Jag tänkte skriva några rader om varför jag är så oreserverat förtjust i Göteborg, men ändrade mig.
Jag nöjer mig med att konstatera att jag är det.
Jag har tillbringat fjorton dagar av min semester på den stadens gator, i den stadens parker.
Man borde förmodligen flytta dit.
Man borde så mycket.

Och samtidigt som jag låg utsträckt i den där parken med näckrosor, om vilken Nationalteatern sjöng om illegalt gräs, så vände jag ut och in på mig själv i P1.
Jag orkade inte lyssna, men jag vet att andra gjorde det.
Kanske pratade jag för mycket, troligtvis sa jag fel saker, ogenomtänkta korkade saker, jag minns inte, och möjligen borde jag ha sagt nej och stopp direkt.
Jag misstänker att hela det här uppbrottet framstod som en enda gigantisk jävla egotripp.
Jag: en självuppfylld drömmare som sopar rent.

I dag vaknade jag, drack kaffe, hade den lilla prinsessan hemma, vi spelade svarta, ensamma countryballader medan vi planerade dagen.
Sedan: en lång skogspromenad, bad i en sjö, rökt kött och tomater, pannkakor, popcorn - innan vi gav oss i kast med den verkligt stora utmaningen: en anarkistisk oljemålning.
Böcker, tidningar, Steve Gibbon på LP som svag fond, lite allsång, kramar och sängen för lilla prinsessan.

Nu funderar jag över morgondagen.
Begravningar känns på förhand så ovissa.
Det har blivit dags att ta farväl.
Ta med dig cigaratterna, dirigentpinnen, den skarpa blicken och det varma skrattet dit du reser.