Älskade folkpark

Hey, vilken dag som nalkas, jo, det vet jag på förhand, jag har ett uppdrag som måste utföras.
I dag ska jag nämligen ta hybriden till danspalatset i Eringsboda, för att penetrera den svenska folksjälen på djupet.
Jag har ett möte med Lars-Kristerz, dansbandet som fick några minuters berömmelse i tv-programmet Dansbandskampen under hösten, det var ett grabbgäng glada spelemän från Älvdalen beväpnade med vita kroppskondomer, lustiga frisyrer, sensuella blickar och med ett musikalisk bagage fyllt till bredden av så kallade dansbandsprälor.
Man måste nästan gilla Lars-Kristerz bara därför.
Detta band, detta möte, hela produkten dansband i tramsiga kläder får mig att drömma om en epok jag i tanken ofta återvänder till, men som jag egentligen är för ung för att ha fått uppleva.
Jag menar:
folkparkerna, lördagsfyllet, tombolan, korven, chokladhjulet, hämningslöst knullande i buskar och på dass, när artisterna verkligen var artister, den ideella idrottsföreningens eldsjäl med en lottkrans runt handleden, raggare, knegare, vanligt folk som behövde roas och verkligen såg till att bli roade.
Allt det där får mig att tänka på det Sverige som jag bara sett resterna av.
Mamma och pappas värld, mormor och morfars värld.
Jag brukar försöka besöka folkparker och dansbanor när jag kan, och jag läser om och om igen Staffan Bengtssons och Göran Wallis fantastiska Hela Svenska Folket Park - En K-märkt Turné.
En bok jag borde ha skrivit.
Eller åtminstone tagit bilderna till.
Jag känner doften genom sidorna, röken, sorlet, skriken, pulsen, romantiken, glädjen att få komma tillsammans efter en ovarsam arbetsvecka, gemenskapen, bandet som spelar upp.
Nu ska Masten tydligen rivas och lämna plats för "sjövillor".
Jag är säker på att de som har pengar nog att flytta dit ger fullständigt fan i den historia som ryms mellan de höga tallarna.
Och vad ska man säga om det. Djursvik går samma öde till mötes, såg jag i tidningen.
Masten besöker jag varje sommar, det är ett hål i stängslet och öppet i varje byggnad, det står gamla bänkar kvar, chokladhjulet har stannat, men det ligger ölbrukar och kaffemuggar överallt.
I somras tänkte jag att det är så jävla sorgligt alltihop, det är som ett museum ingen vårdar eller ser om, som att bandet gick hem efter sista dansen, publiken likaså, sedan tog någon och släckte och låste - och lämnade spåren av det som varit kvar. Bara så där.
Utrymmena bakom stora scenen är täckta av autografer. Jag kan i de där trapporna i timmar. Lundell har varit där tre, kanske fyra gånger ser jag.
1982 då han var kär och galen ritade han ett pil med ett hjärta i taket.
Året innan kraschade egentligen Masten, valborgsmässoafton, Gyllene Tider och ett satans supande förstås, tre dog, kanske dog sagan om folkparken samtidigt.
Åh, jag sörjer det.
Men kanske kan Lars-Kristerz vara bomull för hjärtat i dag.