Det var en lång och bra dag.

Det var vad det var.

Ett stillsamt uppvaknande med tidningar, kaffe, bröd, jag gick runt och plockade bland saker, jag bringade ordning, jag behövde konturer.
Jag läste en lång intervju med Björn Ranelid och trots att han ser ut som en botoxmarinerad Ken-docka så är det ju bara så att hans raneldiska kärleksreflektioner är både vackra och finurliga.

Sedan: salami och briesost i ett grovt bröd på stan, innan jag lämnade det sensommarsvala augusti utanför och slog ihjäl några timmar på en läktare.

Lite märkligt, det medges härmed, men jag är rätt förtjust i att ägna några trötta helgtimmar åt just sådant.

Jag vaknade upp med skallen full av liv. I min inkorg låg en serie omsorgsfullt formulerade tankar som en vän lekt fram under en solosittning med vin och tända ljus:. Han beklagade sig över att han inte hittat Willy Kyrklund på stadsbiblioteket. Han sörjde tonfisken som inte blev. Han var förbryllad. Som en skör kapten.
Och:
Vad ska man bli när man blir stor?
Vad ska man bli för att inte behöva bli stor?
Du är min gula mapp av papp med svarta gummiband där jag lägger alla skrivna tankar och naiva idéer utan att man behöver visa dem för någon.

Vidare: fotboll är ärligt. Livet på en gräsmatta.

Jag såg Revolutionary Road. Jag somnade till och från.
Det var en lång och bra helg. Men ingen svampi dikena. En mellanperiod, ett naturens tomrum, varken sommar eller höst. För lite av allt. Sol. Regn. Men snart.

En man ligger i ett vitt rum och rosslar fram sina sista andetag.
Han är 87 år gammal.
Han har levat.
Han har burit mig på sina axlar, han var stark då, han har kastat mig i Hallarums kalla vatten.
När folket byggde landet murade han tegelspisar.
Nu är det inte mycket kvar. Dagar, timmar, kanske minuter.
Jag tror aldrig den där jävla döden mött en mer envis motståndare.
Det är som den slagne boxaren som alltid reser sig, hänger i repen, lyfter blicken och säger utan att säga: räkna inte ut mig.
Men i matchen om livet finns till slut bara en vinnare.
Det är det enda vi säkert vet.

Och jakten på andlighet går vidare. Jag måste läsa Olle Carlssons Kristendom för ateister".
Det är vad jag måste.