Av med skjortan bara

Det brinner två ljus på bordet och Jonsson från Kisa uppmanar "bli inte som dom - sjung din egen sång".
Men jag orkar inte alltid stå emot, ibland är det skönt att flyta med strömmen, logga ut, läsa kvällstidningarnas bilagor, slöglo på TV4, dricka billig öl, sova mitt på dagen, spela sönderstampad rockmusik, skita i att duscha och medge att det liksom aldrig kan bli en riktig sommar utan minst en Lundellkonsert.
GP skrev att Lundell är som en bra köttbit på grillen.
Ett trist, förutsägbart men hederligt sommarattribut, ungefär.
Kanske. Kanske inte.
För mig är Lundell uppriktig, sann, smärtsam rockpoesi allt som oftast, ibland bara blåsa-ut-skallen-rock.
"Ta av dig skjortan, det är dags att må bra".
Han sjöng så, extranummer, inga märkvärdigheter, Springsteen-rock med hajtandshalsband och hårigt bröst som fondvägg.
Men det ligger nåt i det, fan i mig.
Det fick mig åtminstone att skratta regnet i ansiktet och tänka att allting inte alltid måste vara så jävla besvärligt som jag inte sällan vill få det till.
Jag borde öppna de slutna rummen oftare, KBT-Bette brukade titta på mig med de vänliga ögonen och säga att man faktiskt inte måste problematisera allting. Sant. Som ungefär allting annat hon sa. Jag åkte den gamla hissen ner på tisdagarna, 840 spänn fattigare men fulltankad av klokskap och visdom och goda råd och det har onekligen gjort mig annorlunda, bättre förhoppningsvis, men också: mer försiktig, avvaktande, skeptisk, tydlig.
Lundell.
Fortfarande angelägen, relevant, viktig. Inte kött på grillen.
Nu har jag spelat i rak följd: The Ark, Beach Boys, The Kristet Utseende, Johnny Cash, David Urwitz, Olle Ljungström, Springsteen, Dixie Chicks. Okej för mig.
Den store skådespelaren gjorde förresten sin kanske allra starkaste insats ever, när han genomförde en komplett orkanföreställning av "Naken".
Tre röriga rep. Halvorganiserat kaos. Olösta gåtor. Brist på sömn. Vin. Vin. Vin.
Och - hokuspokus- teatermagi.
Jag grät och mamma sa att det var fantastiskt, men att hon inte ville se mig gråta sådär igen och att vi kanske borde begrava orden och sångerna för gott den här gången.
Hon sa det av omtanke om en son hon på nära håll sett förvandlas.
En son hon burit under sina armar, som jag antar att hon älskar och som hon i ögonblicket av den stående ovationben också känner en smula stolthet över. Vem klandrar en sådan människa?
Vad som sedan hände, på natten, bör man förmodligen inte delge någon, men det satt en man i köket, våldsamt berusad, och höll osammanhängande korsfästelemonolger med sig själv.
Det var inte jag.
Det var inte du.
Och den där mamman hade för redan skyndat hem i den ljumma sommarnatten.