Och så gick vi hem igen

Hockeyderby i går och jag vet inte riktigt vad som ska sägas om det som inte redan är sagt.
Kanske att bröd- och flaskmannens korv var avgjort bättre än matchen.
Jag vet inte.
Det var en makalös inramning, det ska tillstås, men om det nu något av lagen höll sig till snillrikt uttänkta matchplaner så måste de matchplanerna uppfunnits av anarkister: det saknades struktur, ordning, överväganden, lugn, symmetri och stadga.
Tv-redaktören sa efter tio minuter i andra att han plötsligt kommit på varför han numera aldrig går på hockey i hemkommunen.
Det är för dåligt helt enkelt. För jävla dåligt. Sa han.
Och så kan man förstås också se på saken.
Jag vill till varje pris undvika att på lokalsportens fantasilösa vis analysera vad som hände därute.
Det sköter de där männen, pojkarna, grabbarna som bygger sina egna världar, med navelskåderi, tunnelseende, interna kamratuppfostran, jante och en förbluffande oförmåga att tänka nytt, att tänka om, att tänka annorlunda.
Det är kravlöst, det är ofarligt och det direkt...dåligt.
Jag har under många år fått betrakta det där på håll, men jag har aldrig släppts in i stugvärmen, jag har i det avseendet nog betraktats som för uppkäftig, obekväm, bråkig, galen, jag hamnade eller satte mig själv utanför ramen vad som kan accepteras.
Men det är kanske det som hockeykonsumenterna i TAK vill ha, tänker jag.
Hjärndöda analyser.
Mögliga plattityder.
Så kallade HOCKEYBLOGGAR.
Så kallad jävla skit.
Stavfel, skrivfel, tankefel, ofullständiga och ofarliga meningar staplade på varandra som små rosa post it-lappar.
Ja, så är det nog.
Därför blir det ingen analys alls, jag nöjer mig med att konstatera att kvällens kanske elkaste sång lät så här:
"Alla söker jobb i Olofström".
Nåväl, det var festligt och folkligt och fullspikat som vilken välbetald Sydöstran-journalist som helst hade uttryckt saken.
Och kalle var glad, han börjar bli stor nu, mössa, matchtröja, egna pengar i egen ficka, en läsk, en kaka, två kexchoklad, en tia till från tv-redaktören, en korv av bröd- och flaskmannen, han förklarade icing och offside, berättade att det är #8 och #85 som är vassast i poplaget som allt som oftast är ett loserlag. Numera.

I kväll är det, by the way, finalföreställning. Därefter väntar större och viktiga livsuppgifter.
Nu är min uppgift, vid sidan av allt annat, att hålla Skådespelaren uppe.
Det är det viktiga.
I går var jag uppriktigt bekymrad:
jag gjorde en vänskaplig, akut utryckning och gav Skådespelaren två uppmuntrande ord och en kram.
Jag tror det blir en magisk kväll i kväll.