Det är juni och det är kallt.
Vindarna river och sliter i träden och i välter den sorgsna tomatplantan på balkongen, rönnträdens mjuka grenar ligger som bågar i luften.
Jag för en envis kamp mot vädrets makter.
Så här när ännu en sommarsemester står för dörren blir jag rastlös och tyngd av krav och förväntningar om hur det borde vara. Resekatalogernas tillrättalagda strandbilder och all inclusive-erbjudanden spottar mig i ansiktet.
Jag försöker hålla modet uppe med fotbolls-EM och Springsteen.
Wrecking Ball.
Vilken monumental platta det är.
Om en månad ser jag honom på Ullevis scen. Med, antar jag, påkopplad turbo men utan Big Man.
Det krävdes tydligen en hel blåssektion för att fylla ut luckan efter den störste.
Jag har haft ett längre uppehåll här, men jag har saknat inspiration och idéer.
Det där dramat jag påbörjade fick också ofrivilligt vila, men plötsligt så öppnade sig kranarna, det flödande, orden och tankarna forsade likt ett brant fall om våren.
Och jag skrev.
I timmar.
Och jag fick ett handskrivet brev - bara en sån sak! - och kanske gjorde det mig hungrig igen, nu känner jag för första gången sedan Baksidan att jag kanske är någonting på spåret.
Det måste kännas i hjärtat.
Annars. Inte.
Språket och berättande måste jaga likgiltigheten åt helvete, för min del kan det i annat fall kvitta.
Den som inte berör har i någon mening också misslyckats.
Mona Sahlin satt i TV4 och pratade om sitt förhållande till musik.
Hon sjöng Waitin´on a sunny day.
Rörande. Och berättade som en tonåring på en pojkbandskonsert om sitt möte med New Jerseys finest.
Det var inte utan att man fick varma känslor.
Bra tv, helt klart.
Sahlin är passionerad - åtminstone när hon får tala om musik. Sin musik. Och jag tycker att hon svarade bra på frågan om hon var orolig för att omgivningen inte skulle ta hennes populärkulturella intresse på allvar.
"Bara för att en upplevelse delas av många människor - gör det upplevelsen i sig mindre värd?"
Apropå jättekonserter i Göteborg.
Exempelvis.
Föreställningen som nu börjar få konturer kallar jag förresten för Mellan himmel och jord.
Det är en berättelse som ställer frågan om människovärdet på sin spets.
Och vad avsaknaden av kärlek kan göra med ett barn.
Vanvårdsutredningen och frågan om statlig kompensation för de bortglömda barnen finns där förstås.
Om du får din barndom stulen av kärlekslösa vuxna - vad är det då värt så här i efterhand?
Jag har träffat de vuxna exemplaren.
Med sin dagliga kamp för att klara dagen, men sina väskor så fulla av sorg och svärta att de går på knäna.
Om de ens reser sig.
Men de andas, precis som du och jag, det är vad de gör, här mellan himmel och jord.
