Inga hammarslag som ekar och inga klockor som ringer bortom åkrarna. Bara en humla som surrar på balkongen.
Semestern är över, nu är det jobb igen, rutiner, tider att passa, man ska vara utvilad och återuppstå från rosévinsuniversum med skärpta sinnen. Tjenare.
Jag ogillar vanligtvis de där käcka löpsedelsuppmaningarna att komma-i-form-efter-semestern, det känns som att hela folket suttit på grillfest med extra allt och nu måste springa eller dö.
Är det någon gång man ska rena sig själv är det ju just medan semestern pågår.
När ska man annars hinna?
Men jag har en blygsam livsplan, den ska jag se till att hålla. Och den kommer - alldeles oavsett - att ge mig kraft och energi.
I soffan sitter barnen. Jag ser dem, jag lyssnar. Vi har en fin sommardag som väntar på oss därute, men först ska vi äta frukost, läsa om Eddie och Maxon Jaxon, sjunga om Agamemnon.
Livet utanför får vänta på oss.
Jag har förresten läst om Sture Dahlströms masterpiece Den galopperande svensken. Efter en stillsamt sövande sommar i Sverige behövde jag få in lite galna tankar, lite vilda idéer i huvudet igen. Det är jävligt tokigt att katapulta påfåglar på lågtgående flygplan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar