Pojken drog den randiga kavajen över sig, hatten täckte ansiktet och han sov, medan flickan dansade i gräset, ibland uppburen i sin pappas armar.
Pojken gav upp när ännu en svartklädd man med gitarr tog plats på scenen.
Flickan höll ut.
Hon ville nämligen se vad de tre ljuva kvinnor i storblommiga klänningar kunde göra med sina röster, ett par munspel, höga klackar och gitarrer.
Och de nyfikna ögonen, de som upptäcker världen, såg och jag förstod att nu, nu, nu, nu händer det någonting här.
Det var makalöst, å andra sidan är ju jag jävligt svag för kvinnor med spruckna röster som sjsunger sånger om sprucka förhållanden, om livet på baksidan, om smuts och skit och hjärtan som plockats ur kroppen och stampats på, om barer där alla vänder i dörren - utom just vinden.
Och om det viktiga i att gå framåt.
Jag tror inte flickan förstod mycket alls av just det där, men det var en skälvande, lysande föreställning och pilar som tog fäste i oss alla som var där.
När jag kom hem ångrade jag att jag inte skaffade mig Nils Claessons "Blåbärsmaskinen", när jag ändå höll i den för ett par veckor sedan.
Jag vet inte, jag drabbades bara av en stark längtan efter att få läsa ett inte alls tillrättalagt hjälteporträtt av Slas.
Det får bli en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar