Göra om, göra nytt

Jag fick kramper i magen, yrsel, feber och drabbades hårt av post-sommar-sjukan och den monumentala tröttheten, så jag höll mig hemma.
Läste ut den nyttiga Sverigeboken om Cash, lyssnade om Costellos I want you ungefär sexton gånger och sov och somnade igen.
Jag låg och funderade över den här bloggen eller vad man ska kalla den.
Den är ju vad den är, jag skriver när jag har tid och det känns som att det är allt mer sällan, så jag tänkte att nu återstår två alternativ:
antingen förvandlar jag den till en sån där jag-måste-uppdatera-tre-gånger-i-timmen-blogg eller så stänger jag ner den.
Medvetet har jag hittills valt att ha den allmänt hållen - och samtidigt djupt privat.
För ett ögonblick umgicks jag med tanken att göra om och göra nytt.
Kanske ska kartlägga sitt eget liv och lämna ut det till världen i evighet.
12.15:
Lunch med redaktör Håkansson. Han gillar inte sushi. Det gör jag. Han vill ha sallad, ty han är diabetiker. Okej, säger jag, det funkar för jag har gått på fusk-GI-diet sen i mars. Vi pratar om Mona Sahlin och hennes insats i gårdagens partiledarutfrågning.

13.07:
Tillbaka på jobbet. Trummar på snusdosan. Har inte mindre än tre mobiltelefoner på skrivbordet. Tre. Jag har beställt en i-phone 4 också, men den har inte levererats ännu.

13.30:
Ringer en pålitlig uppgiftslämnare, mest för att jag har som rutin att ringa en handfull människor varje vecka och "stämma av". Det är så jag jobbar. Han påminner mig om ett tips jag fick före sommaren. Svårtuggat. Snårigt. Jag förstår att han vill se resultat. Lovar att titta på saken.

Så kan det alltså ut.
Också.

Förresten är Simon & Garfunkels The only living boy in New York en av världens tre bästa sånger. Just i dag. Just nu. Just här.

Augusti. 10.

Sommaren serverade en del förtrollande solskenslycka, onekligen, men när allvaret tornar upp sig i horisonten fylls bröstkorgen av regn och drömmar om vad den skulle ha fört med sig.
Jag vaknade tidigt, den var visst en liten katt som utan att be om lov dansade över mitt huvud och jag läste ut den osannolika och mycket gott berättade Ers majestäts olycklige Kurt.
Det var andra tider, men likväl ett fulländat och utstuderat rättsövergrepp icensatt av dåtidens socialdemokratiska maktelit i nära samarbete med hovstaten.
Och jag som inbillade mig att det var kronan som skulle bekämpas?
Åtiminstone då: 1930-tal.
Snart är allt som vanligt igen. En son och en dotter som kommer och försvinner, som lämnar dofter, kvarglömda halsband, matrester och halvfärdiga legokonstruktioner innan de tar sina ryggsäckar och skyndar bort till det andra livet, det liv jag tar del av via korta telefonsamtal på kvällen.
Ett arbete som väntar där, och det antar jag att man ska vara förbannat glad över att ha.
Det är kanske just vad som behövs i spåren av vindrickande och ambitiösa middagar och glass och cigaretter, i dyn av den ljuva sommaren.
Jag ska ge mig själv klart stramare tyglar och fila på kanterna.
Det blev ett försök i alla fall.
Coactus voluit. Tvungen, ville han.
Stäng av mobilen, förträng arbetsmailen, släpp, släpp, släpp, det hjälper, du måste, jag lydde.
Utan morgontidning, måndag-torsdag, ovant måste jag säga.
På helgen kommer SvD. Det räcker gott så.
Jag följer slött flödet, få saker går in och fastnar, men jag kom på mig själv med att bolla idéer - med mig själv - för att på så sätt vara något förberedd när man om några veckor kastas rakt in i valrörelsen.
Jag inbillar mig att den kan bli smutsig i år.
Det är ju som bekant numera människor vi röstar på, inte budskap, idéer, visioner.
Politiken är som ett slagfält där den som skiker högst och det som för tillfället säger just det röstkortsmassan vill höra som vinner.
Och jag klandrar ingen.
Människor behöver tydlighet i sin liv, i den nya tiden finns inte tid till komplexa resonemang om hur vil vill ha det.
2 500 spänn extra i månaden efter ännu en skattesänkning - bra, tydligt, handfast, märkbart exempel.
Konkreta förändringar, pedagogiska konflikter, skamgrepp, försoning, kanske.
Jag börjar känna mig redo.

Kakor och bönor innanför murarna

Pojken drog den randiga kavajen över sig, hatten täckte ansiktet och han sov, medan flickan dansade i gräset, ibland uppburen i sin pappas armar.
Pojken gav upp när ännu en svartklädd man med gitarr tog plats på scenen.
Flickan höll ut.
Hon ville nämligen se vad de tre ljuva kvinnor i storblommiga klänningar kunde göra med sina röster, ett par munspel, höga klackar och gitarrer.
Och de nyfikna ögonen, de som upptäcker världen, såg och jag förstod att nu, nu, nu, nu händer det någonting här.
Det var makalöst, å andra sidan är ju jag jävligt svag för kvinnor med spruckna röster som sjsunger sånger om sprucka förhållanden, om livet på baksidan, om smuts och skit och hjärtan som plockats ur kroppen och stampats på, om barer där alla vänder i dörren - utom just vinden.
Och om det viktiga i att gå framåt.
Jag tror inte flickan förstod mycket alls av just det där, men det var en skälvande, lysande föreställning och pilar som tog fäste i oss alla som var där.
När jag kom hem ångrade jag att jag inte skaffade mig Nils Claessons "Blåbärsmaskinen", när jag ändå höll i den för ett par veckor sedan.
Jag vet inte, jag drabbades bara av en stark längtan efter att få läsa ett inte alls tillrättalagt hjälteporträtt av Slas.
Det får bli en annan gång.

Av med skjortan bara

Det brinner två ljus på bordet och Jonsson från Kisa uppmanar "bli inte som dom - sjung din egen sång".
Men jag orkar inte alltid stå emot, ibland är det skönt att flyta med strömmen, logga ut, läsa kvällstidningarnas bilagor, slöglo på TV4, dricka billig öl, sova mitt på dagen, spela sönderstampad rockmusik, skita i att duscha och medge att det liksom aldrig kan bli en riktig sommar utan minst en Lundellkonsert.
GP skrev att Lundell är som en bra köttbit på grillen.
Ett trist, förutsägbart men hederligt sommarattribut, ungefär.
Kanske. Kanske inte.
För mig är Lundell uppriktig, sann, smärtsam rockpoesi allt som oftast, ibland bara blåsa-ut-skallen-rock.
"Ta av dig skjortan, det är dags att må bra".
Han sjöng så, extranummer, inga märkvärdigheter, Springsteen-rock med hajtandshalsband och hårigt bröst som fondvägg.
Men det ligger nåt i det, fan i mig.
Det fick mig åtminstone att skratta regnet i ansiktet och tänka att allting inte alltid måste vara så jävla besvärligt som jag inte sällan vill få det till.
Jag borde öppna de slutna rummen oftare, KBT-Bette brukade titta på mig med de vänliga ögonen och säga att man faktiskt inte måste problematisera allting. Sant. Som ungefär allting annat hon sa. Jag åkte den gamla hissen ner på tisdagarna, 840 spänn fattigare men fulltankad av klokskap och visdom och goda råd och det har onekligen gjort mig annorlunda, bättre förhoppningsvis, men också: mer försiktig, avvaktande, skeptisk, tydlig.
Lundell.
Fortfarande angelägen, relevant, viktig. Inte kött på grillen.
Nu har jag spelat i rak följd: The Ark, Beach Boys, The Kristet Utseende, Johnny Cash, David Urwitz, Olle Ljungström, Springsteen, Dixie Chicks. Okej för mig.
Den store skådespelaren gjorde förresten sin kanske allra starkaste insats ever, när han genomförde en komplett orkanföreställning av "Naken".
Tre röriga rep. Halvorganiserat kaos. Olösta gåtor. Brist på sömn. Vin. Vin. Vin.
Och - hokuspokus- teatermagi.
Jag grät och mamma sa att det var fantastiskt, men att hon inte ville se mig gråta sådär igen och att vi kanske borde begrava orden och sångerna för gott den här gången.
Hon sa det av omtanke om en son hon på nära håll sett förvandlas.
En son hon burit under sina armar, som jag antar att hon älskar och som hon i ögonblicket av den stående ovationben också känner en smula stolthet över. Vem klandrar en sådan människa?
Vad som sedan hände, på natten, bör man förmodligen inte delge någon, men det satt en man i köket, våldsamt berusad, och höll osammanhängande korsfästelemonolger med sig själv.
Det var inte jag.
Det var inte du.
Och den där mamman hade för redan skyndat hem i den ljumma sommarnatten.