går samma öde till mötes, såg jag i tidningen.
Masten besöker jag varje sommar, det är ett hål i stängslet och öppet i varje byggnad, det står gamla bänkar kvar, chokladhjulet har stannat, men det ligger ölbrukar och kaffemuggar överallt.
I somras tänkte jag att det är så jävla sorgligt alltihop, det är som ett museum ingen vårdar eller ser om, som att bandet gick hem efter sista dansen, publiken likaså, sedan tog någon och släckte och låste - och lämnade spåren av det som varit kvar. Bara så där.
Utrymmena bakom stora scenen är täckta av autografer. Jag kan i de där trapporna i timmar. Lundell har varit där tre, kanske fyra gånger ser jag.
1982 då han var kär och galen ritade han ett pil med ett hjärta i taket.
Året innan kraschade egentligen Masten, valborgsmässoafton, Gyllene Tider och ett satans supande förstås, tre dog, kanske dog sagan om folkparken samtidigt.
Åh, jag sörjer det.
Men kanske kan Lars-Kristerz vara bomull för hjärtat i dag.
onsdag 28 januari 2009
Saker som ska göras
Min 2009-jobbiga-måste-lista:
1. Börja springa igen. Kan trots att det varken är vinter eller vår eller sommar eller höst därute längta till ljudet av skorna som dovt dunsar i terrängen på Västra mark.
Det fanns en tid för inte så längesedan då jag tre gånger i veckan körde mina rundor i skogen.
Jag mådde bra av det.
Nu vill jag ut igen.
2. Fixa mina tänder. Har tandsten. Är orolig för tandlossning. Och nästan lika skräckslagen för folktandvården. Men nu, nu ska jag dit. Tid bokad i mars.
3. Skriva färdigt åtminstone en av de påbörjade böckerna.
1. Börja springa igen. Kan trots att det varken är vinter eller vår eller sommar eller höst därute längta till ljudet av skorna som dovt dunsar i terrängen på Västra mark.
Det fanns en tid för inte så längesedan då jag tre gånger i veckan körde mina rundor i skogen.
Jag mådde bra av det.
Nu vill jag ut igen.
2. Fixa mina tänder. Har tandsten. Är orolig för tandlossning. Och nästan lika skräckslagen för folktandvården. Men nu, nu ska jag dit. Tid bokad i mars.
3. Skriva färdigt åtminstone en av de påbörjade böckerna.
nytt nederlag
Var i kiosken i går igen, med son, kompis till son, samt informationschefen. För två av oss var det debut, men det kändes tryggt att vila i vissheten att allt ändå var precis som vanligt:
samma gubbar, samma korv, samma snöpliga jävla uddamålsförlust.
Jag vet inte vad det är med det där hockeylaget, som match efter match drar tusentals hängivna åskådare till templet.
Jag vet inte. Kanske har man försökt tillämpa kollektivismens vackra principer i någonting som ändå och till slut handlar om individer och prestation.
Jag vet som sagt inte.
Men jag saknar stjärnor, artister, lirare, tappra hjältar, gladiatorer, vildar, ja, i princip vad som.
Bekväma, försiktiga LAGspelare som marinerats, uppslukats och till sist drunknat i den stora tanken om det ödmjuka laget före jaget.
Det håller inte. Det behövs någonting annat också. Så kom hit med dynamit och starka färger och galna tankar och det kanske händer någonting för omväxlings skull.
Informationschefen, vars hjärta visade sig klappa för Färjestad, höll väntat lågprofil, men slukades samtidigt oväntat snabbt upp den masspsykos som Khk-sekten bjuder på för det facila priset av 100 kronor.
Efter ännu en suddentorsk snabbabalyserade han matchutgången så här:
Ett par-tre onödiga utvisningar avgjorde. Dessutom måste Khk bara trycks in en puck när det är power play och två minuter kvar.
Informationschefen meddelade också att han var "imponerad" av inramningen, korven vädrade han ingen offentlig uppfattning om, medan de passionerade sönerna öppet visade sin besvikelse genom att i tjugo minuter efter slutsignalen upprepa i kör:
De vita ska dö. De vita ska dö. De vita ska dö.
I natt har jag vridit mig länge.
Ska till ögonläkaren på morgonen, har ju numera bara ett friskt öga, ny röntgen i dag, nya droppar, nya bilder, kanske nya injektioner, bedövning, laser, den sterila doften, de kala vita väggarna, två år gamla inredningsmagasin i ett väntrum där jag alltid är yngst, allt detta får mig att minnas 2008.
Det var för egen del på många sätt ett förlorat år.
Och eftersom det här och nu är min stund på jorden kommer det aldrig att bli så igen.
samma gubbar, samma korv, samma snöpliga jävla uddamålsförlust.
Jag vet inte vad det är med det där hockeylaget, som match efter match drar tusentals hängivna åskådare till templet.
Jag vet inte. Kanske har man försökt tillämpa kollektivismens vackra principer i någonting som ändå och till slut handlar om individer och prestation.
Jag vet som sagt inte.
Men jag saknar stjärnor, artister, lirare, tappra hjältar, gladiatorer, vildar, ja, i princip vad som.
Bekväma, försiktiga LAGspelare som marinerats, uppslukats och till sist drunknat i den stora tanken om det ödmjuka laget före jaget.
Det håller inte. Det behövs någonting annat också. Så kom hit med dynamit och starka färger och galna tankar och det kanske händer någonting för omväxlings skull.
Informationschefen, vars hjärta visade sig klappa för Färjestad, höll väntat lågprofil, men slukades samtidigt oväntat snabbt upp den masspsykos som Khk-sekten bjuder på för det facila priset av 100 kronor.
Efter ännu en suddentorsk snabbabalyserade han matchutgången så här:
Ett par-tre onödiga utvisningar avgjorde. Dessutom måste Khk bara trycks in en puck när det är power play och två minuter kvar.
Informationschefen meddelade också att han var "imponerad" av inramningen, korven vädrade han ingen offentlig uppfattning om, medan de passionerade sönerna öppet visade sin besvikelse genom att i tjugo minuter efter slutsignalen upprepa i kör:
De vita ska dö. De vita ska dö. De vita ska dö.
I natt har jag vridit mig länge.
Ska till ögonläkaren på morgonen, har ju numera bara ett friskt öga, ny röntgen i dag, nya droppar, nya bilder, kanske nya injektioner, bedövning, laser, den sterila doften, de kala vita väggarna, två år gamla inredningsmagasin i ett väntrum där jag alltid är yngst, allt detta får mig att minnas 2008.
Det var för egen del på många sätt ett förlorat år.
Och eftersom det här och nu är min stund på jorden kommer det aldrig att bli så igen.
tisdag 27 januari 2009
Cajs mammas fåtölj
Tog hybriden och åkte runt med Caj Karlsson i måndags.
Vi var på Hasslö, Caj i baksätet, HiFi-Friberg fram, jag körde.
Vi pratade om vårens platta (Tillsammans med mig) och vårens planerade konsertturné (Tillsammans med Caj).
Det blir nog en fin turné och jag gillar verkligen tanken på att trycka ihop en massa oförutsägbara hjärnor i en buss, som sedan rullar från Stockholm och söderut för att sedan ge långa konserter där dessa män och kvinnor från scen sedan gör saker tillsammans.
Stefan Sundström, Lars Demian, Staffan Hellstrand, Anders F Rönnblom och Johan Johansson är några av dem som dra ut med Hasslös allra största rockstjärna.
I snart tio års tid har jag på nära håll följt Caj Karlssons karriär.
Jag upplever nog, rätt eller fel, att vi utvecklat en tämligen stor respekt för varandra.
Sedan hör det ju till saken att han är en väldigt begåvad och karismatisk person.
En gång sa jag till honom att det är få människor som kan se ut som en påtänd lodis och ändå utstråla så mycket star quality.
Caj kan.
Och det skiljer honom från oss vanliga nervösa, ängsliga människor.
Bland annat.
Jag tror jag ska skriva en bok om Caj Karlsson nångång, jag tyckte mycket om PA Rudelius tv-dokumentär "Caj och hans demoner" och onekligen är det så att det finns stora volymer potential i den där fascinerande levnadsstoryn.
Om erbjudandet från bokförläggaren står kvar, är jag villig att ge mig in i det, men då gör jag det med full styrka.
Jag förestäler mig en intervjubok, ungefär som Stig Hanséns "En sång till modet" om Mikael Wiehe.
En gång, jag tror vi var på fyllan, jo, vi har varit det Caj och jag, lanserade jag idén och han sken upp och blottade sina sneda tänder och sa:
Om du gör det, så ska jag berätta allt. Då ska du få ta del av mitt hemliga innersta. Det finns massor som aldrig har sagts eller blivit känt.
Han är skön på så många vis, tacksam att intervjua, enkel at klippa, klar, tydlig, kraftfull, charmig, rolig, intelligent.
Nu där i bilen kom apropå ingenting den här leveransen:
Äh, du vet när jag mindre och försökte knarka, ja, men ville ju bli knarkare då...alltså, det gick inte. Jag drog i mig en jävla massa amfetamin. Och somnade.
Sedan lyssnade vi tillsammans med den kommande radiosingeln "Ett brev"; en snygg rocklåt, en bra Cajlåt, inte den bästa, men som framavlad för att spelas i P4.
Och förresten:
OM den där boken blir av, jag säger OM, så vill jag verkligen veta vad Caj och Dagge gjorde med nattbussen efter Guldekengalan i Ronneby, kan det varit 2005? Kanske.
Dagge, ja. Om honom kan det också sägas mycket, men har man sett honom iförd kaninöron dansa på Aspöfärjan så har man sett mycket.
En gång köpte han en Dynamitöl av mig för 20 miljoner kronor - i monopolpengar.
Dagge tvättar på julafton och är förresten inte alls basist.
Han är en man med en bas.
Vi var på Hasslö, Caj i baksätet, HiFi-Friberg fram, jag körde.
Vi pratade om vårens platta (Tillsammans med mig) och vårens planerade konsertturné (Tillsammans med Caj).
Det blir nog en fin turné och jag gillar verkligen tanken på att trycka ihop en massa oförutsägbara hjärnor i en buss, som sedan rullar från Stockholm och söderut för att sedan ge långa konserter där dessa män och kvinnor från scen sedan gör saker tillsammans.
Stefan Sundström, Lars Demian, Staffan Hellstrand, Anders F Rönnblom och Johan Johansson är några av dem som dra ut med Hasslös allra största rockstjärna.
I snart tio års tid har jag på nära håll följt Caj Karlssons karriär.
Jag upplever nog, rätt eller fel, att vi utvecklat en tämligen stor respekt för varandra.
Sedan hör det ju till saken att han är en väldigt begåvad och karismatisk person.
En gång sa jag till honom att det är få människor som kan se ut som en påtänd lodis och ändå utstråla så mycket star quality.
Caj kan.
Och det skiljer honom från oss vanliga nervösa, ängsliga människor.
Bland annat.
Jag tror jag ska skriva en bok om Caj Karlsson nångång, jag tyckte mycket om PA Rudelius tv-dokumentär "Caj och hans demoner" och onekligen är det så att det finns stora volymer potential i den där fascinerande levnadsstoryn.
Om erbjudandet från bokförläggaren står kvar, är jag villig att ge mig in i det, men då gör jag det med full styrka.
Jag förestäler mig en intervjubok, ungefär som Stig Hanséns "En sång till modet" om Mikael Wiehe.
En gång, jag tror vi var på fyllan, jo, vi har varit det Caj och jag, lanserade jag idén och han sken upp och blottade sina sneda tänder och sa:
Om du gör det, så ska jag berätta allt. Då ska du få ta del av mitt hemliga innersta. Det finns massor som aldrig har sagts eller blivit känt.
Han är skön på så många vis, tacksam att intervjua, enkel at klippa, klar, tydlig, kraftfull, charmig, rolig, intelligent.
Nu där i bilen kom apropå ingenting den här leveransen:
Äh, du vet när jag mindre och försökte knarka, ja, men ville ju bli knarkare då...alltså, det gick inte. Jag drog i mig en jävla massa amfetamin. Och somnade.
Sedan lyssnade vi tillsammans med den kommande radiosingeln "Ett brev"; en snygg rocklåt, en bra Cajlåt, inte den bästa, men som framavlad för att spelas i P4.
Och förresten:
OM den där boken blir av, jag säger OM, så vill jag verkligen veta vad Caj och Dagge gjorde med nattbussen efter Guldekengalan i Ronneby, kan det varit 2005? Kanske.
Dagge, ja. Om honom kan det också sägas mycket, men har man sett honom iförd kaninöron dansa på Aspöfärjan så har man sett mycket.
En gång köpte han en Dynamitöl av mig för 20 miljoner kronor - i monopolpengar.
Dagge tvättar på julafton och är förresten inte alls basist.
Han är en man med en bas.
söndag 25 januari 2009
nytt liv
Det händer mycket i mitt liv, uppbrott, förändringar, en ny tid, ett nytt liv. Jag kände att jag på något sätt ville manifestera denna metamorfos i går, jag satt nedsjunken i en stol, åt lasagne, vitkål, ett glas vin, tankarna flöt iväg som de nästan alltid gör, de lever sitt eget liv bortom kontroll och sans.
Började dagen med vad man kanske skulle kunna kalla ett frivilligt hembesök hos en trivselrund konstnär drygt tre mil västerut, sett härifrån.
Uppdraget var egentligen att hämta en en gipspjäs med fiskargubbemotiv, som denna den lokala kulturens kanske mest omtalade gigant släpat hem från en loppmarknad.
Så jag körde dit och pressade nästan sönder den gamla Forden i höjd med Galtsjön.
Sedan: in på den lilla parkeringen vid cykelskjulet, andra våningen i det vita tegelhyreshuset.
Där inne hade konstnären nu bott i elva år, lekt med tobak och färg, och jag släpptes in, konstnären gick runt med en ficklampa och gav en provisorisk lägenhetsvisning innan vi sjönk ner på varsin stol och konstnären avlossade en svavelosande, bitter salva om tillståndet i världen.
Jo, jag hade förstås serverats en del förut. Kvinnorna, eller bristen på dem, den svenska synen på dem som halkat av banan, socialdemokraternas svek, han läste högt ur Bertil Malmbergs Åke och hans värld, tände en ny cigarettstump, brände sig, hostade och avbröt sig själv.
Sedan längtade konstnären plötsligt efter lite enkel, amerikansk underhållning för han slet fram en konsert-dvd med Jerry Lee Lewis och tvingade mig att se The Killer i konsert med Ron Wood och Joh n Fogerty.
Konstnären sjöng Good golly, miss molly och sa "Den heter Jerry Lee with friends". Ginza. 179 kronor plus nåt jävla porto, men jag, jag har inga vänner. Sa konstnären.
Och gav mig en väldigt vacker tavla, ett utställningsex, ursprungspris 3 500 kronor.
Som tack för det fick jag skjutsa honom till centrala Ronneby, köpa en ask cigaretter och släpa hem en oanvändbar spegelram till soprummet.
Men det var det värt.
Här ovan är förresten bilden som ska visa mig vägen in i framtiden.
lördag 24 januari 2009
Ett sällskap för människor som lever
Tillbaka igen, försökte somna om, insåg att det inte gick, låg och vred mig, slölyssnade på Tv4, tror jag, Sverige-Usa, fotboll, sidleds-Danne var tydligen med och resultatet således det förväntade: torsk.
Anyway, det sägs finnas ett informellt sällskap som sträcker sig över grannkvarter och kommungränser och som jag egentligen inte vet om det existerar på riktigt, men jag tror det.
Det finns många sällskap, men det alldeles särskilda med det här är att det som förenar stommen är ett närmast hysteriskt Ulf Lundell-knarkande.
Centralkommittén ser i grova drag ut så här:
Hockeyproffset. Nu egen företagare. Voluminöst hjärta. Våldsamt dedikerad. Rätt så jävla envis emellanåt, stort kontaktnät bland landets övriga Lundellnarkomaner. Alltdi först med de udda plattorna, ser åtminstone fem gig varje turné och har flera tunga Lundell-troféer hemma: munspelet från CZ, bröllopshälsningen från UL själv, exklusiva turnéprylar, tavlor, turnéstatistik, affischer, foton, brev, tröjor. Arrangerar träffar och sammankomster med introtävlingar och den obligatoriska albumrankingen.
Har som princip: "Allt Uffe gör är bra - eftersom det är Uffe som gör det".
Har en gång i ett litet kök i utkanten Göteborg grovt skändat en akustisk version av Det goda livet.
Jag vet inte riktigt vad han är mest stolt över.
Kommunalrådet. Det påstås vara Naken nerför gatan som utlöste hennes himlastormande kärlek till Lundell. Har i motsats till Danne en mer nykter syn på Konstnärens produkter, men får ändå bedömas som kraftigt hardcore då hon inte ryggar för en stalkerrunda över Österlen, Svinaberga, där hon tack vare känningar på jobbet kan avslöja en hel del intressanta detaljer om mannen som bor därborta i den vitkalkade gården.
M.A. Den musikaliska motorn. Och mannen som tar Tid för kärlek på exakt lika stort allvar som Män utan kvinnor. En grubblande, filosofisk diplomat som i drömmarna lever sitt liv vid ett stenbord i Toscana och som efter en flaska Argento spelar dragspel, munspel, gitarr och piano med beundransvärd inlevelse och passion.
Brukar vara resesällskap när kommunalrådet längtar till Österlen.
Jag tror bestämt de spelar Evangeline hela vägen tillbaka.
Tjänstemannen. En man med fasta principer, och med en detaljkunskap som är svåröverträffad till och med i Lundellvärlden. En bok är inte bara en bok och en platta är inte bara en platta. Inte om det är Lundell som skapat. Då är det en process, en ritual, en ceremoni formad med nitisk noggrannhet, intryck ska tas om hand, analyseras, svalna, tas upp igen.
Radiomannen. Kvinnornas man. Utrustad med muskler, skjortor och smycken och sjalar och jeans, en ganska så vacker sångröst och knullruffs-frisyr. En varm anhängare, naturligtvis, det är vi ju alla i den här lilla gruppen, men med en sund skeptisk hållning till sådan som är av mera tveksam kvalité. Hävdar alltid att Lit de parade egentligen borde sjungas in av Caj Karlsson, här och för alltid.
Anyway, det sägs finnas ett informellt sällskap som sträcker sig över grannkvarter och kommungränser och som jag egentligen inte vet om det existerar på riktigt, men jag tror det.
Det finns många sällskap, men det alldeles särskilda med det här är att det som förenar stommen är ett närmast hysteriskt Ulf Lundell-knarkande.
Centralkommittén ser i grova drag ut så här:
Hockeyproffset. Nu egen företagare. Voluminöst hjärta. Våldsamt dedikerad. Rätt så jävla envis emellanåt, stort kontaktnät bland landets övriga Lundellnarkomaner. Alltdi först med de udda plattorna, ser åtminstone fem gig varje turné och har flera tunga Lundell-troféer hemma: munspelet från CZ, bröllopshälsningen från UL själv, exklusiva turnéprylar, tavlor, turnéstatistik, affischer, foton, brev, tröjor. Arrangerar träffar och sammankomster med introtävlingar och den obligatoriska albumrankingen.
Har som princip: "Allt Uffe gör är bra - eftersom det är Uffe som gör det".
Har en gång i ett litet kök i utkanten Göteborg grovt skändat en akustisk version av Det goda livet.
Jag vet inte riktigt vad han är mest stolt över.
Kommunalrådet. Det påstås vara Naken nerför gatan som utlöste hennes himlastormande kärlek till Lundell. Har i motsats till Danne en mer nykter syn på Konstnärens produkter, men får ändå bedömas som kraftigt hardcore då hon inte ryggar för en stalkerrunda över Österlen, Svinaberga, där hon tack vare känningar på jobbet kan avslöja en hel del intressanta detaljer om mannen som bor därborta i den vitkalkade gården.
M.A. Den musikaliska motorn. Och mannen som tar Tid för kärlek på exakt lika stort allvar som Män utan kvinnor. En grubblande, filosofisk diplomat som i drömmarna lever sitt liv vid ett stenbord i Toscana och som efter en flaska Argento spelar dragspel, munspel, gitarr och piano med beundransvärd inlevelse och passion.
Brukar vara resesällskap när kommunalrådet längtar till Österlen.
Jag tror bestämt de spelar Evangeline hela vägen tillbaka.
Tjänstemannen. En man med fasta principer, och med en detaljkunskap som är svåröverträffad till och med i Lundellvärlden. En bok är inte bara en bok och en platta är inte bara en platta. Inte om det är Lundell som skapat. Då är det en process, en ritual, en ceremoni formad med nitisk noggrannhet, intryck ska tas om hand, analyseras, svalna, tas upp igen.
Radiomannen. Kvinnornas man. Utrustad med muskler, skjortor och smycken och sjalar och jeans, en ganska så vacker sångröst och knullruffs-frisyr. En varm anhängare, naturligtvis, det är vi ju alla i den här lilla gruppen, men med en sund skeptisk hållning till sådan som är av mera tveksam kvalité. Hävdar alltid att Lit de parade egentligen borde sjungas in av Caj Karlsson, här och för alltid.
Natt
Livet är inget färdigproducerat manus.
Nej.
Och av orsaker jag någon gång någonstans kan berätta, blev det en liten blogglucka här på ett par dagar.
Och eftersom det jag vrider ur mig här ännu bara följs kontinuerligt av en läsare så kan man ju tänka sig att det inte torde vålla någon vidare upprördhet.
I synnerhet då denna läsare vet varför jag just här, just nu inte orkat formulera alla funderingar som åker bergochdalbana därinne.
Men icke.
Så här såg sms-konversationen ut:
Läsare:"Inget inlägg i dag. Besviken."
Jag: "Orkade inte."
Läsare: "Du måste tänka på dina trogna läsare."
Jo, det ska jag.
Fortsättningsvis, även om en mer korrekt formulering rimligtvis borde skrivas ut "din trogna läsare".
Nåväl, finalföreställningen i veckan drog full salong, det är naturligtvis överväldigande, och jag så här i efterhand konstatera att människorna i den här staden inte alls är så där som de ofta sägs vara.
Eller: det är de förstås också.
Men tydligen tillräckligt spänstiga för att se ett lokalt producerat svart, drama mitt i jävla januari.
Och det gör mig glad: det gör mig alltid glad när myter slås sönder, schabloner går i kras, när givna bilder ruskas om.
Efteråt infann sig som väntat den stora tomheten.
Jag stod med tulpaner, vin, en axelväska och död blick och lär den vandra över salongens väggar och tak.
Det här resan har sannerligen inte gjort mig rik på pengar, tvärtom, jag ligger kraftigt back, men det har gett mig någonting annat, tänker jag.
Värme. Kärlek. Uppskattning. Självförtroende. Sann glädje.
Jag tillåter mig att vila i den känslan.
Jag behåller den, vårdar den, jag hämtar livskraft från den.
Nu är allting tyst och stilla.
03.22.
Det jag tänker, jo, det jag tänker, är att det är svart utanför mitt fönster, men att det här blir ett år att minnas och komma ihåg.
Jag har frid.
Nej.
Och av orsaker jag någon gång någonstans kan berätta, blev det en liten blogglucka här på ett par dagar.
Och eftersom det jag vrider ur mig här ännu bara följs kontinuerligt av en läsare så kan man ju tänka sig att det inte torde vålla någon vidare upprördhet.
I synnerhet då denna läsare vet varför jag just här, just nu inte orkat formulera alla funderingar som åker bergochdalbana därinne.
Men icke.
Så här såg sms-konversationen ut:
Läsare:"Inget inlägg i dag. Besviken."
Jag: "Orkade inte."
Läsare: "Du måste tänka på dina trogna läsare."
Jo, det ska jag.
Fortsättningsvis, även om en mer korrekt formulering rimligtvis borde skrivas ut "din trogna läsare".
Nåväl, finalföreställningen i veckan drog full salong, det är naturligtvis överväldigande, och jag så här i efterhand konstatera att människorna i den här staden inte alls är så där som de ofta sägs vara.
Eller: det är de förstås också.
Men tydligen tillräckligt spänstiga för att se ett lokalt producerat svart, drama mitt i jävla januari.
Och det gör mig glad: det gör mig alltid glad när myter slås sönder, schabloner går i kras, när givna bilder ruskas om.
Efteråt infann sig som väntat den stora tomheten.
Jag stod med tulpaner, vin, en axelväska och död blick och lär den vandra över salongens väggar och tak.
Det här resan har sannerligen inte gjort mig rik på pengar, tvärtom, jag ligger kraftigt back, men det har gett mig någonting annat, tänker jag.
Värme. Kärlek. Uppskattning. Självförtroende. Sann glädje.
Jag tillåter mig att vila i den känslan.
Jag behåller den, vårdar den, jag hämtar livskraft från den.
Nu är allting tyst och stilla.
03.22.
Det jag tänker, jo, det jag tänker, är att det är svart utanför mitt fönster, men att det här blir ett år att minnas och komma ihåg.
Jag har frid.
onsdag 21 januari 2009
Och så gick vi hem igen
Hockeyderby i går och jag vet inte riktigt vad som ska sägas om det som inte redan är sagt.
Kanske att bröd- och flaskmannens korv var avgjort bättre än matchen.
Jag vet inte.
Det var en makalös inramning, det ska tillstås, men om det nu något av lagen höll sig till snillrikt uttänkta matchplaner så måste de matchplanerna uppfunnits av anarkister: det saknades struktur, ordning, överväganden, lugn, symmetri och stadga.
Tv-redaktören sa efter tio minuter i andra att han plötsligt kommit på varför han numera aldrig går på hockey i hemkommunen.
Det är för dåligt helt enkelt. För jävla dåligt. Sa han.
Och så kan man förstås också se på saken.
Jag vill till varje pris undvika att på lokalsportens fantasilösa vis analysera vad som hände därute.
Det sköter de där männen, pojkarna, grabbarna som bygger sina egna världar, med navelskåderi, tunnelseende, interna kamratuppfostran, jante och en förbluffande oförmåga att tänka nytt, att tänka om, att tänka annorlunda.
Det är kravlöst, det är ofarligt och det direkt...dåligt.
Jag har under många år fått betrakta det där på håll, men jag har aldrig släppts in i stugvärmen, jag har i det avseendet nog betraktats som för uppkäftig, obekväm, bråkig, galen, jag hamnade eller satte mig själv utanför ramen vad som kan accepteras.
Men det är kanske det som hockeykonsumenterna i TAK vill ha, tänker jag.
Hjärndöda analyser.
Mögliga plattityder.
Så kallade HOCKEYBLOGGAR.
Så kallad jävla skit.
Stavfel, skrivfel, tankefel, ofullständiga och ofarliga meningar staplade på varandra som små rosa post it-lappar.
Ja, så är det nog.
Därför blir det ingen analys alls, jag nöjer mig med att konstatera att kvällens kanske elkaste sång lät så här:
"Alla söker jobb i Olofström".
Nåväl, det var festligt och folkligt och fullspikat som vilken välbetald Sydöstran-journalist som helst hade uttryckt saken.
Och kalle var glad, han börjar bli stor nu, mössa, matchtröja, egna pengar i egen ficka, en läsk, en kaka, två kexchoklad, en tia till från tv-redaktören, en korv av bröd- och flaskmannen, han förklarade icing och offside, berättade att det är #8 och #85 som är vassast i poplaget som allt som oftast är ett loserlag. Numera.
I kväll är det, by the way, finalföreställning. Därefter väntar större och viktiga livsuppgifter.
Nu är min uppgift, vid sidan av allt annat, att hålla Skådespelaren uppe.
Det är det viktiga.
I går var jag uppriktigt bekymrad:
jag gjorde en vänskaplig, akut utryckning och gav Skådespelaren två uppmuntrande ord och en kram.
Jag tror det blir en magisk kväll i kväll.
Kanske att bröd- och flaskmannens korv var avgjort bättre än matchen.
Jag vet inte.
Det var en makalös inramning, det ska tillstås, men om det nu något av lagen höll sig till snillrikt uttänkta matchplaner så måste de matchplanerna uppfunnits av anarkister: det saknades struktur, ordning, överväganden, lugn, symmetri och stadga.
Tv-redaktören sa efter tio minuter i andra att han plötsligt kommit på varför han numera aldrig går på hockey i hemkommunen.
Det är för dåligt helt enkelt. För jävla dåligt. Sa han.
Och så kan man förstås också se på saken.
Jag vill till varje pris undvika att på lokalsportens fantasilösa vis analysera vad som hände därute.
Det sköter de där männen, pojkarna, grabbarna som bygger sina egna världar, med navelskåderi, tunnelseende, interna kamratuppfostran, jante och en förbluffande oförmåga att tänka nytt, att tänka om, att tänka annorlunda.
Det är kravlöst, det är ofarligt och det direkt...dåligt.
Jag har under många år fått betrakta det där på håll, men jag har aldrig släppts in i stugvärmen, jag har i det avseendet nog betraktats som för uppkäftig, obekväm, bråkig, galen, jag hamnade eller satte mig själv utanför ramen vad som kan accepteras.
Men det är kanske det som hockeykonsumenterna i TAK vill ha, tänker jag.
Hjärndöda analyser.
Mögliga plattityder.
Så kallade HOCKEYBLOGGAR.
Så kallad jävla skit.
Stavfel, skrivfel, tankefel, ofullständiga och ofarliga meningar staplade på varandra som små rosa post it-lappar.
Ja, så är det nog.
Därför blir det ingen analys alls, jag nöjer mig med att konstatera att kvällens kanske elkaste sång lät så här:
"Alla söker jobb i Olofström".
Nåväl, det var festligt och folkligt och fullspikat som vilken välbetald Sydöstran-journalist som helst hade uttryckt saken.
Och kalle var glad, han börjar bli stor nu, mössa, matchtröja, egna pengar i egen ficka, en läsk, en kaka, två kexchoklad, en tia till från tv-redaktören, en korv av bröd- och flaskmannen, han förklarade icing och offside, berättade att det är #8 och #85 som är vassast i poplaget som allt som oftast är ett loserlag. Numera.
I kväll är det, by the way, finalföreställning. Därefter väntar större och viktiga livsuppgifter.
Nu är min uppgift, vid sidan av allt annat, att hålla Skådespelaren uppe.
Det är det viktiga.
I går var jag uppriktigt bekymrad:
jag gjorde en vänskaplig, akut utryckning och gav Skådespelaren två uppmuntrande ord och en kram.
Jag tror det blir en magisk kväll i kväll.
tisdag 20 januari 2009
Västerut
Korsade länet i en vit hybridbil i går och landade först på torget i Sölvesborg.
Jag tycker att det är en hjärtlig och...ja, angenäm stad, som en liten, liten del av det bästa med Skåne ungefär; som Kamomilla utan rövare.
Det är intressant och märkligt, kanske har det med stadens liten het att göra, men när jag gled och såg kyrktaket så kom M.A. där med barnvagn, dotter, halsduk och en väldigt snygg grå, täckjacka.
Han såg ut att vara i fas med livet, vi hann emellertid inte där och då förlora oss i varken livet eller Obama, Bagarn klev ur bilen på andra sidan torget och just denna dag var det ju primärt för att få en lektion mittbackstänk som jag kört hela vägen.
Bagarna har sagts vara den bäste svenske fotbollsspelare som aldrig spelat i landslaget.
Och det är nog alldeles sant, i tider när Mammon styr fotbollen som allt annat, måste man ju bara gilla en sån som Bagarn: 37 år. Två klubbar. Två långa, smala fötter på jorden.
HiFi-Friberg gav intsruktioner, Bagarn svarade "visst", Friberg gav nya direktiv, och Bagarna lydde lika vackert som om det vore Nanne Bergstrand som bossade.
Sedan ville Bagarn köra bil, så han hoppade in i hybriden, fick en snabb genomgång och sa:
Det här är 2009, va? Japanare? Är det på riktigt?
Innan han med lätt hand tog oss hela Svarta Led.
Jag hade - som alltid inför långa resor - tagit med mig en samling väl valda musikaliska vykort från Konstnären.
Och det gillade Bagarn, det gillade han verkligen.
Det blev Nästan ditt namn hela vägen innan Bagarna sa:
Lundell, det är bra det. Och Springsteen. Och Winnerbäck.
Som sagt: Bagarn det är en man att tycka om och respektera.
Jag menar: tänk om han läst exempelvis Friheten också. Då har ju Mjällby fått sin egen Rydström, en intellektuell gigant bland alla Kalle Anka-tidningar.
Värt att undersöka vidare.
Det enda som jag tycker är lite sorgligt med denna 37-åring är att han aldrig spelade i Blåvitt.
Kalmar - varför kan man fråga sig?
Jo, det förstås, lite som Mjällby. Kanelbullar, cykel till träningen, en husvagn på Öland, kanske, kroppkakor, en pläd av trivsel över hela affärsidén.
Men ändå: det var ju IFK som komprimerade den svenska socialdemokratiska samhällsmodellen till en gräsplan, fyra Glenn och ett lag.
Laget före jaget.
En för alla, alla för en en.
Fotbollens musketörer.
Kollektivets maskineri och samfällighetens filosofi som gjorde änglarna till Sveriges mest framgångsrika lag någonsin.
Så vackert och så icke Blondinbella-MUF-Norrmalm att det borde passa gamle Bagarna perfekt.
Nej, Blåvitt hörde aldrig av sig, förklarade Bagarn, däremot MFF och Elfsborg.
Elfsborg var han ordentligt sugen på.
Dom var på gång då, förklarade han, Elfsborg alltså.
Är de inte alltid det.
Frågade jag.
Jag tycker att det är en hjärtlig och...ja, angenäm stad, som en liten, liten del av det bästa med Skåne ungefär; som Kamomilla utan rövare.
Det är intressant och märkligt, kanske har det med stadens liten het att göra, men när jag gled och såg kyrktaket så kom M.A. där med barnvagn, dotter, halsduk och en väldigt snygg grå, täckjacka.
Han såg ut att vara i fas med livet, vi hann emellertid inte där och då förlora oss i varken livet eller Obama, Bagarn klev ur bilen på andra sidan torget och just denna dag var det ju primärt för att få en lektion mittbackstänk som jag kört hela vägen.
Bagarna har sagts vara den bäste svenske fotbollsspelare som aldrig spelat i landslaget.
Och det är nog alldeles sant, i tider när Mammon styr fotbollen som allt annat, måste man ju bara gilla en sån som Bagarn: 37 år. Två klubbar. Två långa, smala fötter på jorden.
HiFi-Friberg gav intsruktioner, Bagarn svarade "visst", Friberg gav nya direktiv, och Bagarna lydde lika vackert som om det vore Nanne Bergstrand som bossade.
Sedan ville Bagarn köra bil, så han hoppade in i hybriden, fick en snabb genomgång och sa:
Det här är 2009, va? Japanare? Är det på riktigt?
Innan han med lätt hand tog oss hela Svarta Led.
Jag hade - som alltid inför långa resor - tagit med mig en samling väl valda musikaliska vykort från Konstnären.
Och det gillade Bagarn, det gillade han verkligen.
Det blev Nästan ditt namn hela vägen innan Bagarna sa:
Lundell, det är bra det. Och Springsteen. Och Winnerbäck.
Som sagt: Bagarn det är en man att tycka om och respektera.
Jag menar: tänk om han läst exempelvis Friheten också. Då har ju Mjällby fått sin egen Rydström, en intellektuell gigant bland alla Kalle Anka-tidningar.
Värt att undersöka vidare.
Det enda som jag tycker är lite sorgligt med denna 37-åring är att han aldrig spelade i Blåvitt.
Kalmar - varför kan man fråga sig?
Jo, det förstås, lite som Mjällby. Kanelbullar, cykel till träningen, en husvagn på Öland, kanske, kroppkakor, en pläd av trivsel över hela affärsidén.
Men ändå: det var ju IFK som komprimerade den svenska socialdemokratiska samhällsmodellen till en gräsplan, fyra Glenn och ett lag.
Laget före jaget.
En för alla, alla för en en.
Fotbollens musketörer.
Kollektivets maskineri och samfällighetens filosofi som gjorde änglarna till Sveriges mest framgångsrika lag någonsin.
Så vackert och så icke Blondinbella-MUF-Norrmalm att det borde passa gamle Bagarna perfekt.
Nej, Blåvitt hörde aldrig av sig, förklarade Bagarn, däremot MFF och Elfsborg.
Elfsborg var han ordentligt sugen på.
Dom var på gång då, förklarade han, Elfsborg alltså.
Är de inte alltid det.
Frågade jag.
måndag 19 januari 2009
Derbydags
Det kan bli ishockey i morgon, har lovat Kalle, tv-redaktören vill begå debut, det är derby, känslor, öst-väst-öst-väst, adrenalin, kamp, känslor, glädje, på så vis är ishockey ungefär som livet, fast mer komprimerat, mer maxat.
Länge såg jag mig själv mer som en fotbollsvurmare, man ser på fotbollen som mer sofistikerad, smakfull, intelligent, mer konst, kultur, elegans, tradition, men nu vet jag inte längre.
Jag gillar att gå på hockey, det är ett nedslag i en annan verklighet, där jag kanske inte känner mig hemma, men likafullt varmt välkommen.
Så det blir hockeyderby i alla fall. De senaste två-tre åren har jag med viss regelbundenhet försökt ta mig ut till arenan, eller telefonkiosken som den också kallas, ibland för att försöka förstå varför ibland 3 500 människor vecka efter vecka offrar hela kvällar därute.
Nu förstår jag lite bättre.
Hockey är på något vis den vanliga, enkla människans sport.
Sossarnas sport, kanske.
Knegarnas sport, möjligen , trots att en hygglig nybörjarutrustning säkert ligger på åtskilliga tusenlappar.
Jo, jag brukar möta halva arbetarkommunen därute och sitter de inte i styrelsen, så säljer de programblad, är arenavärdar eller äter korv.
Det finns något väldigt fint och sympatiskt över det hela, något jävligt okonstlat.
Hockey är ett enkelt nöje, och dessutom har klubbarna förstått att göra underhållning, EVENTS, av mediokra dussinmatcher i division 1.
Och sådant måste premieras.
Jag såg ett länsderby i höstas, då jobbade jag visserligen, men det var en ojämn tillställning och eftersom det är vore ljug att förneka att jag står upp för poplaget i öst, så gick jag hem med sänkt huvud.
I morgon känns det på förhand mera öppet.
Jo, jag ska dit, köpa en korv av bröd- och flaskmannen, göra av med en halv dosa Ettan, och leva mig in i spektaklet på isen.
Undrar om inte den rödsvarta halsduken åker på också.
Jag tror nog det.
Länge såg jag mig själv mer som en fotbollsvurmare, man ser på fotbollen som mer sofistikerad, smakfull, intelligent, mer konst, kultur, elegans, tradition, men nu vet jag inte längre.
Jag gillar att gå på hockey, det är ett nedslag i en annan verklighet, där jag kanske inte känner mig hemma, men likafullt varmt välkommen.
Så det blir hockeyderby i alla fall. De senaste två-tre åren har jag med viss regelbundenhet försökt ta mig ut till arenan, eller telefonkiosken som den också kallas, ibland för att försöka förstå varför ibland 3 500 människor vecka efter vecka offrar hela kvällar därute.
Nu förstår jag lite bättre.
Hockey är på något vis den vanliga, enkla människans sport.
Sossarnas sport, kanske.
Knegarnas sport, möjligen , trots att en hygglig nybörjarutrustning säkert ligger på åtskilliga tusenlappar.
Jo, jag brukar möta halva arbetarkommunen därute och sitter de inte i styrelsen, så säljer de programblad, är arenavärdar eller äter korv.
Det finns något väldigt fint och sympatiskt över det hela, något jävligt okonstlat.
Hockey är ett enkelt nöje, och dessutom har klubbarna förstått att göra underhållning, EVENTS, av mediokra dussinmatcher i division 1.
Och sådant måste premieras.
Jag såg ett länsderby i höstas, då jobbade jag visserligen, men det var en ojämn tillställning och eftersom det är vore ljug att förneka att jag står upp för poplaget i öst, så gick jag hem med sänkt huvud.
I morgon känns det på förhand mera öppet.
Jo, jag ska dit, köpa en korv av bröd- och flaskmannen, göra av med en halv dosa Ettan, och leva mig in i spektaklet på isen.
Undrar om inte den rödsvarta halsduken åker på också.
Jag tror nog det.
Sture Dahlström
Jag insåg just att jag äger en närmast komplett Sture Dahlström-samling.
Tretton romaner och novellsamlingar in alles.
Och det är jag faktiskt väldigt glad för, att jag fått möjligheten att kliva in i den världen, menar jag.
På något vis känns han bara så förbisedd, så bortglömd, så utanför det etablerade att jag vill därför skänka denna oerhörda berättare och vildhjärna några rader.
Han växte upp i Smedbyn, slipade bromshylsor på cykelfabriken, sedan kom jazzen och med den orden, tankarna, drömmarna, flykten, jakten, fantasin, Spanien, USA.
Det är någonting med språket, förstås, det egensinniga, vildvuxna, furiösa berättandet.
Min förälskelse inleddes med Änglar blåser hårt, följdes av Huggormens tid, tror jag bestämt, jag minns vilda sexscener i en ladugård i alla fall, och den senaste jag skaffade var nog Han log i d-moll.
Den mest frigörande vansinniga storyn är nog trots allt Gökmannen, om den där Xerxes Sonson Pickelhaupt som driver klinik för att hjälpa kvinnor som har problem att bli gravida.
Xerxes tillämpar metoden "Direkt Mekanisk Överföring" och målet är att fylla hela världen med sin avkomma.
Jag försöker när jag kan sprida Stures litteratur till människor som jag tror har förstånd att uppskatta och värdera den.
Jag minns att jag gav M.A. en eller ett par böcker för några år sedan.
Jag minns att han åtminstone gillade en av dem.
Och så Håkan Hellström som i sin Så länge du är med mig konstaterar: "Det gör inte ont att leva i Sture Dahlström".
Nej.
I sanning inte.
Tretton romaner och novellsamlingar in alles.
Och det är jag faktiskt väldigt glad för, att jag fått möjligheten att kliva in i den världen, menar jag.
På något vis känns han bara så förbisedd, så bortglömd, så utanför det etablerade att jag vill därför skänka denna oerhörda berättare och vildhjärna några rader.
Han växte upp i Smedbyn, slipade bromshylsor på cykelfabriken, sedan kom jazzen och med den orden, tankarna, drömmarna, flykten, jakten, fantasin, Spanien, USA.
Det är någonting med språket, förstås, det egensinniga, vildvuxna, furiösa berättandet.
Min förälskelse inleddes med Änglar blåser hårt, följdes av Huggormens tid, tror jag bestämt, jag minns vilda sexscener i en ladugård i alla fall, och den senaste jag skaffade var nog Han log i d-moll.
Den mest frigörande vansinniga storyn är nog trots allt Gökmannen, om den där Xerxes Sonson Pickelhaupt som driver klinik för att hjälpa kvinnor som har problem att bli gravida.
Xerxes tillämpar metoden "Direkt Mekanisk Överföring" och målet är att fylla hela världen med sin avkomma.
Jag försöker när jag kan sprida Stures litteratur till människor som jag tror har förstånd att uppskatta och värdera den.
Jag minns att jag gav M.A. en eller ett par böcker för några år sedan.
Jag minns att han åtminstone gillade en av dem.
Och så Håkan Hellström som i sin Så länge du är med mig konstaterar: "Det gör inte ont att leva i Sture Dahlström".
Nej.
I sanning inte.
Försök till dans, försök till underhållning
Det här märkliga jobbet man har bjuder onekligen på en del utmaningar emellanåt.
I dag blev jag exempelvis beordrad att lära mig några grundsteg av dansfascisten Tony Irving.
Alltså: Tony visade sig vara schyst, mer pedagog än fascist, men han berättade gärna att deltagarna på hans kurser ibland förväntar sig ett gästspel av "den elake Tony".
Han som på utpräglad svengelska hugger halsen av damer och herrar som inte rör sig enligt regelboken.
Den rollen slapp han spela i dag, och jag kom undan med ett garv, och två snedsteg med stödjebenet.
Någon dansare blir jag aldrig.
Men jag tycker att tango är rätt sensuellt.
I dag blev jag exempelvis beordrad att lära mig några grundsteg av dansfascisten Tony Irving.
Alltså: Tony visade sig vara schyst, mer pedagog än fascist, men han berättade gärna att deltagarna på hans kurser ibland förväntar sig ett gästspel av "den elake Tony".
Han som på utpräglad svengelska hugger halsen av damer och herrar som inte rör sig enligt regelboken.
Den rollen slapp han spela i dag, och jag kom undan med ett garv, och två snedsteg med stödjebenet.
Någon dansare blir jag aldrig.
Men jag tycker att tango är rätt sensuellt.
söndag 18 januari 2009
måndag, 05.02.
Läste en bokrecension i Svenska Dagbladet och fick hunger efter den här:
Ann Heberlein "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."
Jag tänker att jag måste beställa den.
Överväger att köpa James Freys "Tusen små bitar" samtidigt.
Och så väntar och väntar jag på ett livstecken från Fredrik Jonsson.
Ett nytt album är på väg ut och med tanke på hur oerhörd sången var han skickade mig innan jul, så känner jag mig barnsligt förväntansfull.
I dag rullar vardagen ut sin råa januarifilt igen, lägger den som ett täcke över gator och gränder, och därute tycks det som att alla vandrar i sina egna, hisnande tankebanor.
Jag ska jobba, vet ej med vad, det jag vet är att jag i morgon drar västerut för att samtala med en svensk mästare.
Kanske också kaffe tillsammans med M.A.
Jag borde vara där oftare, tidigare var vi två kvarter ifrån varandra, nu nästan tio mil.
Det är väl det det handlar om, antar jag.
Tio mil är tio mil och det svårt med spontana utflykter, när bilen hackar och plikterna kallar.
Men jag tycker om att vara där.
Senast drog vi ut på skånsk slottsrunda, jag skulle guida, kommunalrådet körde, vi hamnade på Brösarps Gästgifveri, efter Trolle-Ljungby, sedan längre inåt landet, sedan Svinaberga, Kivik Art Center och det där tornet som fick Lundell att hota med att lämna Skåne.
Det var kö, det var turister, och vi för sena i tanken, vi blev ståendes.
Jag hade fått för mig att jag ändå, när vi nu var där, skulle ta mig in till Konstnärens ägor, men den idén tilltalade inte övriga.
Alltså: jag dumpades intill den långa allé som leder mot huset, jag hade en kamera och jag började vandra, sakta, sakta, fälten bredde ut sig längs sidorna.
Jag kom halvvägs, jag kände mig inte alldeles komfortabel, för denna sommar hade jag penetrerat Vädermannen och mindes hur Konstnären jagade bort fyra personer i en liten bil som varit nyfikna och modiga nog att ta sig hela vägen in.
Jag tvekade, stannade, gick sakta tillbaka, när en svart stadsjeep kom rullande över backen.
Men nej.
Den passerade.
Och sedan blev jag hämtad.
Bilden är tagen tidigare på dagen, då jag inspekterade H-G:s och slottsfruns pampiga hem.
Trolle-Ljungby är ett adelsgods jag fascineras mycket av.
En gång har jag varit därinne, jag gjorde ett vanligt misstag som enkla människor ofta gör, och tog av mig skorna.
De åkte snabbt på igen.
Men det där är en helt annan historia.
lördag 17 januari 2009
Fredrik
I morgon har jag som absolut ambition och uttalad plan att återkomma med den utlovade hyllningstexten till en av Sveriges största artister:
Fredrik Jonsson.
Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag älskar honom.
Genuint.
Faktiskt.
Fredrik Jonsson.
Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag älskar honom.
Genuint.
Faktiskt.
fredag 16 januari 2009
en dag, ett liv
Det är lördag, det är tydligen fortfarande januari, och i den mån det finns en snökanon att till gå finns det också snö. Noterar jag.
Vilken jävla häftig vecka det blev.
Trots januari, trots envisa kajor i de nakna träden, trots regn i alla riktningar, trots mörker.
All mänsklig värme jag mött har trängt undan kylan.
Men nu är jag ledig, vaken, rastlös, jag sätter mig en stund, reser mig, öppnar kylskåpet, pussar barnen på pannan och inser hur det känns när den stora tomheten lägger sig.
När allt är över.
Man jobbar, spänner sig, bygger upp förväntningar, jobbar, planerar, tänker och så exploderar allt i ett okontrollerat känsloutbrott...för att sedan bara bli tyst och tomt igen.
Nu är min agenda ren för en tid, idéer finns, projekt planeras, ett par förfrågningar, något erbjudande, men jag vet inte.
Jag vet att jag måste ta hand om mig själv och göra det jag tror på.
Förr struntade jag i det.
Jag lyssnade inte, rusade på, sa saker som människor förväntade sig, jag curlade, sprang, sa ja aldrig nej...jag var som ett frustande bemanningsföretag och så gick det åt helvete också.
Jag blev sjuk, yrsel, depression, ångest, panikattacker, mediciner, terapi, sömn...Gud, vad jag sov då. I pass. Långa pass.
Jag självmedicinerade med löpning, promenader, matlagning, vin.
Jag läste och drömde och försökte förstå varför.
Nu vet jag bättre, men jag har inte nåt mitt mål. Och jag vet hur jag måste göra för att ta vara på mig själv.
Vi måste vara rädda om varandra.
Vilken jävla häftig vecka det blev.
Trots januari, trots envisa kajor i de nakna träden, trots regn i alla riktningar, trots mörker.
All mänsklig värme jag mött har trängt undan kylan.
Men nu är jag ledig, vaken, rastlös, jag sätter mig en stund, reser mig, öppnar kylskåpet, pussar barnen på pannan och inser hur det känns när den stora tomheten lägger sig.
När allt är över.
Man jobbar, spänner sig, bygger upp förväntningar, jobbar, planerar, tänker och så exploderar allt i ett okontrollerat känsloutbrott...för att sedan bara bli tyst och tomt igen.
Nu är min agenda ren för en tid, idéer finns, projekt planeras, ett par förfrågningar, något erbjudande, men jag vet inte.
Jag vet att jag måste ta hand om mig själv och göra det jag tror på.
Förr struntade jag i det.
Jag lyssnade inte, rusade på, sa saker som människor förväntade sig, jag curlade, sprang, sa ja aldrig nej...jag var som ett frustande bemanningsföretag och så gick det åt helvete också.
Jag blev sjuk, yrsel, depression, ångest, panikattacker, mediciner, terapi, sömn...Gud, vad jag sov då. I pass. Långa pass.
Jag självmedicinerade med löpning, promenader, matlagning, vin.
Jag läste och drömde och försökte förstå varför.
Nu vet jag bättre, men jag har inte nåt mitt mål. Och jag vet hur jag måste göra för att ta vara på mig själv.
Vi måste vara rädda om varandra.
onsdag 14 januari 2009
Landar
Oj, vilken alldeles enastående premiär det blev i går.
Fullt och tätt och väldigt tyst i salongen, bara det en fantastisk sak i sig.
J gjorde sitt jobb och han gjorde förbannat jävla bra.
Och sedan:
en flaska vin , blommor, presenter, kramar, uppmuntrande ord.
Herregud, tänkte jag, vad har vi gjort för här kommer plötsligt kulturnämndens ordförande och vill tala till oss.
Om oss.
För oss.
Omtumlande.
Han hade dessutom väldigt fina presenter.
Många av mina vänner var där, människor som också lever sina liv precis som människor lever sina liv.
Med allt vad det betyder.
Baren var öppen, i det svaga, röda skenet från den stora lyktan spelade jag plattor:
Lundell, förstås, Elvis, Eldkvarn, Björk, Tracy Chapman, Dylan, Beatles, Hellström, Steve Earle, Emmylou Harris, ja, Kenta också denna afton, Cohen, några till.
En kvinna kom fram till mig och då tänker jag inte på hon som i stora öronhängen och färgade dräkter intog mitt lilla klassrum på skolan när jag var sju år gammal.
Men hon var också där.
Jo.
Och hon hade med sig ett av örhängena som hon stoppade i min högra bröstficka efter föreställningen.
Hon mindes att jag mindes dessa fantastiska smycken, hon hade tänkt på mig, hon tog dem med.
Och jag blev så glad att jag fick gå iväg och gråta en lång stund.
Nåväl, kvinnan som kom fram till mig äger en kiosk.
Jag tror inte hon brukar gå på teatern normalt sett.
Hon är nog en av dessa kvinnor som i sitt liv tvingats prioritera undan sådan förströelse.
Vilket är synd: för dessa kvinnor, dessa människor, som bär tungt på sina axlar kan ju annars finna tröst och stöd i konsten. I böckerna. Sångerna. Pjäserna.
Denna kvinna har en son, men efter en svår olycka är han förändrad.
Det är ett nytt liv, depressioner, ångest, alkohol, utanförskap, SORG.
Hon sa:
Detta är det bästa jag upplevt i hela mitt liv.
Tack.
Och så stack hon en vacker, röd ros i min hand.
Jag grät.
Igen.
Fullt och tätt och väldigt tyst i salongen, bara det en fantastisk sak i sig.
J gjorde sitt jobb och han gjorde förbannat jävla bra.
Och sedan:
en flaska vin , blommor, presenter, kramar, uppmuntrande ord.
Herregud, tänkte jag, vad har vi gjort för här kommer plötsligt kulturnämndens ordförande och vill tala till oss.
Om oss.
För oss.
Omtumlande.
Han hade dessutom väldigt fina presenter.
Många av mina vänner var där, människor som också lever sina liv precis som människor lever sina liv.
Med allt vad det betyder.
Baren var öppen, i det svaga, röda skenet från den stora lyktan spelade jag plattor:
Lundell, förstås, Elvis, Eldkvarn, Björk, Tracy Chapman, Dylan, Beatles, Hellström, Steve Earle, Emmylou Harris, ja, Kenta också denna afton, Cohen, några till.
En kvinna kom fram till mig och då tänker jag inte på hon som i stora öronhängen och färgade dräkter intog mitt lilla klassrum på skolan när jag var sju år gammal.
Men hon var också där.
Jo.
Och hon hade med sig ett av örhängena som hon stoppade i min högra bröstficka efter föreställningen.
Hon mindes att jag mindes dessa fantastiska smycken, hon hade tänkt på mig, hon tog dem med.
Och jag blev så glad att jag fick gå iväg och gråta en lång stund.
Nåväl, kvinnan som kom fram till mig äger en kiosk.
Jag tror inte hon brukar gå på teatern normalt sett.
Hon är nog en av dessa kvinnor som i sitt liv tvingats prioritera undan sådan förströelse.
Vilket är synd: för dessa kvinnor, dessa människor, som bär tungt på sina axlar kan ju annars finna tröst och stöd i konsten. I böckerna. Sångerna. Pjäserna.
Denna kvinna har en son, men efter en svår olycka är han förändrad.
Det är ett nytt liv, depressioner, ångest, alkohol, utanförskap, SORG.
Hon sa:
Detta är det bästa jag upplevt i hela mitt liv.
Tack.
Och så stack hon en vacker, röd ros i min hand.
Jag grät.
Igen.
måndag 12 januari 2009
klona mig
Hysterisk dag i går, drog till Ronneby två gånger samma dag, tillbaka, klippa, läsa, klippa, läsa, städa, rensa, boka, ringa, ringa, klippa.
Jag kan inte klona mig, men denna vecka hade jag behövt vara två.
Minst.
Ja, jag har varit sjuk av stress, men ibland tror jag att jag också varit sjuk av leda, av bristen på någonting.
Jag menar: ett riktigt liv måste ju innehålla mer än bara jobb och plikter.
Och då vill man ju så gärna försöka.
Därför är jag just nu både heltidsarbetande, småbarnspappa, bostadsrättsinnehavare, vän, producent, chaufför, inköpare, ljudtekniker, flyttkarl, marknadsansvarig, musikansvarig och trött.
Jävligt trött.
Men tack vare en smart insats i går, har jag nu lyckats frigöra lite tid och lite yta.
I kväll sänder för övrigt tv tre minuter med J.
Se det.
Lyssna.
Det är varmt, häftigt, levande.
I föreställningen berättar han om alla de yviga, kantstötta, trasiga, egendomliga, excentriska figurer vi alla måste vårda och vara rädda om.
Han är en av dem.
Världen behöver fler av den sorten.
Också.
Jag kan inte klona mig, men denna vecka hade jag behövt vara två.
Minst.
Ja, jag har varit sjuk av stress, men ibland tror jag att jag också varit sjuk av leda, av bristen på någonting.
Jag menar: ett riktigt liv måste ju innehålla mer än bara jobb och plikter.
Och då vill man ju så gärna försöka.
Därför är jag just nu både heltidsarbetande, småbarnspappa, bostadsrättsinnehavare, vän, producent, chaufför, inköpare, ljudtekniker, flyttkarl, marknadsansvarig, musikansvarig och trött.
Jävligt trött.
Men tack vare en smart insats i går, har jag nu lyckats frigöra lite tid och lite yta.
I kväll sänder för övrigt tv tre minuter med J.
Se det.
Lyssna.
Det är varmt, häftigt, levande.
I föreställningen berättar han om alla de yviga, kantstötta, trasiga, egendomliga, excentriska figurer vi alla måste vårda och vara rädda om.
Han är en av dem.
Världen behöver fler av den sorten.
Också.
söndag 11 januari 2009
oförändrat i kiosken
Här hade jag faktiskt ursprungligen för avsikt att förbehållslöst hylla en kompositör, sångare, musiker, skribent som heter Fredrik Jonsson.
Men jag tror jag vilar på hanen där.
I stället nöjer jag mig med att konstatera att hockeymatchen jag såg i går var ingenting annat än bedrövlig.
Torsk, naturligtvis, 3-4 och jag insåg plötsligt att ingenting har hänt i telefonkiosken sen jag senast var där.
Jo, en sak:
det har tillkommit en ny back i andralinan, men hans insats har jag med mina fotbollsglasögon svårt att bedöma.
Egentligen finns det ändå alltid flera goda skäl att slå ihjäl några sömniga söndagstimmar i arenan.
Brödmannens grillkorv håller yppersta klass.
W brukar sitta på E-sektionen och i brist på annan underhållning sopa iväg lite byskvaller från gatorna och skogsvägarna därhemma.
Herr F:s försäljningsteknik av så kallade 50-50-lotter.
Kultur, kultur, kultur.
Detta sammantaget gör ju att man i rätt hög grad kan skita i om Gislaved har rest 20 mil i en minibuss med bandyklubbor och oslipade rör och ändå spelar ut Khk: s primadonnor.
Men jag tror jag vilar på hanen där.
I stället nöjer jag mig med att konstatera att hockeymatchen jag såg i går var ingenting annat än bedrövlig.
Torsk, naturligtvis, 3-4 och jag insåg plötsligt att ingenting har hänt i telefonkiosken sen jag senast var där.
Jo, en sak:
det har tillkommit en ny back i andralinan, men hans insats har jag med mina fotbollsglasögon svårt att bedöma.
Egentligen finns det ändå alltid flera goda skäl att slå ihjäl några sömniga söndagstimmar i arenan.
Brödmannens grillkorv håller yppersta klass.
W brukar sitta på E-sektionen och i brist på annan underhållning sopa iväg lite byskvaller från gatorna och skogsvägarna därhemma.
Herr F:s försäljningsteknik av så kallade 50-50-lotter.
Kultur, kultur, kultur.
Detta sammantaget gör ju att man i rätt hög grad kan skita i om Gislaved har rest 20 mil i en minibuss med bandyklubbor och oslipade rör och ändå spelar ut Khk: s primadonnor.
lördag 10 januari 2009
I arkiven
1. En motorbåt (använd en sommar, vi tre tillfällen, ett sjödrama, soppatorsk utan åror, paddlade med Kalles träsvärd).
2. Fiskargubbarna. Köpte 102 fiskargubbar - i huvudsak tavlor - från auktionsverket i Göteborg. Hade ett 20-tal sen innan. Någon gång ska åtminstone tio av dem upp på väggen. Inte nu. Inte här.
Det kanske blir en utställning till sommarens också.
3. Två påbörjade romaner, ett kriminaldokument, idéskisser till revynummer och sånger. Ibland känner jag bara för att spränga hela skiten i luften.
Och börja om på nytt.
2. Fiskargubbarna. Köpte 102 fiskargubbar - i huvudsak tavlor - från auktionsverket i Göteborg. Hade ett 20-tal sen innan. Någon gång ska åtminstone tio av dem upp på väggen. Inte nu. Inte här.
Det kanske blir en utställning till sommarens också.
3. Två påbörjade romaner, ett kriminaldokument, idéskisser till revynummer och sånger. Ibland känner jag bara för att spränga hela skiten i luften.
Och börja om på nytt.
naken i en lägenhet
Söndag.
Jag är fortfarande förkyld och därmed tillräckligt sjuk för att ännu sakna möjlighet att infria det enda nyårslöfte jag tänker hålla: att jag ska börja springa igen.
För gången höll det länge, nästan ett år, jag minns att jag kunde springa en mil mot slutet, men så kom hösten och mörkret och regnet och de hårda vindarna och jag kröp in igen.
Men nu ska jag börja om.
Två pass i veckan, minst, ett terräng, ett asfalt.
I går utspelade det sig märkliga saker här.
I brist på alternativ, gjorde jag om ett av rummet här hemma till teaterscen, med rekvisita i form av en tv, en dvd-sprlare, en Josef Frank-stake med fyra vita stearinljus, en vas för rosorna, lite vin i ett glas, en kudde på golvet och ett skrivbord med kuvert och ett brev.
Och sedan bar det av.
Efterår kände mig som vanligt känslomässigt omtumlad, och jag undrar i sanning vad grannarna tänkte.
Detta - något udda - sätt att fira lördag på avrundades med färskpasta, musslor, kräftstjärtar, sallad, ost, bröd och vin.
Sedan kom M.A. på visit tillsammans med den stora tjejen och han körde bil så något vin fick jag tyvärr inte bjuda på.
Och cigaratter verkade han inte längre sugen på.
Det hela slutade ändå i en slags improviserad jamsession där skådespelaren och M.A. lekte fram några veckra Afzelius-skatter på piano och gitarr.
Så vill jag alltid ha det!
Jag vill ha ett hem där dörren står öppen för sådana som utan att be om lov tar fram ett munspel ur innefickan, som kanske blåser lite för yvigt och hårt och lever ut.
Det är de riktiga människorna.
Som pratar om riktiga saker: böcker, filmer, konst, teater, tidningar.
Ett sådant hem vill jag ha.
Jag är fortfarande förkyld och därmed tillräckligt sjuk för att ännu sakna möjlighet att infria det enda nyårslöfte jag tänker hålla: att jag ska börja springa igen.
För gången höll det länge, nästan ett år, jag minns att jag kunde springa en mil mot slutet, men så kom hösten och mörkret och regnet och de hårda vindarna och jag kröp in igen.
Men nu ska jag börja om.
Två pass i veckan, minst, ett terräng, ett asfalt.
I går utspelade det sig märkliga saker här.
I brist på alternativ, gjorde jag om ett av rummet här hemma till teaterscen, med rekvisita i form av en tv, en dvd-sprlare, en Josef Frank-stake med fyra vita stearinljus, en vas för rosorna, lite vin i ett glas, en kudde på golvet och ett skrivbord med kuvert och ett brev.
Och sedan bar det av.
Efterår kände mig som vanligt känslomässigt omtumlad, och jag undrar i sanning vad grannarna tänkte.
Detta - något udda - sätt att fira lördag på avrundades med färskpasta, musslor, kräftstjärtar, sallad, ost, bröd och vin.
Sedan kom M.A. på visit tillsammans med den stora tjejen och han körde bil så något vin fick jag tyvärr inte bjuda på.
Och cigaratter verkade han inte längre sugen på.
Det hela slutade ändå i en slags improviserad jamsession där skådespelaren och M.A. lekte fram några veckra Afzelius-skatter på piano och gitarr.
Så vill jag alltid ha det!
Jag vill ha ett hem där dörren står öppen för sådana som utan att be om lov tar fram ett munspel ur innefickan, som kanske blåser lite för yvigt och hårt och lever ut.
Det är de riktiga människorna.
Som pratar om riktiga saker: böcker, filmer, konst, teater, tidningar.
Ett sådant hem vill jag ha.
fredag 9 januari 2009
Listan
M.A:s idélista:
1. Köpa och skapa kulturhus
2. Arrangera fotbollsresor
3. Gör en en fyra timmar lång musikföreställning om Ulf Lundell
4. Ge ut mastiga magasin om Khk och Mjällby
5. Starta bokförlag
6. Arrangera en utställning av mina hundratals Fiskargubbe-tavlor
1. Köpa och skapa kulturhus
2. Arrangera fotbollsresor
3. Gör en en fyra timmar lång musikföreställning om Ulf Lundell
4. Ge ut mastiga magasin om Khk och Mjällby
5. Starta bokförlag
6. Arrangera en utställning av mina hundratals Fiskargubbe-tavlor
ny dag, nya försök
En mycket god och klok skrev till mig sent i går och avslöjade sin starka längtan efter cigarett, just där, just då.
Han är en drömmare, en tänkare, en konstnär, som gjort modiga saker i livet och som jag beundrar honom för.
Han bär på idéer och visioner, han presenterar ibland fantastiska, emellanåt vansinniga projekt som alltid får mig att skrika "yes - vi kör!".
En gång skrev han till mig och beställda två böcker: en biografi över en spännande musiker och en faktabok (vill jag minnas) om ett uppmärksammat rättsfall.
Mailet avslutades:
"M.A.
bokförläggare"
Nästa gång hade han hittat en gammal skola, västerut vid havet.
En väldigt vacker och gedigen kåk, ska sägas.
Och billig. 450 000.
Han tyckte att vi skulle slå till.
Och sedan skapa ett kokande och gränslöst kulturhus, ett modernt konstnärskollektiv i starka färger.
På sommaren kör vi jazz i trädgården.
Sa han.
Och jag måste medge att jag älskade den idén också.
M.A. är människa av en sort som världen skulle behöva fler av.
Nu, ensam fredag kväll vin och mat och vin, ville han röka och röka utan att tänka på att det finns mycket här i livet som "man inte borde".
Det vi borde är kanske att göra.
Inte tveka.
Själv röker jag numera aldrig.
Men bara av den enkla orsak att jag inte känner längtan eller behov.
Nåväl:
Att sitta på den andra sidan, i skräddarställning på en scen av grå heltäckningsmatta, var inte så fasansfullt som man kanske hade kunnat föreställa sig.
Min plan var att hålla mig lite utanför, jag ville markera att jag inte var huvudperson, jag hade inte på förhand tänkt ut smarta svar på kluriga, avgörande frågor.
Därför satte jag på kanten och lyssnade.
Sedan tvingades jag prata ändå.
Men jag var noga med att inte ta över, inte knuffa undan, jag försökte vara lågmäld och försiktig.
Det här är J:s föreställning.
Det är han som visar upp sitt trasiga hjärta på en silvertallrik.
Jag vill låta det vara så.
Min första riktiga arbetsgivare, nu är det mer än tio år sedan, jag viftade med näsduken, var på plats och speglade det hela på ett vis som gjorde mig glad och en smula stolt.
Han är en drömmare, en tänkare, en konstnär, som gjort modiga saker i livet och som jag beundrar honom för.
Han bär på idéer och visioner, han presenterar ibland fantastiska, emellanåt vansinniga projekt som alltid får mig att skrika "yes - vi kör!".
En gång skrev han till mig och beställda två böcker: en biografi över en spännande musiker och en faktabok (vill jag minnas) om ett uppmärksammat rättsfall.
Mailet avslutades:
"M.A.
bokförläggare"
Nästa gång hade han hittat en gammal skola, västerut vid havet.
En väldigt vacker och gedigen kåk, ska sägas.
Och billig. 450 000.
Han tyckte att vi skulle slå till.
Och sedan skapa ett kokande och gränslöst kulturhus, ett modernt konstnärskollektiv i starka färger.
På sommaren kör vi jazz i trädgården.
Sa han.
Och jag måste medge att jag älskade den idén också.
M.A. är människa av en sort som världen skulle behöva fler av.
Nu, ensam fredag kväll vin och mat och vin, ville han röka och röka utan att tänka på att det finns mycket här i livet som "man inte borde".
Det vi borde är kanske att göra.
Inte tveka.
Själv röker jag numera aldrig.
Men bara av den enkla orsak att jag inte känner längtan eller behov.
Nåväl:
Att sitta på den andra sidan, i skräddarställning på en scen av grå heltäckningsmatta, var inte så fasansfullt som man kanske hade kunnat föreställa sig.
Min plan var att hålla mig lite utanför, jag ville markera att jag inte var huvudperson, jag hade inte på förhand tänkt ut smarta svar på kluriga, avgörande frågor.
Därför satte jag på kanten och lyssnade.
Sedan tvingades jag prata ändå.
Men jag var noga med att inte ta över, inte knuffa undan, jag försökte vara lågmäld och försiktig.
Det här är J:s föreställning.
Det är han som visar upp sitt trasiga hjärta på en silvertallrik.
Jag vill låta det vara så.
Min första riktiga arbetsgivare, nu är det mer än tio år sedan, jag viftade med näsduken, var på plats och speglade det hela på ett vis som gjorde mig glad och en smula stolt.
torsdag 8 januari 2009
Fyra böcker
Här är den litteraturlista som gäller högst tillfälligt:
1. Bodil Malmsten: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
2. Britt-Marie Citron: Sölve & Co - korruptionsskandalen i Motala
3. Willy Kyrklund: Polyfem förvandlad
4. Plura Jonsson och Eldkvarn: Texter och historier från den stora landsvägen
1. Bodil Malmsten: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
2. Britt-Marie Citron: Sölve & Co - korruptionsskandalen i Motala
3. Willy Kyrklund: Polyfem förvandlad
4. Plura Jonsson och Eldkvarn: Texter och historier från den stora landsvägen
På den andra sidan
04.57 och allt i sin ordning.
Jag älskar de tidiga timmarna.
Jag brukar säga att efter klockan 18 är jag en värdelös medspelare.
Då har hjärnan stämplat ut och vill inte längre servera mig intryck, uppslag, idéer, ord, tankar.
Men på morgonen är det tyst, världen omkring sover fortfarande, grannarna sover, alla sover, först om några timmar öppnar staden sina persienner.
Nu: bara katten som tassar omkring och stryker sig mot mina fötter.
Och det lätta sorlet från guldfiskarnas luftpump.
Men jag är alldeles klar och vaken och om jag någon gång lyckats komma fram till något klokt så är det alldeles säkert så att det skett tidigt en morgon.
Sinnena är skärpta.
Utan vidare ansträngning försvinner jag i hisnande tankebanor när andra sover.
Morgontimmarna brukar jag slå ihjäl i sällskap med svart kaffe, någon av de fyra böcker jag alltid har igång samtidigt, ibland en konsertfilm på låg volym, två morgontidningar, och sedan nyhetsscanning på nätet, läsa bloggar, kolla mailen.
Det är bra och fin tid, gryningen, den sena natten och den tidiga morgonen.
Å andra sidan lyckas jag alltid somna ifrån alla intressanta tv-dokumentärer, filmer, debattprogram som sänds efter klockan 21.
Och någon video- eller dvd-spelare har jag aldrig lärt mig att programmera.
Tur då att det finns digitala arkiv och webb-tv.
Anyway, i dag blir det ombytta roller och det känns lite märkligt och konstigt.
Jag har uppskattningsvis sprungit på 500 presskonferenser, pressluncher, informationsmöten under min yrkeskarriär.
Det är inte sällan sövande trist, omständligt och inlindat, men man lär sig snart hantera flödet och hemligheten är egentligen två:
hyggliga bakgrundskunskaper och en förmåga att värdera informationen.
I dag sitter jag på andra sidan.
För jag har själv bjudit in till pressträff på Konsthallen, eftersom det råkar vara så att ett drama jag skrivit tillsammans med skådespelaren JM har premiär nästa vecka.
Och det låter ju kanske rätt ospännande.
Men det är det inte alls. Tycker jag.
Vi ska åtminstone försöka göra det här till ett...tja, okonventionellt event.
Pjäsen NAKEN (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden) är en dramatisering av JM:s snåriga liv, från teaterhögskolan, vidare till de nationella scenerna och vidare...ner i avgrunden.
Men tematiken är rätt allmängiltig: om livet som det är, om psykiskt utanförskap, om att vi måste vara rädda om varandra, om sorg och smärta och kärlek.
Jag älskar de tidiga timmarna.
Jag brukar säga att efter klockan 18 är jag en värdelös medspelare.
Då har hjärnan stämplat ut och vill inte längre servera mig intryck, uppslag, idéer, ord, tankar.
Men på morgonen är det tyst, världen omkring sover fortfarande, grannarna sover, alla sover, först om några timmar öppnar staden sina persienner.
Nu: bara katten som tassar omkring och stryker sig mot mina fötter.
Och det lätta sorlet från guldfiskarnas luftpump.
Men jag är alldeles klar och vaken och om jag någon gång lyckats komma fram till något klokt så är det alldeles säkert så att det skett tidigt en morgon.
Sinnena är skärpta.
Utan vidare ansträngning försvinner jag i hisnande tankebanor när andra sover.
Morgontimmarna brukar jag slå ihjäl i sällskap med svart kaffe, någon av de fyra böcker jag alltid har igång samtidigt, ibland en konsertfilm på låg volym, två morgontidningar, och sedan nyhetsscanning på nätet, läsa bloggar, kolla mailen.
Det är bra och fin tid, gryningen, den sena natten och den tidiga morgonen.
Å andra sidan lyckas jag alltid somna ifrån alla intressanta tv-dokumentärer, filmer, debattprogram som sänds efter klockan 21.
Och någon video- eller dvd-spelare har jag aldrig lärt mig att programmera.
Tur då att det finns digitala arkiv och webb-tv.
Anyway, i dag blir det ombytta roller och det känns lite märkligt och konstigt.
Jag har uppskattningsvis sprungit på 500 presskonferenser, pressluncher, informationsmöten under min yrkeskarriär.
Det är inte sällan sövande trist, omständligt och inlindat, men man lär sig snart hantera flödet och hemligheten är egentligen två:
hyggliga bakgrundskunskaper och en förmåga att värdera informationen.
I dag sitter jag på andra sidan.
För jag har själv bjudit in till pressträff på Konsthallen, eftersom det råkar vara så att ett drama jag skrivit tillsammans med skådespelaren JM har premiär nästa vecka.
Och det låter ju kanske rätt ospännande.
Men det är det inte alls. Tycker jag.
Vi ska åtminstone försöka göra det här till ett...tja, okonventionellt event.
Pjäsen NAKEN (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden) är en dramatisering av JM:s snåriga liv, från teaterhögskolan, vidare till de nationella scenerna och vidare...ner i avgrunden.
Men tematiken är rätt allmängiltig: om livet som det är, om psykiskt utanförskap, om att vi måste vara rädda om varandra, om sorg och smärta och kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)