ny dag, nya försök

En mycket god och klok skrev till mig sent i går och avslöjade sin starka längtan efter cigarett, just där, just då.
Han är en drömmare, en tänkare, en konstnär, som gjort modiga saker i livet och som jag beundrar honom för.
Han bär på idéer och visioner, han presenterar ibland fantastiska, emellanåt vansinniga projekt som alltid får mig att skrika "yes - vi kör!".
En gång skrev han till mig och beställda två böcker: en biografi över en spännande musiker och en faktabok (vill jag minnas) om ett uppmärksammat rättsfall.
Mailet avslutades:
"M.A.
bokförläggare"
Nästa gång hade han hittat en gammal skola, västerut vid havet.
En väldigt vacker och gedigen kåk, ska sägas.
Och billig. 450 000.
Han tyckte att vi skulle slå till.
Och sedan skapa ett kokande och gränslöst kulturhus, ett modernt konstnärskollektiv i starka färger.
På sommaren kör vi jazz i trädgården.
Sa han.
Och jag måste medge att jag älskade den idén också.
M.A. är människa av en sort som världen skulle behöva fler av.
Nu, ensam fredag kväll vin och mat och vin, ville han röka och röka utan att tänka på att det finns mycket här i livet som "man inte borde".
Det vi borde är kanske att göra.
Inte tveka.
Själv röker jag numera aldrig.
Men bara av den enkla orsak att jag inte känner längtan eller behov.

Nåväl:
Att sitta på den andra sidan, i skräddarställning på en scen av grå heltäckningsmatta, var inte så fasansfullt som man kanske hade kunnat föreställa sig.
Min plan var att hålla mig lite utanför, jag ville markera att jag inte var huvudperson, jag hade inte på förhand tänkt ut smarta svar på kluriga, avgörande frågor.
Därför satte jag på kanten och lyssnade.
Sedan tvingades jag prata ändå.
Men jag var noga med att inte ta över, inte knuffa undan, jag försökte vara lågmäld och försiktig.
Det här är J:s föreställning.
Det är han som visar upp sitt trasiga hjärta på en silvertallrik.
Jag vill låta det vara så.
Min första riktiga arbetsgivare, nu är det mer än tio år sedan, jag viftade med näsduken, var på plats och speglade det hela på ett vis som gjorde mig glad och en smula stolt.