Natt

Livet är inget färdigproducerat manus.
Nej.
Och av orsaker jag någon gång någonstans kan berätta, blev det en liten blogglucka här på ett par dagar.
Och eftersom det jag vrider ur mig här ännu bara följs kontinuerligt av en läsare så kan man ju tänka sig att det inte torde vålla någon vidare upprördhet.
I synnerhet då denna läsare vet varför jag just här, just nu inte orkat formulera alla funderingar som åker bergochdalbana därinne.
Men icke.
Så här såg sms-konversationen ut:
Läsare:"Inget inlägg i dag. Besviken."
Jag: "Orkade inte."
Läsare: "Du måste tänka på dina trogna läsare."
Jo, det ska jag.
Fortsättningsvis, även om en mer korrekt formulering rimligtvis borde skrivas ut "din trogna läsare".
Nåväl, finalföreställningen i veckan drog full salong, det är naturligtvis överväldigande, och jag så här i efterhand konstatera att människorna i den här staden inte alls är så där som de ofta sägs vara.
Eller: det är de förstås också.
Men tydligen tillräckligt spänstiga för att se ett lokalt producerat svart, drama mitt i jävla januari.
Och det gör mig glad: det gör mig alltid glad när myter slås sönder, schabloner går i kras, när givna bilder ruskas om.
Efteråt infann sig som väntat den stora tomheten.
Jag stod med tulpaner, vin, en axelväska och död blick och lär den vandra över salongens väggar och tak.
Det här resan har sannerligen inte gjort mig rik på pengar, tvärtom, jag ligger kraftigt back, men det har gett mig någonting annat, tänker jag.
Värme. Kärlek. Uppskattning. Självförtroende. Sann glädje.
Jag tillåter mig att vila i den känslan.
Jag behåller den, vårdar den, jag hämtar livskraft från den.
Nu är allting tyst och stilla.
03.22.
Det jag tänker, jo, det jag tänker, är att det är svart utanför mitt fönster, men att det här blir ett år att minnas och komma ihåg.
Jag har frid.