Det är lördag, det är tydligen fortfarande januari, och i den mån det finns en snökanon att till gå finns det också snö. Noterar jag.
Vilken jävla häftig vecka det blev.
Trots januari, trots envisa kajor i de nakna träden, trots regn i alla riktningar, trots mörker.
All mänsklig värme jag mött har trängt undan kylan.
Men nu är jag ledig, vaken, rastlös, jag sätter mig en stund, reser mig, öppnar kylskåpet, pussar barnen på pannan och inser hur det känns när den stora tomheten lägger sig.
När allt är över.
Man jobbar, spänner sig, bygger upp förväntningar, jobbar, planerar, tänker och så exploderar allt i ett okontrollerat känsloutbrott...för att sedan bara bli tyst och tomt igen.
Nu är min agenda ren för en tid, idéer finns, projekt planeras, ett par förfrågningar, något erbjudande, men jag vet inte.
Jag vet att jag måste ta hand om mig själv och göra det jag tror på.
Förr struntade jag i det.
Jag lyssnade inte, rusade på, sa saker som människor förväntade sig, jag curlade, sprang, sa ja aldrig nej...jag var som ett frustande bemanningsföretag och så gick det åt helvete också.
Jag blev sjuk, yrsel, depression, ångest, panikattacker, mediciner, terapi, sömn...Gud, vad jag sov då. I pass. Långa pass.
Jag självmedicinerade med löpning, promenader, matlagning, vin.
Jag läste och drömde och försökte förstå varför.
Nu vet jag bättre, men jag har inte nåt mitt mål. Och jag vet hur jag måste göra för att ta vara på mig själv.
Vi måste vara rädda om varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar