Ögon som sett en del

På en vägg i min - vad jag skämtsamt brukar benämna salong - intill den öppna spisen, hänger 36 porträtt och tittar på mig.
Det är bilder av ansikten som upplevt äventyr, dramatik, sorg och saknad.
Men också: rofyllda uttryck, luriga, skarpa, pigga ögon bakom skägg, människor som överlevt värre saker än envisa bakrus och stormbyar.
Nu hänger de där, som om de låtit sig pensioneras från allt det vilda och landat i vissheten att de kan pusta ut, uppspikade tillsammans på en Stockholmsvit gipsvägg.
Jag kom över nästan all de där tavlorna på en nätauktion - min första och sista - och de gjorde en sista resa från Göteborg och söderut och de var många.
Det blev över hundra stycken den gången: oljor, tryck, metallplattor, trä, nån akvarell, gips, porslin.
Ett 20-tal ägde jag sedan innan.
Och när den där stora samlingen, den största, plötsligt landade här ringde alla och frågade hur i helvete jag hade tänkt den här gången.
Jag hade egentligen inget bra svar, mer än att jag uppriktigt förälskat mig i det inbjudande motivet av en härjad, väderbiten fiskare.
Kort därefter köpte jag under loppet av ett par månader kanske 30 till.
- De attraherar min äventyrliga sida, sa jag till programledaren på radion.
- Det finns något ohämmat, vilt och varmt i en del av de där grejerna.
- Och en hel del är förstås också bara dålig smak och skit.
Det mest kopierade, själva urbilden för både hötorgskonst och Fiskargubben, målades av tysken Harry Harendel (1896-1991).
Han gjorde ett jävla bra jobb, uppenbarligen.
Men jag tvivlar på att han var först, bara bäst.
I fiskelägrena runt Skagen hade målare långt tidigare samlats och plockat motiv ur verkligheten.
Oborstade hostande farbröder med pipa och skitiga fingrar som insåg att varje ny resa kunde vara den sista.
Och nu sitter jag här.
Jag har alltså 36 tavlor på väggen. 50 figurer i stringhyllan i sovrummet.
Och fyllda lådor på vinden.
Idiotiskt, måhända.
Kul, definitivt.
Så vad ska jag med allt det här till.
M.A. - min klokaste vän väster om Ronneby - har förstås storslagna planer, annars vore han någon annan.
Vi väver drömmar om en sommarutstälning vid havet, samla ihop de där ansiktena, ha en vernissage med nubbar och öl och teater och Taube.
Vi måste helt enkelt göra det.

Julen kom förbi och for igen, som ett frustande, glittrande lokomotiv av trivsel och gemenskap. Min vagn körde rakt in i en jävla bergvägg för ett år sedan ungefär, så när alla glada och vackra människor tog sina glada och vackra familjer i handen stod jag den här julen kvar på perrongen.
Att leva med barn ibland, ibland inte, är som att med regelbundenhet ge bort en liten bit av sig själv och hur det än är så blir det smärtsamt och påtagligt vid högtider som i vårt land normalt sett förknippas med familjegemenskap och sammanhållning.
Jag försökte lägga ihop skärvorna av den ituslagna familjefiguren, ge min son och min dotter en liten bit av ro och frid och glädje innan de vinkade och for och det kändes bra.
De är kloka, fina, de förstår ibland mer än vad jag förstår.
Jag bär dem med mig överallt, i två stämplade plattor av silver, i en tunn läderrem runt nacken. Vi tycker om den trygga symbolen, allihopa.
Och bara därför kom snön, bilen brann, jag fick ett tag för mig att Steve Gibbon hade skrivit världens vackraste sång, jag stoppade två flaskor Porcupine Ridge i hyllan, jag summerade ännu ett omvälvande år innan plikterna slet tag i mig och gjorde mig så där tråkigt alldaglig igen.
Min bror kom hem och vi tillät oss vara barn och låg på knä och körde bilbana och berättade historier som bara bröder förstår.
Jag tuggade i mig delar av "Tårtgeneralen", nästan hela den sanna berättelsen om mordutredaren i Kristanstad och senare små bitar av den som väntar på mig: Haruki Marukamis "Kafka på stranden".
På jobbet konstaterade vi att det varit ett rätt risigt år där industrivarsel och arbetslöshet fick sköljas ner med borgerlig trolldryck, i form av urholkade trygghetssystem och nedmonterad social välfärd.
Rastlösheten, oron, ångesten och den ihjältrampade stoltheten över den förlorade rätten till ett eget jobb skapade nya samhällsproblem, långt ifrån de människofientliga företagens lönsamhetskurvor: psykisk ohälsa och missbruk.
Det är ett inihelvete tungt konstaterande men likafullt en del av det nya Sverige.
Vi slog också fast att 2009 inneburit en renässans för Svenne Banan.
Det var Ullared och Dansbandskampen, det var baconpizza och mentolcigaretter och en Jack Vegas-maskin på en sjaskig sylta i Kallinge.
Det var vad det var.
Det var också året då de två hårt pressade och ifrågasatta afghanska bröderna Abbas och Azeem fick permanent uppehållstillstånd.
De reste genom helvetet, var och en för sig, de har ärr och sår som aldrig läker och det dröjde år innan de till slut föll i varandras armar igen.
Jag brukade tänka att det fanns en mening med allt det där och när överdomstolen till sist ändrade Migrationsverkets cyniska beslut så kunde jag inte sluta gråta.
Allra sist: Caj Karlsson. Han gjorde också en resa, avgjort mer bekväm, och den finns nu dokumenterad av den fantastiske filmaren Per Anders Rudelius.
Den måste alla riktiga människor se och känna.

När ersatte vi Moa Martinsson med Ullared?
Frågan väcktes av den fabulöse hjärnan Marcus Birro i en krönika jag läste i Expressen.
Och den är med stor sannolikhet berättigad.
Jag vet inte.
Men han ställde den apropå Kanal 5:s exempellösa framgång med dokumentärserien från det gigantiska lågpristemplet i Halland.
När bytte Sverige bort god litteratur mot storpack av tvättsvamp, nedtryckt i en gul plastpåse?
En bok kräver tid och tålamod.
Det har vi inte i det här landet.
Här är framgångsreceptet vattnig och ofarlig underhållning, lättsamt paketerat för trögtänkta skallar, bekvämt paketerade i Ikea-soffan.
Samtidigt: så kallade "vanliga människor" i anspråkslösa situationer är ju bra tv!
Social pornografi, om man så vill.
Men bra och ärligt.
Och hur världen än anstränger sig har jag svårt att se att Kjell på campingen - gubben som använder en hel flaska tändvätska för att få glöd i grillen - någonsin kommer att läsa "Kvinnor och äppelträd".

Kött i grönsaksdisken

Hamnade på en så kallade grön restaurang i går.
Där låg överdoser av sallad och frukt och ostar och bönor och grödor.
Vackert, gott.
Jag beställde bruna bönor och fläsk.
Varför?
Jag som inte ens gillar det.
Ibland gör man så märkliga saker.
Ingen runt bordet tycktes heller förstå.
Sedan satt vi där och gjorde bort oss.

Mitt hemliga hål

Jag håller den här sidan för mig själv.
Eller snarare: jag talar inte om den finns, att den ibland får liv och växer, att den är som en hemlig dagbok skriven rakt ut i öppenheten där få ändå vet att den finns.
En och annan läser här, det vet jag, de har sökt sig hit på egen hand tror jag.
Någon har jag kanske tipsat.
Ibland hör någon av sig också.
Då blir jag lite generad.
I hela mitt yrkesliv har jag skrivit för publik: tusentals nyhetsartiklar i dags- och kvällstidningar, revyer, teater, tal, hundratals manus för tv-inslag.
Och därför känns det intimt och bra att ha den här luftfickan, det här kryphålet.
Här kan jag skriva och tänka högt utan att följa den givna tråden.
Det är som att öppna luckorna och släppa ut skiten.
Det blir en spegel av mitt känsloliv, där jag låter allt rinna ut precis som det är.
Samtidigt får man passa sig:
ett förfluget ord på internet är som sprängdeg tryckt i hela världens uppslagsverk, en bombmina rakt ut i folkdomstolen.
Så det gäller att välja och överväga.
Jag noterade, som exempel, att en handfull journalistkollegor ifrågasattes av Sveriges Radio eftersom de gjort politiska ställningstaganden på Facebook.
Så det gäller alltså att hålla tätt här i den nya världen.

November en fyllesjuk polare

Vardagen är en som en fyllesjuk polare man får hjälpa i säng efter en för våldsam fest.
Marcus Birro, skrev så, och det är en genial formulering.
Det är så det känns, i november.
För den som har ett inre känsloliv som pendlar, från avgrunden och ovanför vattenytan, kan en tisdag i höstens mörkaste Sverige kännas just så.
Som en fyllesjuk polare i behov av hjälp.
Marcus Birro.
Han och Sture Dahlström är de två moderna, svenskspråkiga författare jag värderar högst.
Och Lundell, förstås.
En gång satt jag ensam på ett tåg från Göteborg och läste "Landet utanför".
Vagnen dunkade sig sakta fram genom skog och små samhällen och jag sögs in i den där historien.
Det är en mustig och osentimental socialrealistisk roman.
Birros bästa, intill "Alla djävulska främlingar".
Det är tisdag morgon och snart dags att leda den där fyllesjuke kamraten rätt i säng.

Svart söndag

Det var höstvackert i Göteborg, blåvita änglar dansade på avenyn, Pirogen sjöng att snart skiner Posiedon och jag tror att han grät.
Det var folket mot adeln och fler poliser än vad jag någonsin sett när ett lång led av svarta, arga pojkar eskorterades till skådeplatsen.
Vi gick in i entré 8, slussades vidare till sektion P1, vi hade bra känslor och det jag fick uppleva där och då var ingenting annat än en storslagen, galen, passionerad fest till fotbollens ära.
Och Joel Alme sjöng den västsvenska motsvarigheten till You´ll never walk alone, tiotusentals blåvita halsdukar bildade fonder längs hela Ullevi, vi sa "kör så det ryker" innan bengalerna tog banderollen och mörkret sänkte sig över Sverige.
Thomas Olsson, vem annars, tryckte in 1-0 i munit 32 och nu grät Pirogen igen och torkade tårarna med sin gamla guldtröja och de svarta pojkarna nedanför blev tysta.
Ullevi gungade, vibrerade, just som jag läst att den brukar göra när tusentals fötter hoppar samtidigt.
Och sedan: Sorg. Tomhet. Tystnad.
Avklädd av de svarta, arga pojkarna vandrade jag ensam vidare mot Brunnsparken, hem och tillbaka till det riktiga och verkliga livet, ett liv lika färgat av känslor och sorg och glädje som fotbollsmatch mellan folket och adeln.
Men mesta mästarna reser sig, så som de alltid har gjort.
Att spela avgörande seriefinal trots försäljning av och långtidsskador på de som skulle göra det är imponerande i sig.
Det är en bra tröst en måndag i november.

Rånaren som ville bort

Det finns brottslingar man ändå måste känna viss sympati för.
Som den 18-åring som i veckan gick in på Sparbanken i Mjällby, maskerad och beväpnad med en kniv.
Han gick därifrån med lite pengar.
Han satte sig i en bil och körde iväg.
Och sedan tog äventyret slut - polisen grep rånaren långt innan äventyret ens hunnit börja.
För det var ju det allting handlade om.
Verklighetsflykt, resor till okända platser och mot obestämda mål.
Alltså inte ett brott i första hand riktat mot banken: snarare ett knivhugg rakt in i den bistra, tomma bytristessen.
Rånaren var trött på hösten, trött på det lilla samhället, trött på det enahanda i ett liv och en omvärld som aldrig utmanar.
Han ville bort, som så många vill, han längtade ut och härifrån, och mer dunkla motiv till ett banalt knivrån har man ju onekligen hört talas om.
Enligt 18-åringen behövde han pengar för att ha råd att tanka den bil som skulle ta honom iväg genom landet och ut på det stora, vilda äventyret.
När allt var över skulle han själv anmäla sig till polisen.
Sökandet efter något viktigare och större än livet än oktoberkyla i en stillastående svensk håla kunde helt enkelt inte styra impulserna.
Det känns faktiskt rätt mänskligt.
Och är ett motiv långt värdigare än pengar.

En rysk spion på bokmässan

Boris Grigorjev.
Pensionerad KGB-agent med dryga 30 bakom sig inom Sovjetunionens underrättelsetjänst.
Numera inte särskilt hemlig alls.
Jag träffade honom på Bokmässan i Göteborg, han sålde ett par romaner till bra pris, och jag tyckte det var kul med en spion så jag gjorde affärer.
Jag gick därifrån och vandrade vidare med ett signerat exemplar av dramadokumentära Med Säpo i hälarna i en papperskasse.
Och så tänkte jag inte mer på det.
Det fanns ju en hel del annat att tänka på, vi gick där tiotusentals litteraturkonsumenter och bokkramare och tittade artigt på varandra och gjorde nya upptäcksfärder bland förlagens montrar, hyllor och bord.
Jag kunde förstås inte låta bli och eftersom allt ändå fanns samlat så investerade jag i ett dussin böcker ungefär.
Särskilt glad blev jag över Shakespeares sonetter - dekorativt illustrerade av Lundell.
En vacker pjäs, dyr vanligtvis, här gick den bort för en femtiolapp.
Jag måste försöka lära att mig att tycka om hösten, jag har alltid känt ett inneboende motstånd mot en sån skitmånad som november, exempelvis.
Den väntar där, alldeles runt hörnet, jag tror att den kom till bara för att härda mänskligheten, den finns liksom ingen poäng alls med månader som är varken eller.
Allt bara dör och bryts ner i höstens fotspår.
Bara kalla, råa, mörka, obarmhärtiga tider och en lång plågsam väntan på ljus och värme och jul, kanske.
Men det är olika.
I veckan berättade en arbetskamrat att hösten är hennes bästa tid på året: man kan dra sig undan, reflektera, lyssna på bra plattor, dricka te och vin och...läsa böcker.
Och allt det där lät ju som rätt behagliga sätt att härda ut när kastvindarna och regnet river och sliter i och utanför.
Vackra stunder kan jag uppskatta höstsol över skog som brinner av lövens färger och man får vandra i stillhet med en svampkorg och en packning med smörgåsar och kaffe.
Sådana vackra stunder kan jag längta efter.
Nu har jag böcker och skivor och jag tror bestämt att jag ska somna till Ebba Forsbergs innerliga Cohen-tolkningar i kväll.
Olle Carlsson har jag ju varit inne på tidigare och att läsa hans böcker är som att få råd av en verkligt god och klok samtalspartner.
Så Ebba. Och Olle. I kväll.
I morgon är HiFi-Friberg, arbetsplatsens kreativa motor, tillbaka igen. Han har jobbat med halvhemliga projekt, mer ljusskygga saker än vad Grigorjev pysslar med, fast också inom arbetets ramar.
Han behövs där han ska vara, Friberg, och han har den häftigaste underarmstatuering jag sett, en rad Berså-blad - han är en liten servis numera, med en Easy Rig över nacken.
Hårt är det.
Som november.

Världens sorgligaste spellista

Trots allt.
Fick världens sorgligaste Spotifylista skickad till mig.
Oh no I see darkness.
Innehåller snygga, svarta, hårda saker.
Här:


http://open.spotify.com/user/schmarro/playlist/0qTWA49UkA4tLFNlCOEHir

Här är ditt liv

Det var Sven-Göran Eriksson som var kvällens gäst i Oldsbergs uppdaterade version av Här är ditt liv - enemellanåt plågsam tidsmaskinexposé över offentliga svenskars livsgärningar.
Som i Lill-Babs fall.
Men Svennis är Svennis.
Och trots att det började med att han inte kände igen någon av de två första gäster som mutats in i studion, så blev det ett jävla fint program till slut.
Jag menar: nästan hela startelvan från Uefacup-finalen 82 satt på läktaren och bara det är i sig ett litet stycke svensk tv-historia.
Svennis är min favoritcoach alla kategorier.
Och inte enkom för att han är så exceptionellt framgångsrik som yrkesman.
Hans insatser för Blåvitt förtjänar förstås ett alldeles eget kapitel, men som Arne Hegerfors sa när Strömberg rusade ut med cupbucklan i händerna:
"Detta ÄR det enskilt största ögonblicket i svensk klubbfotboll".
Jag inbillar mig att det förhåller sig så än i dag.
Jag läste Mattias Göranssons "Blåvit gryning" och jag tror det är där jag såg bilden.
Det är november och Göteborg och det regnar i alla riktningar - samtidigt.
En strålkastare lyser på träningsoverall-Svennis i för stora glasögon och fånig mössa.
Där lade han grunden till sitt liv.
Han gjorde Göteborg till ett lag som i sanning gjorde skäl för K:et i IFK.
Han byggde och han byggde bra.
Han utstrålade inte direkt världsmedborgarskap, VM-slutspel och fashinobla storstadsadresser då.
Men det var inte heller vad Göteborgskamraterna behövde.
De behövde bara en intelligent värmlänning som kunde tälja guld av det bästa och vackraste klubblag det här landet har sett.
För ett par år sedan köpte jag finalfilmerna på dvd - och jag kan se dem omochomigen.
Det är kärlek, värme, passion, kamratskap, socialdemokrati i för små blåvita skjorts, folkhemmet på gräs och alla heter Glenn i Göteborg.
Somliga säger att Svennis uppfann sin fotbollsfilosofi 1977 och att han inte modifierat - eller uppdaterat - den sedan dess.
Det må vara hänt.
Jag håller likväl Sven-Göran Eriksson som den störste svenska coachen genom tiderna.
Nowadays är träningsoverallen utbytt mot kostym och slips och strumpor som kostar mer än vad jag tjänar på en månad.
Verkliga människor blir lätt rockstjärnor när de har pengar och möjligheter och kvinnor nog att bli det.
Ibland är de förbannat bra fotbollstränare också.

En före detta misstänkt statsministermördare vänder hem

Jag ägnade några timmar åt en bok med den rätt så torftiga titeln "Jag och Palmemordet".
Boken hittade jag på en loppis i somras, den kostade mig fem spänn och var dessutom signerad av min lågstadielärare.
Och det var ingen slump alls, eftersom både läraren, författaren och jag i långa tider varit bosatta i samma by.
Troligtvis gick "författaren" runt bland husen och tillämpade dörrklockemetoden för att få sin, på en och samma gång, sorgliga som mycket roande berättelse såld till ortsborna.
Mina föräldrar har vad jag vet aldrig ägt något exemplar, jag har åtskilliga gånger scannat deras bokhyllor i jakt på intressant litteratur - men just denna har jag aldrig kommit över.
Förrän nu då, alltså.
Boken är skriven av en man - vid tillfället 38 år gammal.
Fem år senare skulle han bli mördad i Salisbury, North Carolina, USA.
Då torde han ha varit 43 år.
Men som upphovsman till just den här boken kallar han sig kort och gott "33-åringen".
Och det var ju så han blev känd för en bredare allmänhet i mars 1986, då han på minst sagt lösa grunder greps och anhölls för mordet på statsminister Olof Palme.
Då var jag nyss fyllda tio.
Således minns jag inte mycket om vad som sas då. Inte heller kan jag dra mig till minnes vilka reaktioner det här uppmärksammade gripandet fick i vad som då var både "33-åringens" och min hemby.
Men man kan ju föreställa sig.
Kanske var människorna i bygden inte överraskade.
Huvudpersonen själv kunde ju knappast sorteras in kategorin människor som tycker att en anspråkslös utflykt till Ica-butiken känns tillräckligt för att ge livet sitt av spänning och färg.
Tvärtom. Han måste vara en frustande raket rakt ner i halsen i Janteland.
Världsvan, språkbegåvad, utåtriktad, excentrisk.
En modern Baron von Münchausen mitt i bytristessens epicentrum.
Med hembyns toleransstock mätt bör han ha varit too much of everything.
En som minns berättade att "33-åringen" brukade backa sin bil hela vägen från hemmet och ner till båthamnen. Han tog fem kronor betalt för den som ville åka med.
Och vad gjorde han när han fick klart för sig att han misstänktes för statsministermord?
Vad hade du gjort?
Inte skojat med poliser och häktespersonal och dragit några softa Eddie Murphy-imitationer i alla fall.
Men det gjorde "33-åringen".
Själv berättar han i boken om det kyliga bemötande som väntade honom hemma, efter det att han släppts ut ur polisarresten - friad från alla misstankar om statsministermord.
Och det är klart.
Att återvända till en plats där man riskerar offentlig avrättning om man råkar vara man och bära...låt oss säga, rosa strumpor, torde vara förenat med risk för baktaleri och kollektivt pöbelstraff för den som - hör och häpna - varit misstänkt för att ha pepprat ner Palme.
Man inser ju att inte ens en karaktär som "33-åringen" pallade trycket, blickarna, skitsnacket.
Så han tog sina boots, sina sporrar och sin hatt och red vidare ut i världen.
Mot vidsyntare mål, öppnare platser.
Han kom hem i en kista.
Och jag vet egentligen inte varför - men kanske borde Jämjö resa en staty över en man som verkligen gjorde upp med normer och oskrivna regler i ett samhälle som - faktiskt - skulle må bra av fler vildhjärnor, fler människor som i en utsatt och pressad situation kommer på tanken att leka Snuten i Hollywood.

Ett sms säger mer än tusen ord

Satt på föräldramöte och fick sms.
Om hur livet borde levas, varje dag, varje kväll, varje andetag.
Ah, ta mig tio mil västerut.

"Du skulle varit här nu...Bob Dylan från högtalarna, ett utsökt franskt vin. Har precis ätit en toast skagen, nu är tonfisken på grillpannan. Det blir vin- och citronkokta päron till efterrätt. Och cognac. Kanske en cigg också."

Ja, jag skulle det.
Varit där, alltså.

Så tog det slut

Svarthålet öppnade sig, döden kom ikapp.
Det skedde på natten. Hans yngsta dotter låg tätt intill, lyssnade efter tecken.
Klockan sju minuter över fyra var det över.
Dottern lämnade rummet och vandrade ut i den stora korridoren:
- Jag tror det är slut med pappa.
Och så var det.
Han fick ett långt och rikt liv.
Och sedan väntar döden där.
Det är liksom inte mer med det.

Och jag har trots allt haft en bra vecka. Jag har fått komplimanger. Jag har ett allt som oftast roligt jobb. Jag känner mig lugn.
Det är mycket som måste göras, men jag gör det och jag känner ingen längtan efter någonting annat.
Tänk om det alltid vore så.
Jag vill frysa de där ögonblicken, då allting plötsligt bara faller på plats.
Regnet piskar sovrumsfönstret och hade jag haft en cigarett så hade jag rökt den i regnet.
Men jag har inga.
Just därför att jag inte ska röka dem.
Jag dricker lite vin - vin som Tv4:s Bengt Frithiofsson på dyngan rekommenderade inför midsommar.
Ett vin med muskler. Påstås det.

Nanci Griffith sjunger för mig. Mountains of sorrow. Vackert. Starkt. Hårt.
Och jag överväger att köpa ett dragspel. Ett rött. M.A. har ett sånt, men han har å andra sidan händer som kan hantera nästan allt: pennor, saxofoner, köksknivar.
Jag vågar inte utmana.
Nu: Lars Winnerbäcks Jag får liksom ingen ordning.
DEN lät först bara märklig.
Och "pundig" - vad är det för jävla ord. Finns det alls?
Nu tycker jag att den tar tag i mig.
Just Winnerbäcks sånger brukar fungera så för mig.
Plötsligt följer de mig överallt.
Så mest för sakens skull sopade jag till med hela boxen: bok, vinyl, foton.
Medelklass-lyx.

Det var en lång och bra dag.

Det var vad det var.

Ett stillsamt uppvaknande med tidningar, kaffe, bröd, jag gick runt och plockade bland saker, jag bringade ordning, jag behövde konturer.
Jag läste en lång intervju med Björn Ranelid och trots att han ser ut som en botoxmarinerad Ken-docka så är det ju bara så att hans raneldiska kärleksreflektioner är både vackra och finurliga.

Sedan: salami och briesost i ett grovt bröd på stan, innan jag lämnade det sensommarsvala augusti utanför och slog ihjäl några timmar på en läktare.

Lite märkligt, det medges härmed, men jag är rätt förtjust i att ägna några trötta helgtimmar åt just sådant.

Jag vaknade upp med skallen full av liv. I min inkorg låg en serie omsorgsfullt formulerade tankar som en vän lekt fram under en solosittning med vin och tända ljus:. Han beklagade sig över att han inte hittat Willy Kyrklund på stadsbiblioteket. Han sörjde tonfisken som inte blev. Han var förbryllad. Som en skör kapten.
Och:
Vad ska man bli när man blir stor?
Vad ska man bli för att inte behöva bli stor?
Du är min gula mapp av papp med svarta gummiband där jag lägger alla skrivna tankar och naiva idéer utan att man behöver visa dem för någon.

Vidare: fotboll är ärligt. Livet på en gräsmatta.

Jag såg Revolutionary Road. Jag somnade till och från.
Det var en lång och bra helg. Men ingen svampi dikena. En mellanperiod, ett naturens tomrum, varken sommar eller höst. För lite av allt. Sol. Regn. Men snart.

En man ligger i ett vitt rum och rosslar fram sina sista andetag.
Han är 87 år gammal.
Han har levat.
Han har burit mig på sina axlar, han var stark då, han har kastat mig i Hallarums kalla vatten.
När folket byggde landet murade han tegelspisar.
Nu är det inte mycket kvar. Dagar, timmar, kanske minuter.
Jag tror aldrig den där jävla döden mött en mer envis motståndare.
Det är som den slagne boxaren som alltid reser sig, hänger i repen, lyfter blicken och säger utan att säga: räkna inte ut mig.
Men i matchen om livet finns till slut bara en vinnare.
Det är det enda vi säkert vet.

Och jakten på andlighet går vidare. Jag måste läsa Olle Carlssons Kristendom för ateister".
Det är vad jag måste.

Jakten på andlig visdom

Åh, jag kände en livsande som vaknade, som väckte de andra, som gav mig kraft och styrka och vilja och energi.
Plötsligt bar jag omkring på en kropp full av idéer igen. Nästan som förr.
En ny pjäs, kanske. En bok, möjligen. Bra, realistiska, genomförbara jobbprojekt.
Jag skrattar! Jag går ut och är glad och går fort och gör det nu, inte senare!
Jag tror att det var Peter LeMarc som för några år sedan gjorde en vacker sång, som då gav mig tröst i mörka stunder.
Och nu känner jag mig som i sången. I dag. När augustigryningen snart drar upp ridån för en ny sensommardag i den den stad som jag bor i.
Då. Gör. Jag. Det. Åh!
Den sången heter - vill jag minnas - "Så gott att må gott igen".
Och jag vet att LeMarc, som ramlat ner i avgrundsdjupa brunnar han också emellanåt, skrev raderna: "Jag sörjer inget jag saknar, är glad för det jag har - är bara lycklig att jag lever, att jag finns kvar."
Den där sången fick mig hur som helst att köpa mitt första och hittills enda musikalbum med Peter LeMarc.
Och jag tycker att det bland annat är så riktigt bra sånger, böcker eller filmer ska fungera och kännas: som tröst, som att viska i en brutens människas öra att man inte är ensam.
Jag jobbade delvis så med teaterföreställningen Naken i vintras.
Tanken på att lyfta och laga någon annan som störtat eller kraschat bar mig genom den processen.

Det är klart att man ändå brottas med en del existentiella funderingar. I somras lånade jag Dalai Lamas "Råd från hjärtat", en bok som mycket kort går ut på att lära vilsna människor att tänka med hjärtat.
Bland annat fick jag veta att om man nu ska vara egoist, så ska man vara en intelligent egoist genom att hjälpa andra. Onekligen en intressant paradox.
Sedan träffade jag - i två skilda sammanhang - två präster, båda verksamma i den svenska statskyrkan.
En av dem kände jag sedan tidigare, nu höll han en begravning för en kompis som låg stilla i en blå träkista, 44 år ung.
Den prästen har jag egentligen alltid gillat. Vem som helst fattar ju att en präst som bjuder journalister på Camel utan filter är en bra representant för den moderna kyrkan! Nu gjorde han sitt jobb väldigt bra, den här dagen också. Han sa kloka saker. Ha talade stilla och värdigt. Och jag lät mig i sorgens stund slukas upp av den mäktiga kyrkorummet, det är i sanning ett rum för vila och reflektion.

Nästa präst var också hon mycket insiktsfull. Hon talade om att människor i vår sekulariserade värld jagar ihjäl sig och varandra i jakten på STORA lyckliga livet.
"Du kan vinna hela världen, men förlora din själ". Sa hon.
Och det där har jag tänkt mycket på.
Sedan uppmanade hon alla som förspårkar söndagsöppna butiker, alla tillbedjare av Mammons onda lära, att stanna upp ett tag.
Och kanske gå till kyrkan i stället. Och det borde ju förstås inte alls ha attraherat en agnostiker som vare sig är döpt eller konfirmerad eller för den delen särskilt bevandrad i den bibliska världen.
Men när jag satt där i den mäktiga, storslagna kyrkobyggnaden och lät blicken vila på åtta fladdrande stearinljus så fylldes mitt inre av ett lugn.
Statskyrkan som insitution - med dess moraliserande stelhet och otidsenliga konventioner - känner jag mig likgiltig för.
Men: andliga värden och allmängiltig visdom tror jag skulle göra det här samhället gott.

Söndag

Inga hammarslag som ekar och inga klockor som ringer bortom åkrarna. Bara en humla som surrar på balkongen.
Semestern är över, nu är det jobb igen, rutiner, tider att passa, man ska vara utvilad och återuppstå från rosévinsuniversum med skärpta sinnen. Tjenare.

Jag ogillar vanligtvis de där käcka löpsedelsuppmaningarna att komma-i-form-efter-semestern, det känns som att hela folket suttit på grillfest med extra allt och nu måste springa eller dö.
Är det någon gång man ska rena sig själv är det ju just medan semestern pågår.
När ska man annars hinna?

Men jag har en blygsam livsplan, den ska jag se till att hålla. Och den kommer - alldeles oavsett - att ge mig kraft och energi.

I soffan sitter barnen. Jag ser dem, jag lyssnar. Vi har en fin sommardag som väntar på oss därute, men först ska vi äta frukost, läsa om Eddie och Maxon Jaxon, sjunga om Agamemnon.
Livet utanför får vänta på oss.

Jag har förresten läst om Sture Dahlströms masterpiece Den galopperande svensken. Efter en stillsamt sövande sommar i Sverige behövde jag få in lite galna tankar, lite vilda idéer i huvudet igen. Det är jävligt tokigt att katapulta påfåglar på lågtgående flygplan!

Jag tänkte skriva några rader om varför jag är så oreserverat förtjust i Göteborg, men ändrade mig.
Jag nöjer mig med att konstatera att jag är det.
Jag har tillbringat fjorton dagar av min semester på den stadens gator, i den stadens parker.
Man borde förmodligen flytta dit.
Man borde så mycket.

Och samtidigt som jag låg utsträckt i den där parken med näckrosor, om vilken Nationalteatern sjöng om illegalt gräs, så vände jag ut och in på mig själv i P1.
Jag orkade inte lyssna, men jag vet att andra gjorde det.
Kanske pratade jag för mycket, troligtvis sa jag fel saker, ogenomtänkta korkade saker, jag minns inte, och möjligen borde jag ha sagt nej och stopp direkt.
Jag misstänker att hela det här uppbrottet framstod som en enda gigantisk jävla egotripp.
Jag: en självuppfylld drömmare som sopar rent.

I dag vaknade jag, drack kaffe, hade den lilla prinsessan hemma, vi spelade svarta, ensamma countryballader medan vi planerade dagen.
Sedan: en lång skogspromenad, bad i en sjö, rökt kött och tomater, pannkakor, popcorn - innan vi gav oss i kast med den verkligt stora utmaningen: en anarkistisk oljemålning.
Böcker, tidningar, Steve Gibbon på LP som svag fond, lite allsång, kramar och sängen för lilla prinsessan.

Nu funderar jag över morgondagen.
Begravningar känns på förhand så ovissa.
Det har blivit dags att ta farväl.
Ta med dig cigaratterna, dirigentpinnen, den skarpa blicken och det varma skrattet dit du reser.

På andra sidan gatan stod balkongdörren öppen och jag hörde vackra, spröda,sensuella pianotoner träffa världen utanför. Jag stannade upp. Blev stående. Stilla. Jag log, fånigt.
Och musiken fortsatte att komma till mig, och jag började fundera över vad jag egentligen borde göra när någon nu har vänligheten att spela piano en julifredag mitt i stan.
Hade jag varit mildare variant av svensk medborgare, mindre stram, försiktig, återhållsam så hade jag fan i mig plockat ihop en korg med bröd och vin och ost och frukt och hängt en gitarr på ryggen, knackat på och sagt att ditt-fantastiska-pianospel-gjorde-mig-så-förbannat-jävla-lycklig-att-jag-helt-enkelt-behövde-gå-hit-och-kolla-vem-det-är-som-år-2009-kommunicerar-med-omvärlden-i-en-tillknäpp-småstad-med-hjälp-av-svarta-och-vita-tangenter.
Det är alltså vad jag borde ha gjort.
Men det gjorde jag inte.
Jag vet inte om det var en mans eller kvinnas händer som talade till mig.
Och det gör förstås detsamma.
Jag greps av situationen. Det fångade mig och gjorde min hundra meter långa promenad för att plocka hem en Quatro Formaggi till det chilenska vinet till mycket ner än bara steg på sliten asfalt till ett förutbestämt mål.

Hittills i sommar har jag överdoserat vit, manlig, heterosexuell rockmusik. Det har bland annat fått till följd att jag - i fantasin - startat en fyra-fem kanonband som borde erövra människors medvetande med en yvig arsenal av munspel, fiol, dragspel, piano, gitarr, bas, trummor, manodlin, glockenspiel, körsångerskor och ett dussin utsökta rocksånger om det stora och viktiga i livet.
Det borde vara dags nu.

I Stockholm

Såg förstås Springsteen - tredje E-street-konserten på mindre än ett år - och det som vanligt ett frustande, ångande musikparty man var bjuden till, trots att det var kallt som fan på Stadions H-sektion.
Inte det bästa Springsteen pressat ur sig och jag delar nog trots allt experternas krav på att alla Springsteen-spelningar i Sverige bör arrangeras i Göteborg. Alltid. Men jag är ju kanske inte helt objektiv här, Sveriges framsida tillhör ju faktiskt en av mina favoritstäder över huvud taget.
Det var hur som helst fint att få en så vacker pjäs som Candys Room presenterad, den Promised Land och Thunder road var de mest minnesvärda ögonblicken denna Stockholmskväll.
Och så Downbound Train och Hungry Heart - mest för att jag vet att det gjorde kvällen till en lite bättre kväll för somliga.
Såg landskampen sen:
Daniel Andersson var som vanligt sämst.
Han brukar vara det.
Men jag kan förstås ingenting om fotboll och jag kan ingenting om hur Lars Lagerbäck tänker, men jag kan fortfarande se med ett öga och jag såg att träningsoverall-Lasse uppträdde ungefär lika loj och oinspirerad ut som sidleds-Danne.
Ett tag såg det ut som att han sov.
Själv känner jag mig lite mätt på den här oglamorösa, ofarliga, ospännande sossefotbollen Sverige ägnat sig åt de senaste tio åren.
Jag vill ha stjärnor och skandaler.
Jag vill ha kostymer och slipsar och oförutsägbara laguttagningar och levande presskonferenser.
Jag vill ha Svennis, tror jag.
Och till dess ska småsörja att jag inte fick den här vackra sagan spelad för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=0aRhqVWUPPs

En ny vän i garaget

I denna vackra tid.
Det finns så mycket att göra.
Som att köpa en bil, kanske, för att rädda sommaren, för känslan av att åtminstone kunna köra i den mörka natten, genom skogen, genom ett landskap som kanske är svart och stort.
Så det var vad jag gjorde i dag.
Köpte en bil, alltså.
Jag gillar egentligen inte bilar, inte ens tanken på bilar, men jag gillar tanken på att åka hela natten längs en ödslig väg och lyssna på samtalsradio och stillsam musik.
Och jag måste medge att det känns en smula häftigt att köra röd Peugeot.
Hej då Forden, en gammal vän, lojal, trofast, pålitlig allt som oftast, kantstött och rostig och smutsig som själva livet, men vad du har tagit mig på resor och äventyr.
Det är en ny tid nu och det händer saker.
Jag lovar att berätta.
Snart, snart, snart.

Avspark

Jag har teakbets på två naglar och funderar över vilken position jag ska begära när det är dags för fotbollsmatch i kväll.
Det var ju ett tag sen senast, jag gjorde ett misslyckat försök i somras.
Man tror så mycket om sig själv.
Man minns och man minns fel.
Jag inbillade mig faktiskt att jag en gång i världen var en explosiv och hyggligt spelskicklig högerback, men det förstås fel.
Men denna sommardag målade jag vackra bilder och jag drabbades av svårt övermod, när jag kastade in mig in i den ena feltajmade tacklingen efter den andra!
Vi spelade på ett fält, någon hade gått med lie, det var gropar, sten, tuvor och jag vred foten och blev liggande med svåra smärtor längs högra fotleden.
Röntgen, två kryckor för 180 spänn, ett hårt lindat bandage, ingenting var av, men mitt aggressiva, oförsiktiga och direkt obegåvade spel hade gett mig en kraftig blödning på insidan och fotade svullnade som ett övergäst bröd.
Jag tror att jag linkade ner i hamnen och försökte dämpa smärtan med en öl.
Det gick inget vidare.
Vi får se om kvällen i kväll slutar bättre.
Jag är inte särskilt rörlig längre, så nu har jag bestämt mig för att helt förlita mig till min förmåga att läsa spelet, att vara steget före, att stå rätt.
För säkerhets skull har jag det kompletta Blåvitt-setet och Ica-sponsrade fotbollsstrumpor.
Jag är redo och klar.

Det blev höst igen, små, blanka regndroppar dekorerar just nu ett fönster på Högabergsgatan och jag undrar om den sol som fick min hud att strama där ett tag, lurade mig att stoppa undan vintergarderoben för tidigt.
Jag vet inte.
Det är i alla fall sådana dagar man vill ligga stilla och lyssna på Hollies sings Dylan och läsa märkliga saker som Lundells 6 pjäser.
Det är rörigt och uppochner och jag längtar efter att få plocka med mina saker, komma iordning, bygga en ny - och förhoppningsvis - bättre värld.
Jag slår ihjäl tiden med små projekt och kanske en ishockeymatch på TV6, även om man som människa borde vara skeptisk till ett isbane-mästerskap i maj månad.

Jag lever i värld av hård social kontroll och jag lyssnar och jag hör och tydligen har några av mina färskaste och mer uppriktiga inlägg här orsakat...reaktioner.
Så pass!
Det borde betyda att någon läser vad jag skriver och någon bryr sig om det så pass mycket eftersom mina ord och tankar förtjänar just en...reaktion.
För all del!

Nu: kaffe i en mugg från Utbildningsrasion, Spotify, Emmylou Harris, The Killers, Coldplay, Dylan. Det är frustrerande stilla i dag. Men är det någonting livet lärt mig de senaste åren är det att jag måste ha sådana dagar också.

Förresten köpte en väldigt lustig pryl i går. Min konsumtionsbroder HiFi-Friberg stod vid min sida med en Easy Rig på axlarna när Telias nya Kobramodell uppenbarade sig på en hylla i en sådan där butik som egentligen inte borde finnas i tider som denna.
Jag visste att jag inte borde, men jag blev kär och glad i denna svarta apparat, vars former fick mig att tänka på en damsko i lack.
Jag köpte och nu står den här.
Märkligt och häftigt stor när mobiltelefonerna är små som tändsticksaskar.

Jag har inte varit här på ett tag, men okej, jag driver ingen kommersiell Schulman-blogg, så lev med det, någon som emellanåt är här och läser.
Åh, jag har lyssnat, lyssnat på poesi, lyssnat på verkliga ord, saker som betyder något, meningar som vill vända ut och in på mänskligheten, krypa under huden, skaka om.
Som piskar skinnet, sparkar mig, kramar mig, kysser mig. Jag välsignar en man och en gitarr, två munspel och en fiol och numera älskar jag honom.
Kärlek, kärlek, kärlek.

Det som är mindre roligt och faktiskt inte roligt alls är att papperspaddan drabbats av svår hybris.
Jag har tidigare här rekommenderat bloggen som länets modigaste invånare står bakom.
Den är fortfarande läsvärd, provokativ, spännande, sann, kantig - alltså allt som den liberala papperspaddan inte är men borde vara.

Många miserabla uttalanden har fällts i den alltigenom mänskliga tragedi, denna vardagsföruttnelse, denna icke-publicistiska kräksjuka, men jag har på nära håll aldrig följt en mer förljugen saga än den här.

Senast en av papperspadddans mer upprörda så kallade reportrar gjorde sig hörd lyckades stackars vederbörande pricka in fyra av fyra sakfel: sannolikt en yrkesskada då personen i fråga inte direkt gjort sig känd för att agera i sanningens tjänst.
Jag blir så trött.

Jag låter den frispråkige före detta folkpartisten, min favorithjärna i Ronneby, summera mediaveckan i Blekinge.

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5665094

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5665094

Tillsammans med Caj

Jag inbillar mig att Caj Karlsson är mycket glad i dag.
Den konsert han och ett gäng begåvade polare levererade på Konserthuset borde rimligtvis göra honom, just, mycket glad.
Jag satt på rad fyra och hade - förutsom rött vin och kebab - tryckt ner rätt höga förväntningar i halsen på mig själv.
Jag har nog ett 30-tal Caj Karlsson-konserter bakom mig, mellan tre och fem av dem har varit så raktigenom fantastiska att jag fortfarande kan återuppleva stycken av dem, om jag blundar.
De allra, allra flesta har varit mycket bra, Caj är ju trots allt en snubbe som lärt sig tknepen och vet hur man gör även om det bara är en vanlig dag eller rent av en dålig dag på jobbet.
Så det blir därför aldrig så där praktuselt, som det sällan blir med professionella hantverkare, no matter what.
Hur som helst: det är rätt enkelt att gilla Caj Karlsson. Jag känner allt som oftast stor sympati för hans banala diksbänksfilosofi och ångestosande vardagsrealism, det är en riktiga människa med hårda, verkliga, smutsiga erfarnheter och upplevelser, och jag tror det är nödvändigt det där, en förutsättning för att sångerna ska träffa och vräka omkull en. Som faktiskt sker emellanåt.
Jag tycker att det var en förbannat fin kväll i går.
Det var stärkande att se ett utsålt Konserthus, att höra stående, vibrerande applådåskor, kärleksfulla tillrop, män och kvinnor som skrattade, grät, kramades i foajén och så det märkliga då att detta sker i jante-tråk-snål-trött-Karlskrona, det är en jävla bedrift i sig att sälja ut i sin egen hemstad.
Stefan Sundström, Anders F Rönnblom, Staffan Hellstrand, Cookies n´beans, Johan Johansson, Lasse Tennander har rest med polaren Caj hela veckan och det vi såg i går var en sorts urladdning i den kollegiala kollektivismens förlovade land.
Klart som fan att det kändes.
Man kan ha invändningar mot, tja, låtvalet stundtals, men jag väljer att bortse från det i dag.
Och nöjer mig med att konstatera att det här var en av de där kvällarna, de där stunderna, de där ögonblicken man lever för.
Bäst i hela världen i går: Linus Nordas och Caj Karlssons fullständigt knäckande version av Resan når sitt slut.
Den sången kommer aldrig, aldrig, aldrig att låta vackrare än så.

The Wrestler

Sköljde ner påskfisken med en film i helgen. Hade hyggligt höga förväntningar, jag tänkte nämligen att om filmen bara är hälften så stark som Springsteens vackra soundtrack, så bör man hamna på en nivå som ligger avgjort över sevärd.
Men, jag vet inte jag.
Sagan om Mickey Rourke som sexköpande efedringris i trikå, vältrande sig själv i både blod och självömkan skakade inte direkt om.
Det är en prisbelönt rulla, jag vet, men storyn var tunn.
Före detta stjärnbrottare brottas fortfarande, både med andra clowner och med sig själv.
Murbräckarn brottas, murbräckarn går på strippklubb, murbräckarn knarkar, brottas igen, och lite till, gråter, träffar sitt övergivna barn, brottas, super, går på strippklubb, försöker få omgivningen och biopubliken att känna sympati för denna kantstötta karaktär, tar ett jobb, super, brottas...och så på med Springsteen som ljudkuliss.
Just då - i slutet - när denna sagolikt vackra sång spelas igång är det svartruta.
Jag tror det var The Wrestlers allra starkaste ögonblick.
Det säger en del.

Sitter i en magnifik våning på Skomakargatan i Malmö och skriver.
Jag bor här nu, hos min vän Super-Nike, en vänlig skåning som gör sina nattpass på den stora skånska tidningen utan att klaga.
Sedan kommer han hem, sover när jag är vaken, men han stiger upp och äter gröt och nötter och svart bröd och sköljer ner med Brämhults apelsinjuice, den kungliga hovleverantören.
jag gillar den också, men jag blev lite skeptisk när det visade sig att den "färskpressade" vätskan hettats upp och sedan frysts in i några månader innan den på nytt blir just "färskpressad" i butiken.
Men jag gillar den, som sagt.
Super-Nike, en gång pelare i papperspaddans bräckliga bygge, gjorde som många av oss andra, före och efter. Han drog vidare, packade ihop, jag antar att han i likhet med mig inte stod ut med eländet, lättgodset, dumheterna, idiotin.
Han gjorde rätt, förstås, även om han nu tvingas sova förbi aprilsolen som reser sig över Lilla Torg.
I går hade jag sällskap av Mats Olssons "Blött och blåsigt, det känns som berättelsen om mitt liv". Sushi, en välkyld Krusovice, slutspelshockey på femman.
I övrigt tyst, tomt, ensamt, skönt.
Jag somnade.
Och ryckte till först när Färjestad dunkade in 3-2 i sudden.
Det var april och uteserveringarna fylldes på gatan nedanför, gasolfacklor och vitt vin och vacker mat på vackra tallrikar och unga pojkar och flickor i VITA tygbyxor och kjolar och jag halvlåg i soffan och tänkte på ishockey.
Super-Nike sover, men i kväll är han ledig och då har vi lovat varandra att avhandla och ta oss igenom det som hänt sedan han tog sin resevagn och flyttade 20 mil söderut.
Jag tror att det blir en bra kväll.
Nu: ut till Jägersro, jobbet väntar, och nu läser Skurup-Ivan nyheterna på ettan, jag satt med sändningsproducenten i går och såg den avskräckande rymdskeppstekniken, men Ivan tog det lugnt och han gjorde det bra. Han gör det alltid bra.
Kanske blir det Rosengårds-falafel i dag igen.
jag tog en lunchpromenad dit i går, i sällskap med Kalmar-Olle, vi pratade allsvenskan och Zlatan förstås, och jag kunde njuta av Malmö som jag aldrig kunde när jag bodde här.
Då var det Värnhemsångest, kvällstidningsångest, en dålig bil och en rostig cykel en Ikea-soffa och en lila lavalampa.
Nu är det...annorlunda.
Malmö är en annan. Jag också.
Men priset på Falafel tycks vara detsamma.

Och apropå slutspelshockey. Mats Olsson skänkte mig följande, ljuva formuleringen:

"Det är alltid så i boxning: rätt vad det är bryter en hockeymatch ut."

Nu blir det Göteborg i ett par dagar. Jag tycker om den staden, jag tycker om att gå uppochner längs långgatorna, jag älskar den kamratliga atmosfären, jag gillar Blåvitt, öl på Sejdeln, de obskyra små vinylbutikerna, färsbiffarna på Min bror och jag, spårvagnarnas dånande kring Järntorget, antikvariaten, Thomas, Victors och Daniels stora famnar och hjärtan.
I Göteborg har jag många vänner. Och så har jag min bror där. Och nu ska han gifta sig! Och det gör mig faktiskt väldigt glad. Och inte bara för att det är en förtjusande kvinna som han friat till!
Jag är nämligen ganska så övertygad om att det stundar ett sjuhelvetes bröllopsparty, dessutom. Det finns - så att säga - rätt bra mänskligt material för en lyckad fest.
Jag reser till västkusten med nya tänder höll jag på att skriva, men en renoverad käft åtminstone, den tidigare mådde inte så bra, enligt den stackars tandsköterskan som fick ett koleriskt nervvrak i stolen i veckan.
Hon klagade inte.
Belönade mig själv på nytt: en Lyktan-lampan och en Gunnar Nylund-vas på Movement-Magnus spännande lager, samt Caj Karlssons nya duettplatta.
Den låter väldigt mycket Caj Karlsson, om jag tillåts sammanfatta saken.
Och det är förstås bra det, eftersom Caj är en artist man bör ha en viss respekt för. I säkert tio år har jag följt hans karriär på nära håll, ett tag funderade jag på att skriva en bok om honom och by the way: den idén lever fortfarande. Caj har lovat att berätta allt, det kanske kan bli en svensk variant av The Dirt.
Vårens turné, ett slags tältprojekt för den nya människan, en buss med luffare och oförutsägbara konstnärer som kuskar omkring TILLSAMMANS är jag ganska så tilltalad av.
Plattans bästa låt är, bortsett från den svindlande och sönderspelade Magnus Lindberg-duetten, är i min värld Under stjärnorna (en slags roadmovie), med Frida Öhrn.
Och apropå kvinnliga sångerskor så påtalade en gammal Skurup-kollega, som läst min kärleksförklaring till Helena Josefsson eller egentligen mer korrekt: till hennes sånginsats på Gessles Singalong-singel, att Helena och jag bodde grannar för tio år sedan.
I ett skånskt skolkollektiv. Om detta vet jag ingenting. Hon skulle, enligt uppgiftslämnare, ha gått världshistoriens mest osannolika utbildning: Irlands-linjen.
Jag gick journalistlinjen, drömde om ett liv i tabloid-himlen, lyssande på Rick Springfield och hade en lavalampa i fönstret och livnärade mig på alkoholanekdoter från Alvestapartiets grundare.
Jag tror inte, hur sorgligt det än må vara, att Gessles körkvinna minns mig heller.
Men jag hade en fin tid i Skåne, på många sätt.
Och jag både glad och överraskad av den där upplysningen från en bekant som tycks ha avgjort bättre minne än jag. Tack, tack.
Nu drar jag västerut.

Rostiga kniven i ryggen

Det var inte riktigt tandläkarväder, i stället kändes det som att våren sakta kom smygande som en vålnad, som en flamma, lite avvaktande, men ändå där eller åtminstone i antågande.
Men jag satt hos tandläkaren och jag överlevde förstås och jag belönade mig själv med Sportbladets Allsvenska bilaga.
Väldigt, väldigt informativ, snygg, matad med roliga, välskrivna, intressanta texter.
Aftonbladet vet hur man gör tidning.
Fyra experter tror på Blåvitt.
Fyra av tolv.
Inte illa.
Dessutom hamnade Wernbloom femma på profiltoppen.
Inte illa, det heller.
Jag gillar Wernbloom, han har visat karaktär, hjärta, klubbkänsla, och när han plötsligt förvandlades till en anfallare med stor käft, oömma hälsenor och stenhårda armbågar så gillade jag honom ännu mer.

Vad jag emellertid ogillar är missunnsamma, småsinta och förutsägbara individer: så fast i sin egen fyrkantiga föreställningsvärld att de egentligen inte förtjänar en reaktion över huvud taget.
Men jag kan inte låta bli. Det är liksom så jag fungerar. Ni vet det.
Rent av kan jag kända mig glad och stolt över att så framgångsrika och synnerligen modiga personer ägnar än så futtig figur som jag en liten tanke.
Jag lyfter på hatten. Och - jo, just precis - spottar över axeln.
Ryggrad, mina vänner, ryggrad.
Nu ska inte det här bli något forum för vare sig bittra vedergällningsrepliker eller för den delen personliga vendettor.
Men det vore ju förbannat synd att inte någon gång ta chansen.

I dag har jag haft Packets furiösa Stenad i Stockholm i huvudet.
Kanske allt började med att jag hittade en red line-påse gräs i bilens framsäte i morse.
Den visade sig innehålla oregano.
Nu är det tid för en stunds umgänge med Simon Bank.
Och bara en sån sak.

Värdelös vecka väntar

Det är visst måndag i dag.
Det är alltså en ny vecka.
Det är alltså en värdelös vecka.
Och hur vet man det innan den ens ha börjat?
Det vet man så klart inte, men en snabb blick den kontorsagenda som jag tvingar mig själv att skriva och slå i visar inte mindre än två tandläkarbesök - samma vecka.
Denna vecka.
Det är alltså en värdelös vecka.

Naken på 1 maj

Jag kanske borde gå i ljusterapi.
Nu är det vår, livsandarna vaknar, jag mår bra, jag känner mig frisk och stark.
Solen smekte mig över hela ansiktet i veckan och inte ens en så vildsint varelse som strippklubb-Dragan kunde få mig ur balans.
Nu doftar det vår och liv igen och i går morse stannade jag på trottoaren och slöt ögonen och sög i mig av känslan att må gott.
Nu är det helg med barnen och listan på saker som ska hinnas med och göras innehåller bland annat följande:
Bamsegympa med dottern, simskola med sonen, konsert med Doris och Knäckebröderna, skyttegravskrig i bollhavet på Barnens lekland.
Sedan: tvättstuga och bogsering av en nystoppad, dansk soffa.
Härligt!

Helst måste jag hinna med en skvätt Strindberg också: denne frustande titan som jag borde läsa oftare!
Jag mötte Skådespelaren, vi har haft mycket sporadisk kontakt efter vinterns föreställning, men nu pratade vi länge och högt och intensivt. Och skrattade. Och också skådespelarens vackra ögon blänkte av livskraft och inspiration.
Han ska bli 1 maj-talare, sa han och behövde hjälp.
Och innan jag hann tänka efter ordentligt sa jag ja-du-ska-få-hjälp-jag-sätter-igång-direkt!
Jag var nämligen attraherad av idén som sådan.
Han kommer in som Strindberg, med bearbetade delar ur Lilla katekes för underklassen, gör ett politiskt peformance, rocken hänger på scenen, kängorna, de nötta, slitna, vid scenkanten.
Och så går han in i rollen som säg själv, vandraren utan pengar, det stora hjärtat i en fattigmanskostym.
Kanske väver jag in passande stycken ur Naken.
Ja!
Jag gör det!
Det blir nånting annat än mässingorkestrar och döda försök till trivsel det.

Jag, Gessles körsångerska och en obehaglig insikt

Jag körde bil, jag körde fort, jag lyssnade på P4 och det var rätt märkligt eftersom det var alldeles omedvetet. I hybriden finns plats för sex skivor. Den var senast jag kontrollerade matad med fyra. Tre stycken är mina. Två Lundell-samlingar samt Toni Holgerssons Blå Andetag, sedan HiFi-Fribers Synth-hits-dubbel som han av någon overklig orsak betalade för på taket av en Willys-butik en mindre svensk stad.
Men nu var det P4.
Och det var inte något ospännande prat- och matprogram och inte heller nyheter och det var kanske synd eftersom en blyfotade lokalradion numera inte sällan är först med nyheterna.
Så är det.
Och sedan får den uppblåsta, självgoda, proppmätta, mörkblåa papperspaddan säga vad som helst.
Jag vet för en gångs skull vad jag pratar om.
Det indignationsosande luftslottet i två delar är emellanåt inte i närheten.
Där har man fullt upp med ryktborsar och oväsentligheter och frapperande brist på konsekvens.
Men låt oss återkomma till det.

Det var P4 och det var Per Gessle men det var i första hand Helena Josefsson, en ny upptäckt som jag då inte hade sett, inte hört, men som slog mig till golvet och gjorde att jag höll på att inkassera min andra trafikförseelse på över 2 000 spänn inom loppet av två veckor.
Visst, Gessle har onekligen levererat en stadig flod av popbagateller genom åren, jag minns särskilt avskedskonserten på Ullevi (kan det varit 2004). Jag var där med Söder, vi brände hundratals kronor på blaskig öl i plastmuggar, vi hade suttit och låtit livsandarna vakna i Näckrosparken.
Jag minns att det var i den parken Nationalteatern köpte knark, vi hade räkor från saluhallen, vitt vin, cigaretter, bröd, ost, frukt, böcker, två, kanske tre kvällstidningar. Det var studenter där, rika kändes det som, de sprutade vin på varandra under träden och vi vandrade avenyn en lång stund och kom fram i lagom tid till dess att Micke Syd dundrade igång någon låt från den där skivan som innehåller fem fel i titeln.
Det var hur som helst underhållning i sin yttersta form.
Jag var glad och lycklig och kände mig som Håkan Hellström utan hatt.
Men jag var så klart inte knockad av någon emotionell vulkan - det var glad och tom stumfilm med folklig dekor, men det gick inte in på riktigt.
Det var liksom inte...Springsteen.
Men nu slogs jag till golvet av Helena Josefsson, ungefär på samma sätt som när Emmylou Harris gör konst av Steve Earls Goodbye. Han i mysbyxor, en kontrabas bakom, och Emmylou är...magisk. Man ser det på henne. Hon är där. Hon är på riktigt. Hon får mig att gråta. Hon har något att berätta. Hon bara står där i svart och är förtrollande.
HiFi-Fribergs, som ofrivilligt tillbringat tid med Josefsson, lät inte imponerad när jag avslöjade hur jävla knäckt jag var.
Men ändå: Sing along är kanske Gessles starkaste ögonblick någonsin - helt och hållet på grund av Josefssons mördande sång.
Så som jag minns den. Den var ett fint soundtrack till den känslan jag hade när jag körde bil.
Jag lever på det ännu.

Och så till den stora ihåliga draken som numera saknar både vingar och eld och kraft.
Om den finns så mycket att säga.
Låt oss i dag nöja oss med följande konstaterande: det är skillnad på folk och folk.
Ska vi låta de hycklande idioterna sätta dagordningen?
Jag vägrar.

Vågar vi lita på Lagerbäck?

Återvände hem efter en vecka på luffen, nåväl, inte riktigt, men jag drog runt och bar det nödvändiga i en svart axelväska och en plastpåse från Cityhallen.
Och så kommer man hem, barnen var glada och kanske lite förväntansfulla, jag fick många kramar och nästan lika många tokiga historier berättade för mig.
Jag läste att Lars Lagerbäck tror på Blåvitt i år och inte för att jag tror på Lars Lagernäck, men låt oss hoppas att han har rätt.
En perfekt mix av erfarenhet och entusiasm, ska tydligen ge mesta mästarna guld igen.
Det lät onekligen fint det.
Fjolårets säsong var på intet sätt dålig, bara ojämn, tråkig, för trötta ben ibland, men ändå och till slut spännande trots att pokalen som bekant hamnade på Skansen i Kalmar.
Och det får väl anses vara okej.
Året dessförinnan, det goda guldåret 2007, var jag på Skansen och såg hur den röda armén förnedrades av blåvitt.
Det blev 5-0, Marcus Berg gjorde sin sista allsvenska match det året, han gjorde mål, det regnade - nästan ett ilsket Göteborgsregn, faktiskt - men vi dansade, stormade planen, sjöng, kramades och glömde bort kylan och regndropparna som djävulen sköt på oss.
Och Glenn Hysén var där, bra full, vajade och vinglade och kissade och till slut steg han upp på en reklamskylt, lutade sig mot en stolpe och skrek - ivrigt hetsad av änglarna nedanför - att Tobbe är klar!
Tobbe, alltså sonen Tobias, skulle då enligt promille-Glenn ha skrivit på för IFK.
Och vi blev glada, förstås, och förlät omgående den yngre Hyséns mörka historia: åren i Djurgården.
Problemet var bara att Tobbe inte alls var klar.
Som nu kvällstidningarna plötsligt skrev (källan hade ju så att säga framträtt offentligt).
Jag vet inte riktigt vad som sas sen.
Men Tobbe blev klar.
Och guldet, ja det kom hem till Göteborg.
Det var en fin säsong.

Elden sprider sig

Ryktet om min bloggdöd får anses överdrivet, jag skriver mycket ibland, ofta och långt och snabbt och slarvigt emellanåt och då och då inte alls.
Jag skriver när jag känner att jag måste och förhoppningsvis när jag har något att säga.
Och i går fick jag några fina, uppmuntrande ord av min gamle tv-parhäst Dagge; en vänligt sinnad själ, hjälpsam, väldigt allround skulle man nog kunna säga, vild och galen och rätt gränslös men så är han ju också son till multirojalisten Raket-Torsten med blod från min hemby i kroppen så vad fan ska man förvänta sig egentligen.
Jag blev glad.
Så det blev en bra dag i går också, även om hela mitt liv nu är nerstoppat i en svart axelväska och jag tillfälligt flyttat hem till mitt pojkrum.
Tämligt tragiskt, kanske, men en högst tillfällig praktisk lösning.
Det har barit mycket jobb ett tag nu, och inte sällan i kombination med besök i en del obskyra små butiker, butiker, bodar, skjul där det bland bråte, skräp, juveler och skatter trängs stora mänskliga hjärtan i hyllorna.
Åh, jag älskar den där bestående känslan av kärlek och tradition och dedikation i trånga och överbelamrade gångar.
Och M.A. tycks ha nya projekt på gång, i går gick vi om varandra, men i dag hade han skrivit till mig och berättat om sitt - eller vårt - nya projekt!
Och bara en sådan sak!
Han vill öppna en antik- och prylbod, naturligtvis helst i en gammal skola in the middle of nowhere; en teatersceb, ett kafé, ett antikvariat, en salong med skandinaviskt designade kvalitetsmöbler från 1950- och 60-talet!
En ljus, fantastisk och väldigt tilltalande tanke och för omväxlings skull ett projekt som låter både realistiskt och inspirerande.
Återstår att se om vi är tillräckligt uthålliga.
Och apropå på det ska jag och Hi Fi-Friberg i dag dyka djupt in i retromyllan.
Det kan bli en bra torsdag, en mycket bra torsdag.

Den nya karbonjournalistiken

För en tid sedan knackade jag en så kallad journalist på den så kallade tidningen Sydöstran i sidan och bad honom förklara varför han stulit en text av mig, för att sedan sätta sin egen byline under den.
Han skyllde den gången på att han var stressad, jag orkade egentligen inte bråka alls, han bad om ursäkt, och så nöjde jag mig med det.
Men så fick jag via M.A:s utmärkta blogg veta att samma så kallade jouranlist i den lilla byn gjort samma sak igen. Den här gången drabbades emellertid inte jag, utan en av hans egna kollegor.
Ändå:
Samma text. Olika reporternamn.
Fan-jävla-tastiskt!
Det må vara hänt att Sydöstran använder textstöld som konstgjord andning för att hålla liv i det som min gamla arbetsplats håller på att förvandlas till.
Men man blir ju beklämd.
Man blir också bedrövad, trött och nedslagen när man får klart för sig tidningens allmänt slappa och nonchalanta hållning till läsare och prenumeranter som framför saklig och konstruktiv kritik.
Också om detta går att läsa på M.A:s blogg.
Jag är själv journalist och ogillar egentligen ospännande, generaliserande gnäll som kategoriskt slår mot hela yrkeskåren.
Det har jag själv drabbats av och det är i regel bara tröttande.
Men.
Att som journalist, tidningschef eller för den delen förträdare för vilket företag som helst strunta i om konsumenten påtalar direkta felaktigheter är kriminellt i min bok.
Anyway, det blir säkert förbättringar vad det lider.
Och vem vet?
Kanske kommer den här texten att kunna läsas av 12 000 prenumeranter i morgon.
Den kanske publiceras på någon av tidningens "lokalsidor".
Givetvis då med annan signatur.
Den som lever får se.

Summering

Februari kom, försvann, snön föll, rann bort i stadens brunnar, kvar på gatorna låg rester av vintern: krossat glas, papper, grus.
Jag som just nu tycker att dagarna och nätterna är alldeles för långa, har fått rapporter att snödroppar och vintergäck tittar fram i rabatterna.
DET är verkligen goda nyheter!
Jag borde kanske ha skrivit här lite mer frekvent den sista tiden, det började ju onekligen rätt lovande, men sedan hände det som alltid händer mig när jag känner mig snärjd, kvävd, instängd, när jag får svårt att andas frisk luft, fylld av planer, drömmar, projekt.
Jag blev trött och slö och drar mig undan.
Jag försjunker i mig själv och undrar var den där hårt arbetande, kreative och levnadsglade unge mannen tog vägen efter att han stångat skallen blodig när den träffade väggen just vid denna tidpunkt 2007.
Den mannen har gjort en lång och smärtsam resa: han känner smaken av läkarsalar, terapeuter, väntrum, apotek, han ser stressprofiler, utredningar, slutsatser, analyser, det är blodvärden, levervärden, blodtryck, ett jobb han levde för och i viss mån älskade men som stängde honom ute när han låg i fosterställning på en smutsig soffa och inte längre orkade bära världen på sina axlar.
Han är inte bitter, försöker att inte vara det, och han har fått en andra chans.
Den tänker han ta vara på.

Om Lundell-konserten - som jag använde för att fira min 33-årsdag på - kan det sägas en hel del. Mycket är redan sagt.
Jag och P4-Hulken började med bröd och vin och en snabb genomgång här hemma, vi packade gitarr och sångböcker och tog oss upp till Hockeyproffsets arbetsplats. In i det sista hoppades vi få sällskap av MA och Kommunalrådet; MA kan lägga fantastiska stämmor när han vill och ganska så enastående oavsett vilket intstrument man väljer att stoppa i händerna på honom!
Men det kunde inte, hann inte, hade sett konserten i Göteborg kvällen innan.
Förgiget gick okej med tanke på förutsättningarna, vi satte ett ovanligt publikfriande set i händerna på oss själva, och det tillkom en och annan önskesång också.
Vi var snälla så som vi ofta är!
Konserten på den här turnén inleddes inte oväntat med en ganska kraftig Omaha-slagsida, bra det tycker jag, det är ett utmärkt album på alla sätt.
Konstnären såg vital ut och brände av älsklingar som Håll mig!...åh, ingenting, Jolly Roger, Kitsch och en stenhårt ball mördarversion av Den Vassa Eggen.
Det kändes, kan jag härmed meddela.
Och så pratade Konstnären om krisen och sa att med tanke på hur många sidor Aftonbladet ägnat åt den stundande prinsessbröloppet så var det nog trots allt kris på riktigt.
Och så kan man förstås se på saken.

I veckan som gått har jag och HiFi-Friberg ägnat oss åt att inventera länets samtliga antikhus och lumparbodar. Ja, så känns det i alla fall.
Utfallet av etta blev ungefär så här:

På mitt konto: tre nya Fiskargubbetavlor. Två oljor, en i stygn, stora och skrytsamma guldramar fick jag också. Ett nytt sideboard, sent 50-tal, Emmaboda möbelfabrik, med en underhylla. Vackert. Tre snygga lampor och en bedårande kristallkrona.
Hi-Fi Friberg: Ett runt vackert blomställ i teak och med stringben. En gigantisk tyglampa. Två feta stygntavlor med rådjur, även om Hi-Fi Friberg själv hävdar att det mest var för ramaranas skull.
Men vi hade roligt och när vi kom där i våra arbetsjackor, var det två äldre damer som vågade sig fram:
- Kommer ni från Antikrundan?

Lundell och våren närmar sig city

Tog en ofrivillig men likafullt välbehövlig paus från skrivandet här. Det har stått stilla, livet, trampat i halvmeterhög gyttja, blask, blötsnö, det är icke-väder utanför mitt fönster, varken eller, ingenting.
Jag har jobbat, handlat lite prylar till lägenheten, lyssnat på Perssons pack Stenad i Stockholm.
I går landade jag på bokrean, jag blev inte direkt besviken, mest uppgiven.
Nytryckta upplagor på dåligt papper ska tydligen få pöbeln att luras att tro att de måste hem och läsa klassikerna.
Köpte Cynthia Lennons John-biografi bara för att få den inbunden, en Tranströmster-samling, en bok till min dotter.
I morgon blir jag 33, det är siffra som inte säger ett piss om någonting.
Födelsedagen firar inte, det finns ingenting att fira, kanske borde jag sitta i en ishall och titta på kvalhockey, lämna släkttrivsel och glada, förväntanfulla, glass- och tårttörstande små barn åt sig själva.
Men det går inte just nu.
Så jag ska minsann försöka.
Festen får vänta till lördag, då hockeyproffset bjudit in oss till Lundell-skiva i en kontorslokal i stan.
Jag ska spela där.
Och inser att jag måste repa, tror inte textbanken är intakt längre, det känns inte så.
30 personer kommer, några danskar, få Lundellfans, tydligen är matchplanen att mitt framförande ska hjälpa dem att komma närmare Konstnären!
Han är för skön, hockeyproffset.
Det blir en utmaning alldeles oavsett.
Jag ska ringa radiomannen och säga att vi får ta ett genrep, två flaskor rött, corbonara och cigaretter lördag vid lunch.
Då ska det nog fan gå vägen.
I mitt huvud ser setlistan ut så här:

Ryggen fri
Tre bröder
Orkney
Snart kommer änglarna att landa
Hon gör mig galen
Den här himlen lite till
Naken nerför gatan
Lit de parade
En Stockholmstjej igen
Rått och romantiskt


Och sen får vi se.
Låt publiken avgöra.
Jag ger vika för folkets vilja.
Grattis Victoria och Daniel!

Med Kjell i framsätet

Den ensamme Konstnären ringde, tidig lördag, han ville ha skjuts, oklart var.

Jag hade egentligen en anan plan, trevligare ska medges, men då denna av olika skäl inte gick att verkställa, hade jag helt enkelt inte hjärta att neka Konstnären lite sällskap.

Vi bestämde oss för en loppisturné genom länet, start på Pantarholmen, Pingstkyrkan och Kupan innan vi rullade västerut.

Konstnären satt till höger om mig, grymtade, skrek, rökte, pratade med sig själv, sjöng blues, country, rökte, snörvlade och sa saker som:

Jag tar vad som helst. Och inte ens det får jag.

Det han syftade på var förstås sällskap, kvinnlig färgring, kärlek, tröst.

Han är ensam man Konstnären, men redan efter tjugo minuter kunde jag - som ändå ser mig som en liberal människa med stor tolerans för den som fallit utanför ramen - konstatera att det nog är rätt påfrestande att leva nära inpå honom.

I höjd med Ronneby började han frusta, innan han toppade med en serie bittra, grova uttalanden om samhället i stort, makthavare i synnerhet, han sa att han ägnat 40 år av sitt liv åt att försöka dö "Men inte ens det har jag lyckats med".

Jag fick alltså en överdos socialrealistisk diskbänksfilosofi innan det var dags att parkera utanför Blekinge varuförmedling: en fantastisk gammal bensinmack som numera förvandlats till antikbutik.

Här gjorde jag flera fynd, bland annat helgens andra Fiskargubbetavla. Fin olja. Prisvärd. Gedigen ram.

Konstnären, som påstyods sig äga blott 45 kronor, samlade ihop en hög med prylat, fyra ramar, en gitarr, en jordglob, en vas och tyckte att jag gott kunde skänka kultureliten några allmosor.

Jag tvingade mig själv att säga nej.

Att han var både pank och hungrig hade jag emellertid svårare att värja mig emot, så jag dundrade in på en liten indisk krog och kom ut med en 200 grams ostburgare.

Sedan blev Konstnären på ett något bättre humor.

Två timmar senare släppte jag av honom utanför en "tipsbutik", eftersom han skulle spela på travet.

Denna road trip i samhällets utmarker dokumenterades förstås.

Och i dag blir det ishockey. Säsongens sista hemmamatch.

Det blir jag och mina två barn.

De gillar tacklingar, introröken och godiset i kiosken.

Själv ska jag för sista gången på länge unna mig en tjock från Bröd- och flaskmannen.

Det kan bli en bra dag i dag.

I diskolampornas sken

Man kan säkert säga en hel del om Olofström, detta styvbarn till samhälle, jag var där igen, jag hade flyt och fick en halvtimme så där bara och vad gör man med en halvtimme i Olofström.
Jo, jag tog höger i rondellen, vänster på vägen mot Kyrkhult, och stannade strax vid Holje Böcker, eller kanske: Jonnys antikvariat.
Och det ångrar jag inte. Här mitt i krissveriges mörkaste ansikte ligger alltså en fantastisk, välsorterad bokhandel.
Det doftade böcker överallt, det doftade liv, det doftade näring.
I residensstaden finns en högst ordinär topplistebutik med affischer på Liza Marklund i skyltfönstret, men skulle jag få för mig att fråga efter...tja, Willy Kyrklund, då händer det inte särskilt mycket alls.
Men i Olofström!
Där gick den pratsamma, trevliga och litteraturintresserade kvinnan direkt in på lagret och hämtade vad jag ville ha.
Och inte bara det. Hon svarade på frågor, hon berättade om författaren, om utgåvan, om papperskvalitén, om allt.
Så jag köpte en inbunden 8 variationer, samt ett förtjusande praktexemplar av Cohens Älsklingsleken.
Jag måste dit igen, snart.
Jag måste ha tid på mig då.
Det är skillnad på bokhandel och bokhandel och medan de ihåliga bokkedjorna planerar årets rea med nytryckta standardverk i massupplagor och glansiga reklamutskick, finns det uppenbarligen de som går sina egna vägar.
Jonnys är numera inte bara namnet på min favoritsenap, utan också på en bokhandel jag kommer att besöka många, långa gånger.
Dessutom ligger den granne med en ganska så spännande antikcentral, det kunde jag se i fönstret, genom isen och snön. Dörren var låst och stängd. Fortfarande återstod det några minuter till lunch.
Och på kvällen gick påskoldisko med de bästa barnen, hon i skimrande prinsessklänning, han i den Batmantröja han beställt och kunde känna sig komfortabel med i myllret av de stora killarna och tjejerna.
Och jag satt där som en bankomat utan kod och krångel och pytsade ut mynt och sedlar till choklad och läsk och ostbågar och tuggummin.
Och så spelade det fasansfull schlagerdynga och barnen dansade inte riktigt, det var massdatten, förvirrat, alla sprang efter alla, kors och tvärs och huller om buller.
Sonen ville stanne till midnatt, sa han innan vi kom det.
Efter en halvtimme var magen full, pengarna slut och han ville gå hem.
Dottern, som tjuvplankade in utan leg, och som egentligen inte hade åldern inne dansade dock med klänningen till BWO, och hon ville aldrig gå hem, och en kille och en tjej i sexan sa att hennes kläder var fina, och hon blev så stor och så stolt.
Under tiden satt jag på en bänk och pratade om livet med en en annan man jg känner och som valt att slå ihjäl sin fredag i en idrottshall med två diskolampor som ljus i mörkret.
Och han berättade att han bara några dagar tidigare fått besked att han bär på en tumör, han försökte hålla modet uppe, han är stark och jag försökte säga någonting som åtminstone där och då kunde få honom att känna sig lite bättre, lite starkare.
Men det är svårt, jag vet.
Cancer är en ond jävla pissjukdom, som drabbar var tredje svensk, sägs det.
Det var så jag tänkte när jag såg hans sorgsna ögon.
Och när jag satt där så regnade godiset över barnen och för tredje gången denna kväll fick jag höra The Bones "Fight song".

Snön föll igen, tung, blöt, den låg kvar, den ligger kvar, bara en sån sak, och den lyser från skenet i gatlamporna, och tiden går långsamt, så långsamt i februari.
Denna vecka har rastlösheten, den krypande oron, gästspelat i min kropp och i min skalle; alltid utan att be om lov.
Jag vill få mycket gjort.
Det händer ingenting.
Jag försöker att dämpa min otålighet med sömn och drömmar.
Och så köpte jag alla de där plattorna.
Och några till. Lyssnade på Joan Baez vackra tolkning av Forever young, en av mina Dylan-favoriter.
Jag la mig till rätta på madrassen sedan, fick sällskap av Bukowskis novellsamling Märkta kort, häftigt och hårt manlig socialrealistisk gatulitteratur, som väntat.
I går läste jag med viss fascination storyn om en man i Norrland nånstans som återvände hem efter 15 år som försvunnen.
Nångång i början av 90-talet lämnade han kvinnan och barnet och familjeföretaget, och gick om gömde sig i USA.
För att nu plötsligt dyka upp igen.
Och systern tyckte, enligt Expressen tror jag, att allt kändes "fantastiskt".
Vad kvinnan - och för den del barnet - ansåg framgick inte av artikeln.
Man kan bara ana.
Frågan är vad som driver en man att göra sin egen on the road-trip, i 15 år! Jag blev onekligen tilltalad av tanken, av äventyret, att skapa en mystik kring sin egen person för att sedan bara uppenbara sig som ett levande spöke på tillfällig visit från dödsriket.
Nej. Det hade jag aldrig pallat.
Jag får ju ont i magen bara av att vara borta från kidsen mer än två dagar.
Men äventyret, som sagt!
Man får ju åtminstone hoppas att den försvunne mannen var klok nog att skriva ner sin historia, sina tankar, intryck, upplevelser på om inte en reseskrivmaskin så åtminstone små anteckningsblad.
En annan slav under vardagsbestyr och rutiner får hålla till godo med väpnade kioskrån på landsbygden.
Men vad fan: det är inte alldeles ospännande det heller. Jag och Hi-Fi Friberg, två envisa tjurskallar, bestämde oss för att låta rätt på kioskrånarnas utbrända Saab.
Och vi lyckades!
Men det krävdes en och en halv timmes skogspromenad med full utrustning i snö, slask, täta trädsnår, stup och på klippblock.
Polisen sa: Visst, gå dit, men gå aldrig upp på motorvägen!
Och vi lydde, vilket innebär en hård match med skogen, jag var inte utrustad utan gled runt i ett par blanka New Balance-skor.
Men bilderna fick vi!
Jag var stolt över HiFi-Friberg efteråt.
Det är en fotograf med rätt inställning!
Sedan blev det ärtsoppa, pannkakor, dessvärre ingen varm flaggpunsch.
Resen avslutades med ett tvärstopp i Röda Korsets lumparbod och där mötte vi förstås Melén, en turbokäft, en åsiktmaskin, en lätt manisk prylsamlare med Bajensympatier och socialdemokratiska värderingar.
Han hade köpt tre judobälten.
I tre färger.
Den snillrika affärsplanen med just dessa tygtrasor var att sälja dem vidare på Blocket.
Tre. Judobälten.

Solen gjorde ett gästspel i går, sägs det, jag sov i omgångar, vaknade vid lunch, tog mig ut och himlen var blå, molnen gulvita, och jo: solen lever där på avstånd.
Jag hade nästan glömt bort vad den betyder för det mänskliga välmåendet, för livet.
Och jag behövde den.
Aftonbladet söndag: allt tycks vara fel med SVT:s nya regler för melodifestivalen.
Krångligt, påstås det, men jag vet inte det.
Det lilla jag såg och hörde verkade tämligen glasklart.
Det heter att människor hellre tiger än avslöjar sig som svaga, men nu är det tydligen folkstorm och revolution utanför fönstret, så det där är nog en teori jag får omvärdera.
Anyway, jag satt där i brist på annat, i brist på någonting över huvud taget, och det slog mig att detta, det svenska husvagnsfolkets väckelsemöte, är underhållning utan egentligt värde.
Ingen direkt sensationell slutsats, det medges gärna, men ändå.
Caroline af Ugglas var okej, hennes Joplin-platta tycker jag ganska mycket om, men sen då?
Freddie Wadling är magisk, men honom fick man ju inte rösta på.
Synd det. Han hade vunnit.
Som tur var hade jag tidigare på dagen rest som en luffare mellan loppisar och lumparbodar och köpt romaner och möbler och tavlor, så jag lät tankarna försvinna till andra rum, utanför de kulörta intryck tv:n vräkte över mig.
För att liksom påminna mig själv om att det finns andra musikaliska ideal, läste jag tidigt på morgonen eller sent på natten om Oscar Hedlunds magnifika Cornelis-biografi.
Och jag frågar mig som vanligt om det här landet någonsin haft en större rockstjärna än Cornelis Vreeswijk.
Jag tror inte det.
Expressen-journalisten Alf Thoor lär en gång ha skrivit:
"Cornelis Vreeswijk följer inte vinden. Han är vinden."
Och ungefär så känner man.
Jag upplevde - som alltid när jag läser en biografi över en intressant person - en stark lust att stanna kvar i känslan och jag pumpade in Poem, ballader och lite blues i i-poden.
Sanslös platta, Cool Water - på den Gyldene Freden ligger där, en sång Lundell reciterade på ett hyllningsalbum till Cornelis, efter dennes död. Bra version, den också.
Cool Water - Cold Turkey - vad som helst - vatten i stället för brännvin.
De behövde nog det då, både Vreeswijk och Lundell, misstänker jag.
Var finns den moderna tidens svåranpassade upprorsmakare i en bransch av vita tänder?
Var?
Nu vet jag vad jag ska göra.
Jag ska beställa åtminstone tre nya plattor i dag, bomull för hjärta och själ, tröst för kroppen om nu solen har visat sig färdigt denna på alla sätt förförliga månad.
Här är skivorna jag måste ha:

1. Perssons Pack - Öster om heden
2. Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skilsmässa
3. Freddie Wadling - Den mörka blomman

Lördag. Morgon.

Väntar fortfarande på att tidningsbudet ska smälla i brevinkastet. Hon brukar komma omkring 05.10, för den som är vaken i gryningen blir också ljudet av två tidningars väg genom en dörr och landning på ett svart klinkergolv en rutin och vana.
Men det är tyst.
Sena nyheter, kanske. Då brukar sidorna vara sena ut till berget, hela tryckprocessen blir förskjuten, tidningsbuden sura och läsarna ännu surare.
Särskilt på helgen.
Det ingår i det normalbildade folkets helgceremoni att läsa tidning, prata om det som man läst i tidning, äta frukost med tidning.
Det blir liksom ingen bra helg annars.
Jag råkar veta allt det där, för jag var tidningsjournalist i nästan tio år.
Tidningsbud var jag bara två somrar.
En gång kombinerade jag dessa yrken, men det gör jag aldrig om.
Jag hade en förlorad kärlek som hade tröttnat och packat två resväskor och satt sig på flygplan för att bo hos en judisk familj i New York.
I en tanken kändes det som en acceptabel lösning för mig, just där, just då.
I praktiken gick jag itu av sorg.
Så jag ringde och sa att äh-vad-fan-jag-kommer-över-och-så-ser-vi-vad-som-händer.
Och det gjorde, men det kostade, så jag behövde två inkomster och det var därför jag sprang i trappor på nätterna och skrev så fingrarna kroknade på dagarna.
Jag cyklade 08.00 från min förortsetta till tidningsredaktionen, hem igen, i säng klockan 19, upp igen på cykeln 02.30, hem igen på cykeln 06.30. Och så gick det runt.
Smal som fan, minns jag att jag blev.
Men trött.
Och New York! En fantastisk del av världen, som ett stort jävla nöjesfält, som film, som allting, allting. Jag insåg att möjligheterna här är oändliga, för den som bara törs.
Jag minns att jag gick på Hard Rock Café på 1501 Broadway, beställde en burager, två Budweiser och så spelade dom Piece of mind med Boston och just där kändes det som den bästa sång jag någonsin hört.
Vi gick på hockey också, såg Rangers mot Toronto och jag vet att åtminstone Niklas Sundström och Mats Sundin var med, Rangers vann 6-5, popcorn och öl på läktaren, hela arrangemanget var en vettlös cirkus med väldigt stora gester.
Vi försökte vara lite kära också, tog en promenad i Central Park, tittade på den stora julgranen vid Rockefeller Center.
Tvillingtornen stod fortfarande kvar och blickade ut över södra Manhattan.
Jag var på väg att bli vuxen då, det är längesen, när jag ser bilderna så ser jag också att jag är en annan nu än den jag var då.
Och jag tog farväl, åkte hem och vi insåg nog båda två att det var ett avsked som skulle vara för alltid.

Tuppfäktning

Det ganska så underhållande att emellanåt dyka in i det antydningskrig som två av länets hockeybloggare ägnar sig åt. Det är krokben hit, och ryggtacklingar dit.
Det är kanske så det ska vara om man bloggar.
Jag vet inte, min erfarenhet är inte särskilt omfattande på det området: jag har alltså ingen susning om vad som förväntas av en.
Å andra sidan har jag bara en känd läsare, så jag tar mig åtminstone en tid till friheten att skriva just det som jag skriver.
Nu kastar bloggkrigarna nedlåtande smeknamn på varandra och använder brösttoner för att liksom markera vem som kan rabbla upp flest före detta Tingsrydspelare födda senare än augusti 1981.
Eller vem som EGENTLIGEN var först med att avslöja Stingers nye tredjekeeper.
Det är kanske så man måste göra.
I så fall är det hög tid för mig at söka upp någon att kriga mot.
Det underhållande med just denna interna lite kraftmätning är att båda låtsas tro att de skriver för...ja, åtminstone Aftonbladet.
Vad de glömmer är att båda representerar högst ordinära landsortstidningar, där i princip vem som helst kan gå in och göra jobbet som krävs eftersom kraven är så erbarmligt låga.
Eller direkt obefintliga.
Och eftersom det saknas krav på analytisk förmåga, kritiskt tänkande, grundläggande språkkunskaper och allmän bildning blir slutresultatet också urvattnade plattityder för levande döda.

***
I går tittade jag ut en Edison rörförstärkare som ska få plats i mitt nya liv.
Den var tung och snygg.
Och dessutom ska den föra ut ett fantastiskt ljud, påstås det.
Jag tror jag ska premiärtesta med Steve Earls Washington Square Serenade.
Jo, det ska jag bestämt.

***
Bara några rader om Springsteen också. Jag lyackades komma över en biljett till sommarens Stockholmskonserter och jag hoppas - hoppas! - att den kan nudda vid samma ohyggliga nivåer som på Ullevi förra året.
Det blir i sanning en utmaning för E Street, i synnerhet sedan lördagskonserten var ett musikaliskt väckelsemöte som svårligen går att mäta sig med.
Det är sådant som bara händer...och så händer det aldrig mer igen.
Det man kan hoppas på är att åtminstone Tomorrow never knows och - kanske - The Wrestler plockas in i den dignande setlistan.
Och eftersom jag ändå tvingas till Stockholm denna helg, funderar jag på att se Sverige-Danmark dagen därpå.
När jag tänker på saken så här så är det nog så det för bli.

Kinesiska skor

Tog mig alltså an Larz-Kristerz i fredags.
Uppdraget löd: skildra folkets ovillkorliga kärlek till sex män i obekväma och icke särskild diskreta kostymer.
Ja, jag skriver obekväma, för jag var glad i denna stund, och bad att få testa dräkten som bar Älvdalens folkhjältar till seger i SVT:s Dansbandskampen.
Inga problem.
Det var över huvud taget inga problem alls med någonting.
Larz-Kristerz må sortera efter fasansfulla musikaliska ideal, men det var ändå ett gäng softa och ödmjuka herrar som parkerat sig i landets kanske mest osmakliga danslokal: Eringsboda Brunn.
Så på med vinnarkostymen, bara.
Den luktade sur svett, lite hö, damparym.
Och så i skorna, tillverkade i två olika sorters plastmaterial.
Dom är inte bekväma du - dom är kinesiska!
Sa den rundlätte vokalisten och skrattade så de fjärlsformade lampmönstren i taket vibrerade.
Nej, fötterna värkte efter ganska exakt fyra steg och jag tänkte att om dessa herrar står och går i dessa skor tre timmar under varje spelkväll så borde gaget ligga omkring 500 000 kronor, exklusive fotmassage.
Nåväl, vad gör man inte får en stunds slapp, lättsamt på-ytan-underhållning.
Jag tror jag behövde det.
Eller rättare sagt: jag vet det.
Jag har tyngt mig själv med alldeles för många destruktiva tankar det senaste året, jag har fastnat i grumliga existensiella grubblerier.
Nu är det dags att ha kul!

Pratade med hockeyproffset, han planerar just nu en försittning i samband med Konstnärens Karlskronabesök den 28 februari.
Jag vill att du kommer och lirar lite, sa han mellan tuggorna på kaféet där han satt och jag sa förstås ja.
Sådana tillfällen är bra tillfällen och jag måste hålla igång det sång- och textbibliotek jag lyckats knöla in i hjärnan.
Jag hade gärna haft med mig M.A också, men vad jag förstått så sviker han sin gamla hemstad och drar till bästkusten i stället.
Och det har man så klart förståelse för.
Ronnebygatan är ju inte direkt...avenyn.

Den 28:e, ja. Då är jag nyss fyllda 33, det är en speciell ålder, jag minns när man far fyllde 33, det var på något sätt en siffra som kändes oupnålig och overklig och en verklig symbol för att man var på väg rätt in i ålderdomen.
Nu står jag där själv.
Var tog åren vägen?
I natt läste jag boken om den här landsändens kanske mest välbekante 33-åring.
Han är död nu. Han skulle ha varit närmare 60 om han fortfarande levt.
Men det gör han alltså inte.
Boken, skriven av en skånsk, hårdhudad kriminalkommisarie, lanserar teorin att det var denne 33-åring, uppväxt ett stenkast från macken i byn, som i ett förvirrat tillstånd sköt ihjäl Olof Palme.
Den ena förbluffande tesen staplas på den andra, det är stundtals rätt underhållande, och den 33-åringe spårbegåvade turbokäften förblir - oavsett inblandning i statsmannaskjutningar - den störste profil som någonsin levt och verkat i det här lilla samhället.
Irrationell, intelligent, galen, kanske, skrytsam, allmänbildad, excentrisk, kristen...ungefär allt som man inte ska vara om man ska bo här.
Så han flyttade, mötte världen, reste, pratade, skrattade, ljög, drog omkring.
Varför har han ingen egen staty här?
Inget eget sällskap?
Jag tror bestämt jag ska ta hand om den saken.
Jag menar, en man backade bilen, ut på vägen, två kilometer ner till viken, tillbaka igen för priset av 20 kronor, måste man ju bara älska.
Världen skulle må bra av fler 33-åringar.
Länge leve dårskapen!

Älskade folkpark

Hey, vilken dag som nalkas, jo, det vet jag på förhand, jag har ett uppdrag som måste utföras.
I dag ska jag nämligen ta hybriden till danspalatset i Eringsboda, för att penetrera den svenska folksjälen på djupet.
Jag har ett möte med Lars-Kristerz, dansbandet som fick några minuters berömmelse i tv-programmet Dansbandskampen under hösten, det var ett grabbgäng glada spelemän från Älvdalen beväpnade med vita kroppskondomer, lustiga frisyrer, sensuella blickar och med ett musikalisk bagage fyllt till bredden av så kallade dansbandsprälor.
Man måste nästan gilla Lars-Kristerz bara därför.
Detta band, detta möte, hela produkten dansband i tramsiga kläder får mig att drömma om en epok jag i tanken ofta återvänder till, men som jag egentligen är för ung för att ha fått uppleva.
Jag menar:
folkparkerna, lördagsfyllet, tombolan, korven, chokladhjulet, hämningslöst knullande i buskar och på dass, när artisterna verkligen var artister, den ideella idrottsföreningens eldsjäl med en lottkrans runt handleden, raggare, knegare, vanligt folk som behövde roas och verkligen såg till att bli roade.
Allt det där får mig att tänka på det Sverige som jag bara sett resterna av.
Mamma och pappas värld, mormor och morfars värld.
Jag brukar försöka besöka folkparker och dansbanor när jag kan, och jag läser om och om igen Staffan Bengtssons och Göran Wallis fantastiska Hela Svenska Folket Park - En K-märkt Turné.
En bok jag borde ha skrivit.
Eller åtminstone tagit bilderna till.
Jag känner doften genom sidorna, röken, sorlet, skriken, pulsen, romantiken, glädjen att få komma tillsammans efter en ovarsam arbetsvecka, gemenskapen, bandet som spelar upp.
Nu ska Masten tydligen rivas och lämna plats för "sjövillor".
Jag är säker på att de som har pengar nog att flytta dit ger fullständigt fan i den historia som ryms mellan de höga tallarna.
Och vad ska man säga om det. Djursvik går samma öde till mötes, såg jag i tidningen.
Masten besöker jag varje sommar, det är ett hål i stängslet och öppet i varje byggnad, det står gamla bänkar kvar, chokladhjulet har stannat, men det ligger ölbrukar och kaffemuggar överallt.
I somras tänkte jag att det är så jävla sorgligt alltihop, det är som ett museum ingen vårdar eller ser om, som att bandet gick hem efter sista dansen, publiken likaså, sedan tog någon och släckte och låste - och lämnade spåren av det som varit kvar. Bara så där.
Utrymmena bakom stora scenen är täckta av autografer. Jag kan i de där trapporna i timmar. Lundell har varit där tre, kanske fyra gånger ser jag.
1982 då han var kär och galen ritade han ett pil med ett hjärta i taket.
Året innan kraschade egentligen Masten, valborgsmässoafton, Gyllene Tider och ett satans supande förstås, tre dog, kanske dog sagan om folkparken samtidigt.
Åh, jag sörjer det.
Men kanske kan Lars-Kristerz vara bomull för hjärtat i dag.

Saker som ska göras

Min 2009-jobbiga-måste-lista:

1. Börja springa igen. Kan trots att det varken är vinter eller vår eller sommar eller höst därute längta till ljudet av skorna som dovt dunsar i terrängen på Västra mark.
Det fanns en tid för inte så längesedan då jag tre gånger i veckan körde mina rundor i skogen.
Jag mådde bra av det.
Nu vill jag ut igen.

2. Fixa mina tänder. Har tandsten. Är orolig för tandlossning. Och nästan lika skräckslagen för folktandvården. Men nu, nu ska jag dit. Tid bokad i mars.

3. Skriva färdigt åtminstone en av de påbörjade böckerna.

nytt nederlag

Var i kiosken i går igen, med son, kompis till son, samt informationschefen. För två av oss var det debut, men det kändes tryggt att vila i vissheten att allt ändå var precis som vanligt:
samma gubbar, samma korv, samma snöpliga jävla uddamålsförlust.
Jag vet inte vad det är med det där hockeylaget, som match efter match drar tusentals hängivna åskådare till templet.
Jag vet inte. Kanske har man försökt tillämpa kollektivismens vackra principer i någonting som ändå och till slut handlar om individer och prestation.
Jag vet som sagt inte.
Men jag saknar stjärnor, artister, lirare, tappra hjältar, gladiatorer, vildar, ja, i princip vad som.
Bekväma, försiktiga LAGspelare som marinerats, uppslukats och till sist drunknat i den stora tanken om det ödmjuka laget före jaget.
Det håller inte. Det behövs någonting annat också. Så kom hit med dynamit och starka färger och galna tankar och det kanske händer någonting för omväxlings skull.
Informationschefen, vars hjärta visade sig klappa för Färjestad, höll väntat lågprofil, men slukades samtidigt oväntat snabbt upp den masspsykos som Khk-sekten bjuder på för det facila priset av 100 kronor.
Efter ännu en suddentorsk snabbabalyserade han matchutgången så här:
Ett par-tre onödiga utvisningar avgjorde. Dessutom måste Khk bara trycks in en puck när det är power play och två minuter kvar.
Informationschefen meddelade också att han var "imponerad" av inramningen, korven vädrade han ingen offentlig uppfattning om, medan de passionerade sönerna öppet visade sin besvikelse genom att i tjugo minuter efter slutsignalen upprepa i kör:
De vita ska dö. De vita ska dö. De vita ska dö.
I natt har jag vridit mig länge.
Ska till ögonläkaren på morgonen, har ju numera bara ett friskt öga, ny röntgen i dag, nya droppar, nya bilder, kanske nya injektioner, bedövning, laser, den sterila doften, de kala vita väggarna, två år gamla inredningsmagasin i ett väntrum där jag alltid är yngst, allt detta får mig att minnas 2008.
Det var för egen del på många sätt ett förlorat år.
Och eftersom det här och nu är min stund på jorden kommer det aldrig att bli så igen.

Cajs mammas fåtölj

Tog hybriden och åkte runt med Caj Karlsson i måndags.
Vi var på Hasslö, Caj i baksätet, HiFi-Friberg fram, jag körde.
Vi pratade om vårens platta (Tillsammans med mig) och vårens planerade konsertturné (Tillsammans med Caj).
Det blir nog en fin turné och jag gillar verkligen tanken på att trycka ihop en massa oförutsägbara hjärnor i en buss, som sedan rullar från Stockholm och söderut för att sedan ge långa konserter där dessa män och kvinnor från scen sedan gör saker tillsammans.
Stefan Sundström, Lars Demian, Staffan Hellstrand, Anders F Rönnblom och Johan Johansson är några av dem som dra ut med Hasslös allra största rockstjärna.

I snart tio års tid har jag på nära håll följt Caj Karlssons karriär.
Jag upplever nog, rätt eller fel, att vi utvecklat en tämligen stor respekt för varandra.
Sedan hör det ju till saken att han är en väldigt begåvad och karismatisk person.
En gång sa jag till honom att det är få människor som kan se ut som en påtänd lodis och ändå utstråla så mycket star quality.
Caj kan.
Och det skiljer honom från oss vanliga nervösa, ängsliga människor.
Bland annat.
Jag tror jag ska skriva en bok om Caj Karlsson nångång, jag tyckte mycket om PA Rudelius tv-dokumentär "Caj och hans demoner" och onekligen är det så att det finns stora volymer potential i den där fascinerande levnadsstoryn.
Om erbjudandet från bokförläggaren står kvar, är jag villig att ge mig in i det, men då gör jag det med full styrka.
Jag förestäler mig en intervjubok, ungefär som Stig Hanséns "En sång till modet" om Mikael Wiehe.
En gång, jag tror vi var på fyllan, jo, vi har varit det Caj och jag, lanserade jag idén och han sken upp och blottade sina sneda tänder och sa:
Om du gör det, så ska jag berätta allt. Då ska du få ta del av mitt hemliga innersta. Det finns massor som aldrig har sagts eller blivit känt.
Han är skön på så många vis, tacksam att intervjua, enkel at klippa, klar, tydlig, kraftfull, charmig, rolig, intelligent.
Nu där i bilen kom apropå ingenting den här leveransen:
Äh, du vet när jag mindre och försökte knarka, ja, men ville ju bli knarkare då...alltså, det gick inte. Jag drog i mig en jävla massa amfetamin. Och somnade.
Sedan lyssnade vi tillsammans med den kommande radiosingeln "Ett brev"; en snygg rocklåt, en bra Cajlåt, inte den bästa, men som framavlad för att spelas i P4.
Och förresten:
OM den där boken blir av, jag säger OM, så vill jag verkligen veta vad Caj och Dagge gjorde med nattbussen efter Guldekengalan i Ronneby, kan det varit 2005? Kanske.
Dagge, ja. Om honom kan det också sägas mycket, men har man sett honom iförd kaninöron dansa på Aspöfärjan så har man sett mycket.
En gång köpte han en Dynamitöl av mig för 20 miljoner kronor - i monopolpengar.
Dagge tvättar på julafton och är förresten inte alls basist.
Han är en man med en bas.

nytt liv

Det händer mycket i mitt liv, uppbrott, förändringar, en ny tid, ett nytt liv. Jag kände att jag på något sätt ville manifestera denna metamorfos i går, jag satt nedsjunken i en stol, åt lasagne, vitkål, ett glas vin, tankarna flöt iväg som de nästan alltid gör, de lever sitt eget liv bortom kontroll och sans.
Började dagen med vad man kanske skulle kunna kalla ett frivilligt hembesök hos en trivselrund konstnär drygt tre mil västerut, sett härifrån.
Uppdraget var egentligen att hämta en en gipspjäs med fiskargubbemotiv, som denna den lokala kulturens kanske mest omtalade gigant släpat hem från en loppmarknad.
Så jag körde dit och pressade nästan sönder den gamla Forden i höjd med Galtsjön.
Sedan: in på den lilla parkeringen vid cykelskjulet, andra våningen i det vita tegelhyreshuset.
Där inne hade konstnären nu bott i elva år, lekt med tobak och färg, och jag släpptes in, konstnären gick runt med en ficklampa och gav en provisorisk lägenhetsvisning innan vi sjönk ner på varsin stol och konstnären avlossade en svavelosande, bitter salva om tillståndet i världen.
Jo, jag hade förstås serverats en del förut. Kvinnorna, eller bristen på dem, den svenska synen på dem som halkat av banan, socialdemokraternas svek, han läste högt ur Bertil Malmbergs Åke och hans värld, tände en ny cigarettstump, brände sig, hostade och avbröt sig själv.
Sedan längtade konstnären plötsligt efter lite enkel, amerikansk underhållning för han slet fram en konsert-dvd med Jerry Lee Lewis och tvingade mig att se The Killer i konsert med Ron Wood och Joh n Fogerty.
Konstnären sjöng Good golly, miss molly och sa "Den heter Jerry Lee with friends". Ginza. 179 kronor plus nåt jävla porto, men jag, jag har inga vänner. Sa konstnären.
Och gav mig en väldigt vacker tavla, ett utställningsex, ursprungspris 3 500 kronor.
Som tack för det fick jag skjutsa honom till centrala Ronneby, köpa en ask cigaretter och släpa hem en oanvändbar spegelram till soprummet.
Men det var det värt.
Här ovan är förresten bilden som ska visa mig vägen in i framtiden.