Svarthålet öppnade sig, döden kom ikapp.
Det skedde på natten. Hans yngsta dotter låg tätt intill, lyssnade efter tecken.
Klockan sju minuter över fyra var det över.
Dottern lämnade rummet och vandrade ut i den stora korridoren:
- Jag tror det är slut med pappa.
Och så var det.
Han fick ett långt och rikt liv.
Och sedan väntar döden där.
Det är liksom inte mer med det.
Och jag har trots allt haft en bra vecka. Jag har fått komplimanger. Jag har ett allt som oftast roligt jobb. Jag känner mig lugn.
Det är mycket som måste göras, men jag gör det och jag känner ingen längtan efter någonting annat.
Tänk om det alltid vore så.
Jag vill frysa de där ögonblicken, då allting plötsligt bara faller på plats.
Regnet piskar sovrumsfönstret och hade jag haft en cigarett så hade jag rökt den i regnet.
Men jag har inga.
Just därför att jag inte ska röka dem.
Jag dricker lite vin - vin som Tv4:s Bengt Frithiofsson på dyngan rekommenderade inför midsommar.
Ett vin med muskler. Påstås det.
Nanci Griffith sjunger för mig. Mountains of sorrow. Vackert. Starkt. Hårt.
Och jag överväger att köpa ett dragspel. Ett rött. M.A. har ett sånt, men han har å andra sidan händer som kan hantera nästan allt: pennor, saxofoner, köksknivar.
Jag vågar inte utmana.
Nu: Lars Winnerbäcks Jag får liksom ingen ordning.
DEN lät först bara märklig.
Och "pundig" - vad är det för jävla ord. Finns det alls?
Nu tycker jag att den tar tag i mig.
Just Winnerbäcks sånger brukar fungera så för mig.
Plötsligt följer de mig överallt.
Så mest för sakens skull sopade jag till med hela boxen: bok, vinyl, foton.
Medelklass-lyx.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar