Söndag.
Jag är fortfarande förkyld och därmed tillräckligt sjuk för att ännu sakna möjlighet att infria det enda nyårslöfte jag tänker hålla: att jag ska börja springa igen.
För gången höll det länge, nästan ett år, jag minns att jag kunde springa en mil mot slutet, men så kom hösten och mörkret och regnet och de hårda vindarna och jag kröp in igen.
Men nu ska jag börja om.
Två pass i veckan, minst, ett terräng, ett asfalt.
I går utspelade det sig märkliga saker här.
I brist på alternativ, gjorde jag om ett av rummet här hemma till teaterscen, med rekvisita i form av en tv, en dvd-sprlare, en Josef Frank-stake med fyra vita stearinljus, en vas för rosorna, lite vin i ett glas, en kudde på golvet och ett skrivbord med kuvert och ett brev.
Och sedan bar det av.
Efterår kände mig som vanligt känslomässigt omtumlad, och jag undrar i sanning vad grannarna tänkte.
Detta - något udda - sätt att fira lördag på avrundades med färskpasta, musslor, kräftstjärtar, sallad, ost, bröd och vin.
Sedan kom M.A. på visit tillsammans med den stora tjejen och han körde bil så något vin fick jag tyvärr inte bjuda på.
Och cigaratter verkade han inte längre sugen på.
Det hela slutade ändå i en slags improviserad jamsession där skådespelaren och M.A. lekte fram några veckra Afzelius-skatter på piano och gitarr.
Så vill jag alltid ha det!
Jag vill ha ett hem där dörren står öppen för sådana som utan att be om lov tar fram ett munspel ur innefickan, som kanske blåser lite för yvigt och hårt och lever ut.
Det är de riktiga människorna.
Som pratar om riktiga saker: böcker, filmer, konst, teater, tidningar.
Ett sådant hem vill jag ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar