Landar

Oj, vilken alldeles enastående premiär det blev i går.
Fullt och tätt och väldigt tyst i salongen, bara det en fantastisk sak i sig.
J gjorde sitt jobb och han gjorde förbannat jävla bra.
Och sedan:
en flaska vin , blommor, presenter, kramar, uppmuntrande ord.
Herregud, tänkte jag, vad har vi gjort för här kommer plötsligt kulturnämndens ordförande och vill tala till oss.
Om oss.
För oss.
Omtumlande.
Han hade dessutom väldigt fina presenter.
Många av mina vänner var där, människor som också lever sina liv precis som människor lever sina liv.
Med allt vad det betyder.
Baren var öppen, i det svaga, röda skenet från den stora lyktan spelade jag plattor:
Lundell, förstås, Elvis, Eldkvarn, Björk, Tracy Chapman, Dylan, Beatles, Hellström, Steve Earle, Emmylou Harris, ja, Kenta också denna afton, Cohen, några till.
En kvinna kom fram till mig och då tänker jag inte på hon som i stora öronhängen och färgade dräkter intog mitt lilla klassrum på skolan när jag var sju år gammal.
Men hon var också där.
Jo.
Och hon hade med sig ett av örhängena som hon stoppade i min högra bröstficka efter föreställningen.
Hon mindes att jag mindes dessa fantastiska smycken, hon hade tänkt på mig, hon tog dem med.
Och jag blev så glad att jag fick gå iväg och gråta en lång stund.
Nåväl, kvinnan som kom fram till mig äger en kiosk.
Jag tror inte hon brukar gå på teatern normalt sett.
Hon är nog en av dessa kvinnor som i sitt liv tvingats prioritera undan sådan förströelse.
Vilket är synd: för dessa kvinnor, dessa människor, som bär tungt på sina axlar kan ju annars finna tröst och stöd i konsten. I böckerna. Sångerna. Pjäserna.
Denna kvinna har en son, men efter en svår olycka är han förändrad.
Det är ett nytt liv, depressioner, ångest, alkohol, utanförskap, SORG.
Hon sa:
Detta är det bästa jag upplevt i hela mitt liv.
Tack.
Och så stack hon en vacker, röd ros i min hand.
Jag grät.
Igen.