Det kan bli ishockey i morgon, har lovat Kalle, tv-redaktören vill begå debut, det är derby, känslor, öst-väst-öst-väst, adrenalin, kamp, känslor, glädje, på så vis är ishockey ungefär som livet, fast mer komprimerat, mer maxat.
Länge såg jag mig själv mer som en fotbollsvurmare, man ser på fotbollen som mer sofistikerad, smakfull, intelligent, mer konst, kultur, elegans, tradition, men nu vet jag inte längre.
Jag gillar att gå på hockey, det är ett nedslag i en annan verklighet, där jag kanske inte känner mig hemma, men likafullt varmt välkommen.
Så det blir hockeyderby i alla fall. De senaste två-tre åren har jag med viss regelbundenhet försökt ta mig ut till arenan, eller telefonkiosken som den också kallas, ibland för att försöka förstå varför ibland 3 500 människor vecka efter vecka offrar hela kvällar därute.
Nu förstår jag lite bättre.
Hockey är på något vis den vanliga, enkla människans sport.
Sossarnas sport, kanske.
Knegarnas sport, möjligen , trots att en hygglig nybörjarutrustning säkert ligger på åtskilliga tusenlappar.
Jo, jag brukar möta halva arbetarkommunen därute och sitter de inte i styrelsen, så säljer de programblad, är arenavärdar eller äter korv.
Det finns något väldigt fint och sympatiskt över det hela, något jävligt okonstlat.
Hockey är ett enkelt nöje, och dessutom har klubbarna förstått att göra underhållning, EVENTS, av mediokra dussinmatcher i division 1.
Och sådant måste premieras.
Jag såg ett länsderby i höstas, då jobbade jag visserligen, men det var en ojämn tillställning och eftersom det är vore ljug att förneka att jag står upp för poplaget i öst, så gick jag hem med sänkt huvud.
I morgon känns det på förhand mera öppet.
Jo, jag ska dit, köpa en korv av bröd- och flaskmannen, göra av med en halv dosa Ettan, och leva mig in i spektaklet på isen.
Undrar om inte den rödsvarta halsduken åker på också.
Jag tror nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar