Världens sorgligaste spellista

Trots allt.
Fick världens sorgligaste Spotifylista skickad till mig.
Oh no I see darkness.
Innehåller snygga, svarta, hårda saker.
Här:


http://open.spotify.com/user/schmarro/playlist/0qTWA49UkA4tLFNlCOEHir

Här är ditt liv

Det var Sven-Göran Eriksson som var kvällens gäst i Oldsbergs uppdaterade version av Här är ditt liv - enemellanåt plågsam tidsmaskinexposé över offentliga svenskars livsgärningar.
Som i Lill-Babs fall.
Men Svennis är Svennis.
Och trots att det började med att han inte kände igen någon av de två första gäster som mutats in i studion, så blev det ett jävla fint program till slut.
Jag menar: nästan hela startelvan från Uefacup-finalen 82 satt på läktaren och bara det är i sig ett litet stycke svensk tv-historia.
Svennis är min favoritcoach alla kategorier.
Och inte enkom för att han är så exceptionellt framgångsrik som yrkesman.
Hans insatser för Blåvitt förtjänar förstås ett alldeles eget kapitel, men som Arne Hegerfors sa när Strömberg rusade ut med cupbucklan i händerna:
"Detta ÄR det enskilt största ögonblicket i svensk klubbfotboll".
Jag inbillar mig att det förhåller sig så än i dag.
Jag läste Mattias Göranssons "Blåvit gryning" och jag tror det är där jag såg bilden.
Det är november och Göteborg och det regnar i alla riktningar - samtidigt.
En strålkastare lyser på träningsoverall-Svennis i för stora glasögon och fånig mössa.
Där lade han grunden till sitt liv.
Han gjorde Göteborg till ett lag som i sanning gjorde skäl för K:et i IFK.
Han byggde och han byggde bra.
Han utstrålade inte direkt världsmedborgarskap, VM-slutspel och fashinobla storstadsadresser då.
Men det var inte heller vad Göteborgskamraterna behövde.
De behövde bara en intelligent värmlänning som kunde tälja guld av det bästa och vackraste klubblag det här landet har sett.
För ett par år sedan köpte jag finalfilmerna på dvd - och jag kan se dem omochomigen.
Det är kärlek, värme, passion, kamratskap, socialdemokrati i för små blåvita skjorts, folkhemmet på gräs och alla heter Glenn i Göteborg.
Somliga säger att Svennis uppfann sin fotbollsfilosofi 1977 och att han inte modifierat - eller uppdaterat - den sedan dess.
Det må vara hänt.
Jag håller likväl Sven-Göran Eriksson som den störste svenska coachen genom tiderna.
Nowadays är träningsoverallen utbytt mot kostym och slips och strumpor som kostar mer än vad jag tjänar på en månad.
Verkliga människor blir lätt rockstjärnor när de har pengar och möjligheter och kvinnor nog att bli det.
Ibland är de förbannat bra fotbollstränare också.

En före detta misstänkt statsministermördare vänder hem

Jag ägnade några timmar åt en bok med den rätt så torftiga titeln "Jag och Palmemordet".
Boken hittade jag på en loppis i somras, den kostade mig fem spänn och var dessutom signerad av min lågstadielärare.
Och det var ingen slump alls, eftersom både läraren, författaren och jag i långa tider varit bosatta i samma by.
Troligtvis gick "författaren" runt bland husen och tillämpade dörrklockemetoden för att få sin, på en och samma gång, sorgliga som mycket roande berättelse såld till ortsborna.
Mina föräldrar har vad jag vet aldrig ägt något exemplar, jag har åtskilliga gånger scannat deras bokhyllor i jakt på intressant litteratur - men just denna har jag aldrig kommit över.
Förrän nu då, alltså.
Boken är skriven av en man - vid tillfället 38 år gammal.
Fem år senare skulle han bli mördad i Salisbury, North Carolina, USA.
Då torde han ha varit 43 år.
Men som upphovsman till just den här boken kallar han sig kort och gott "33-åringen".
Och det var ju så han blev känd för en bredare allmänhet i mars 1986, då han på minst sagt lösa grunder greps och anhölls för mordet på statsminister Olof Palme.
Då var jag nyss fyllda tio.
Således minns jag inte mycket om vad som sas då. Inte heller kan jag dra mig till minnes vilka reaktioner det här uppmärksammade gripandet fick i vad som då var både "33-åringens" och min hemby.
Men man kan ju föreställa sig.
Kanske var människorna i bygden inte överraskade.
Huvudpersonen själv kunde ju knappast sorteras in kategorin människor som tycker att en anspråkslös utflykt till Ica-butiken känns tillräckligt för att ge livet sitt av spänning och färg.
Tvärtom. Han måste vara en frustande raket rakt ner i halsen i Janteland.
Världsvan, språkbegåvad, utåtriktad, excentrisk.
En modern Baron von Münchausen mitt i bytristessens epicentrum.
Med hembyns toleransstock mätt bör han ha varit too much of everything.
En som minns berättade att "33-åringen" brukade backa sin bil hela vägen från hemmet och ner till båthamnen. Han tog fem kronor betalt för den som ville åka med.
Och vad gjorde han när han fick klart för sig att han misstänktes för statsministermord?
Vad hade du gjort?
Inte skojat med poliser och häktespersonal och dragit några softa Eddie Murphy-imitationer i alla fall.
Men det gjorde "33-åringen".
Själv berättar han i boken om det kyliga bemötande som väntade honom hemma, efter det att han släppts ut ur polisarresten - friad från alla misstankar om statsministermord.
Och det är klart.
Att återvända till en plats där man riskerar offentlig avrättning om man råkar vara man och bära...låt oss säga, rosa strumpor, torde vara förenat med risk för baktaleri och kollektivt pöbelstraff för den som - hör och häpna - varit misstänkt för att ha pepprat ner Palme.
Man inser ju att inte ens en karaktär som "33-åringen" pallade trycket, blickarna, skitsnacket.
Så han tog sina boots, sina sporrar och sin hatt och red vidare ut i världen.
Mot vidsyntare mål, öppnare platser.
Han kom hem i en kista.
Och jag vet egentligen inte varför - men kanske borde Jämjö resa en staty över en man som verkligen gjorde upp med normer och oskrivna regler i ett samhälle som - faktiskt - skulle må bra av fler vildhjärnor, fler människor som i en utsatt och pressad situation kommer på tanken att leka Snuten i Hollywood.

Ett sms säger mer än tusen ord

Satt på föräldramöte och fick sms.
Om hur livet borde levas, varje dag, varje kväll, varje andetag.
Ah, ta mig tio mil västerut.

"Du skulle varit här nu...Bob Dylan från högtalarna, ett utsökt franskt vin. Har precis ätit en toast skagen, nu är tonfisken på grillpannan. Det blir vin- och citronkokta päron till efterrätt. Och cognac. Kanske en cigg också."

Ja, jag skulle det.
Varit där, alltså.

Så tog det slut

Svarthålet öppnade sig, döden kom ikapp.
Det skedde på natten. Hans yngsta dotter låg tätt intill, lyssnade efter tecken.
Klockan sju minuter över fyra var det över.
Dottern lämnade rummet och vandrade ut i den stora korridoren:
- Jag tror det är slut med pappa.
Och så var det.
Han fick ett långt och rikt liv.
Och sedan väntar döden där.
Det är liksom inte mer med det.

Och jag har trots allt haft en bra vecka. Jag har fått komplimanger. Jag har ett allt som oftast roligt jobb. Jag känner mig lugn.
Det är mycket som måste göras, men jag gör det och jag känner ingen längtan efter någonting annat.
Tänk om det alltid vore så.
Jag vill frysa de där ögonblicken, då allting plötsligt bara faller på plats.
Regnet piskar sovrumsfönstret och hade jag haft en cigarett så hade jag rökt den i regnet.
Men jag har inga.
Just därför att jag inte ska röka dem.
Jag dricker lite vin - vin som Tv4:s Bengt Frithiofsson på dyngan rekommenderade inför midsommar.
Ett vin med muskler. Påstås det.

Nanci Griffith sjunger för mig. Mountains of sorrow. Vackert. Starkt. Hårt.
Och jag överväger att köpa ett dragspel. Ett rött. M.A. har ett sånt, men han har å andra sidan händer som kan hantera nästan allt: pennor, saxofoner, köksknivar.
Jag vågar inte utmana.
Nu: Lars Winnerbäcks Jag får liksom ingen ordning.
DEN lät först bara märklig.
Och "pundig" - vad är det för jävla ord. Finns det alls?
Nu tycker jag att den tar tag i mig.
Just Winnerbäcks sånger brukar fungera så för mig.
Plötsligt följer de mig överallt.
Så mest för sakens skull sopade jag till med hela boxen: bok, vinyl, foton.
Medelklass-lyx.