Att överleva december

Sånger från lämnade länder håller mig sällskap. När det skymmer här i kväll. Episk. Vemodig. Stark. Jag öppnade en flaska Gestos, ett vin det förra S-kommunalrådet Björn Fries rekommenderade och som han i sin tur lärt sig dricka av Mikael Wiehe. Som det kan vara. Och är. Ljusstakar och stjärnor och snö och vyer och bilder hämtade ur 50-talets sagoböcker om den lyckliga och oförstörda julen och kälkar i backen och förkläde på mamman och pappan med en gran över axeln och kallförrådet redan fyllt med godsaker.
Det är så det ser ut att vara.
Jag vet inte.
Vi gjorde vad vi kunde och vi strök juldukar och placerade ut tomtar.
Vi handlade en plastgran, eftersom den lilla katten ändå skulle klättra och tugga och välta, och barnen var till synes nöjda och en julstjärna hamnade på sned och jag lät den vara.
Nu är det tyst. Kanske är det fläkten från kylskåpet som surrar försiktigt. Nej. Diskmaskinen.
Vi gjorde ju Baksidan, och jag dränktes återigen av den där jävlar-vi-fixade-det-känslan som jag visste skulle ta över mig.
Jag tycker faktiskt är det är en viktig och bra föreställning. jag säger det. Bra. Viktig. Modig.
Kulturchefen såg premiärföreställningen och lånade ut Raymond Carvers Genvägar, novellerna som låg till grund för Short Cuts.
Jag gillade Grannar. Svart humor. När jag läste försökte jag tänka på hur Carver arbetar för att hålla samman berättelserna.
Sedan gick jag loss på Kalle Lind, han är nog svensk mästare i att förolämpa folk med finess. En gren jag önskade att jag behärskade bättre.
Ett tips så där bara.
Kalle Lind, Raymond Carver och Sånger från lämnade länder.
Det håller elden levande.

Två gånger i veckan brukar jag ta mig till simhallen och köra mina 40 längder och stirra rakt fram och blåsa ut skallen, bara genom att förflytta armar och ben.
Det är bra.
Min galne vän Palle är också där, fast oftare, och alltid när jag ska simma.
Han brukar sitta i bastun och prata om högt och lågt: socialpolitik och kuk och fitta och lite fotboll ibland, också.
Bajen ska ju nämligen för första gången på evigheter spela en match som betyder något, en cupfinal mot HIF.
Och det gör Palle lite extra glad och modig.
Det är mycket medvind i hans liv nu, berättar han.
Inte nog med att han tävlar om en kvinna och exploaterar sig själv i en av bilhandlarkanalens socialporr-såpor, det genererar i sin tur uppmärksamhet, skamliga förslag och en allt vidare bekantskapskrets i vardagen.
Det är intressant att ta del av den världen, också, även om man inte alls förstår den.
Och så simmar vi.
Och Palle pratar till och med när han simmar, han gör allting fort, simmar fort, pratar fort, tänker fort.
Jag simmar tyst.
Sedan vittjar han skåpen på kvarglömda femmor i en annan dröm om den stora förmögenheten.

Där låg kattkroppen inbäddad mellan reklamblad och lokaltidningar, medan han bekymmersfri förde stegen vidare, runt i samma smutsiga kretslopp han vandrat varje tidig morgon de senaste åren.
Han luktade fimp och fylla och glasen i de tunna bågarna var fläckade av svett och flott.
För en kort stund greps han dåligt samvete - att begrava en vän, som mindre än ett dygn tidigare delat säng med honom, i en container kändes både makabert och ovärdigt.
Å andra sidan skulle veterinären säkert ha minst 600 kronor för att bränna kroppen, och det var pengar som inte fanns, som aldrig funnits.
Det var tolv flaskor Campus De Luz.
Det var åtminstone tre dagar av vindrickande bakom de stängda dörrarna i den tysta lägenheten, långt ifrån det verkliga världen och det riktiga livet, som han ändå visste pågick därute.
Han började gå längs kajen, skymtade båtar i dimman över vattnet, såg ett nyförälskat par sitta på bryggan, med armarna om varandra.
Han tände en cigarett, tog höger upp för backen där väderkvarnarna en gång stod, och började arbeta.
För en van burk- och flasksamlare var detta dygnets bästa timme.
Och han visste var han skulle börja.

Omkring på Baksidan

Satt hos DSA i går.
Vi klippte tre kortfilmer.
Vi drack kaffe, tittade på gamla fotografier, såg en ung Caj Karlsson sitta på polarnas axlar med svett i pannan och en flöjt i handen.
Vi arbetade bra, vi förstod varandra, lyssnade.
Vi hittade en bra form till slut.
Det var mycket intressant.
Tre filmer från Baksidan, alltså.
DSA rökte och jag berättade att jag lyckades slarva bort en potatislimpa häromnatten.
Vi blev lite vänner där.
Jag tror att han förlät mig för att jag en gång skrev en raljant skandalartikel om ett uppblåst musikprojekt han en gång stod bakom - och som kraschlandade i backen.
Det där kostade honom en kvarts miljon eller så, inte artikeln förstås, men kraschen.
Låt oss säga att vi inte berörde saken.
Nu gör vi teater och förstår varandra.
Det är bra det.

I den svala gryningen vandrade han ut med sitt fåriga ansikte i vinden, en cigarett och en papperspåse, i vilken han stoppat katten. Hon hade bara varit död i några timmar. Han kallade henne Skrot, den fullvuxna katthonan som nu bars iväg till den sista vilan. På kvällen innan hade han suttit bland småfåglarna på ett kafé och rökt och druckit, när räddningstjänsten ringde och berättade att katten ramlat ut från lägenhetsfönstret och låg förlamad på marken nedanför. Han registrerade och satt kvar. Jag kommer hem om ett par timmar, sa han. Inte nu. Sen.

Det var sommarteater på gården. Två män och en kvinna i vita skjortor och svarta hängslen. Han kom på sig själv med att räkna stenarna i gruset under bordet, ungefär som att han varje morgon räknade mynt efter den tidiga promenaden till matbutiken i gallerian. En bra morgon kunde skörden och frukterna av nattens aktiviteter ge honom en hundring, när burkarna och flaskorna med kladdigt öl och fimpar lämnats in och förvandlats till ett vitt kvitto och bröd, mjölk och tobak och mellanöl.

Nu gick han ensam med katten. En kort promenad. Över broarna, förbi husen med det svaga skenet från fönsterlamporna där de lyckliga snart skulle möta en ny dag, nya timmar att fylla med familjeutflykter, rosévin på blöta klippor, matkassar med frukt, ost, bröd, skaldjur, en båttur med grannen. Det var en värld han aldrig fått entrébiljett till.

För ett kort ögonblick hade han övervägt ett skogsbegravning. När andningen blev långsammare, tyngre och hon till slut bestämde sig för att dö på tröskeln mellan hall och vardagsrum, så ville han bära ut henne i famnen och gräva en grop mellan björnbärsris och vildblommor där havet möter land. Nu styrde stegen sig själva närmare en annan slutdepå. Kanske var han omedvetet märkt av insikten att alla problem måste lösas snabbt och emellanåt okonventionellt eftersom han inte bara saknade pengar, utan också kraft och ork.

Ensamhet kan göra mycket med en människa. Det blir en slags ofrivillig ideologi, man dricker sitt vin, och inbillar sig att man är självständig och fri, man försvarar sitt eget sätt att leva. Man försvarar sitt eget liv. Man mobiliserar i huvudet. Man är oförmögen att förändra det. Man abdikerar inför livet och sig själv. Man gråter med sig själv och slutar att sova. Sedan tar man en dusch, klär på sig sin skjorta och gömmer sig bakom en mask de andra redan plockat av en.

När han kom fram till pappersinsamlingen, containern mellan de gröna, stora hårdplastbubblorna som sköt upp ur gruset, såg han sig omkring. Det var tyst och stilla. Han lät en nattaxi passera innan han försiktigt sköt in påsen och katten genom öppningen. Kroppen var inte längre varm. Och han vände sig om och jag vandrade vidare i den nya dagen. Den hade börjat bra.

Sånger från lämnade länder

Höstmörkret kom smygande utan att be om lov och jag märkte det inte förrän det plötsligt bara bredde ut sig på gatan utanför mitt fönster. Nu ser jag att damen på andra sidan gatan röker under fläkten och trummar på sin kaffekopp. Det är tidig morgon, sen oktober. Och jag har tid. Jag har påbörjat en seriöst menad ansträngning att skriva en samtidsroman.
Under drygt ett års tid har jag samlat på mig historier från verkligheten, sparat dem i huvudet och i datorn och så en dag för inte alls särskilt längesen kände jag att det fanns tillräckligt för att göra ett trevande försök. Nu lever jag med den här berättelsen, karaktärerna har fått egna liv, jag ser dem runt mig, på affären, på jobbet, på gatan.
Jag pratar med dem, eller delar av dem, lånade delar och jag hoppas verkligen inte att någon känner sig utpekad och kränkt om jag någongång blir färdig.
Den är förstås skruvad, dragen till sin spets.
Humor får icke underskattas.
men annars: ett socialt reportage från en tillknäppt nation, där människor lider och försöker när ingen annan ser, en berättelse om utanförskap, sorg, ensamhet, vansinne, alkoholens effekter på människor som förlorat fotfästet, en försiktig hyllning till den som fallit utanför ramen, till den gränslöse, kärlekstörstande.
Om liv och öden som flätas samman. Om synkade men parellella liv. Om mannen som slängde katten som just dog i pappersåtervinningen. Om mannen som köpte en kakelugn paketerad i Palmeutredningen. Om kvinnan som sålde barnens tax till en jägare i Halland. Om han som drömde stort och prostituerade sig på den stora reklamkanalens altare och sedan - när ridån gått ner och människorna återgått till sina vanliga liv - utan skyddsutrustning störtade i avgrunden.

Årets album är förstås Fredrik Jonssons "Sånger från lämnade länder". Enligt all logik och rättvisa borde Frallan från Kisa just nu planera en på förhand utsåld vinterturné.
Men det gör han nog inte.
Han skickade mig i alla fall som han alltid gör sitt senaste album och han skrev "Spela den högt!" och det gjorde jag och jag drabbades åter av den där känslan att han skriver sånger man själv önskat att man skrivit.
Det är ingenting annat än ett rockalbum man förälskar sig i.
Vemodigt, vackért, svängigt, storslaget och naket på samma gång.
Om någon vanligtvis sansad människa kan förklara för mig varför Frallan får stanna hemma när Lars Winnerbäck (också han bitvis mästerlig) kan åka runt och spela och få folk att gråta och jubla så vill jag väldigt gärna veta.
Den gåtan måste vi gemensamt lösa.

Baksidan.

Ungefär så här ser presentationsbilden ut för "Baksidan.".
Jag tvivlade där ett tag, tvivlade som man alltid gör, det var för mycket av allting i den här produktionen, bråddjupt mörker, viljor som slet de starka banden av samhörighet och lagkänsla och vi-mot-dom-som-ändå-inte-förstår i skilda riktiningar, tankar som kolliderade, brist på kommunikation, avvsaknad av förståelse för olika livsvillkor. Vi behövde andas och fylla på de där energidepåerna som i vackra ögonblick faktiskt åstadkommit saker jag emellanåt känner stolthet för.
Och så fann vi varandra igen.
Och jag skrev om och tänkte nytt och vi lyssnade på varandra och vi överlevde en filminspelning som var allt annat än lysande och då var jag på väg att be hela grejen fara åt helvete igen.
Så talas det om att alla konstnärliga processer skapas i kaos och friktion.
Vänliga någon. Låt mig då slippa. Rösterna i mitt huvud säger hela tiden att "gör det inte".
Och då måste jag gå på tvärs och göra.
Så nu står vi här på Baksidan.
Och jag tror det kan bli nåt.

Farväl C med sången

Nu skriver jag här ändå. Fast jag alltså kanske inte skulle. Och därute vaknar dagen, efter Sveriges ganska så övertygande 2-0 seger mot Ungern så somnade jag lugnt med den spinnande katten över benen. Nu följer jag troget mina helgmorgonrutiner, vilket betyder svart kaffe, bröd, frukt, svenska dagbladet, text-tv och sen en nyhetsjunkie-avsökning på webben.
Jag måste nämligen veta vilken värld som väntar just denna dag, när jag om en liten stund promenerar ut för att handla blommor på torget.
Det blev för övrigt en mycket fin arbetsvecka.
Nu är det allvar igen och det märktes, för nu har klarat av den obligatoriska startsträckan som varje år uppstår i den osynliga brytpunkten mellan sommarledighet och jobb och rutiner igen.
Nu är vi där, den lilla redaktionen som slåss mot väderkvarnar och som orimligt ofta vinner.
Då är vi glada tillsammans och det blev ett vemodigt avsked nu när C lämnar oss eftersom vi alltid formas till något mer än kollegor, man blir inte en bland andra i ett storföretagets glashus där hundratals arbetskamrater går omkring utan att se eller förstå varandra.
Vi är en liten vildvuxen familj.
Men hon gick, vi firade med musslor, munspel, öl och vin och sång och C hade skrivit en sång om att komma till himmelriket, ty hon har en djupt andlig sida och introducerade den själv: "ni vet, där får man dricka hur mycket öl som helst. och röka på."
Hm.
Nu framfördes denna sång och melodi under gallerians tak och kassörskan tittade snett, jag tuggade besvärat på en banan och redaktör Håkansson fumlade med sin i-phone och försökte dokumentera farsen.
För C väntar Stockholm och studier i något så angeläget som mänskliga rättigheter.
Kvar står åter en tom stol att fylla.
Familjen ska få en adoptivdotter.
Det blir bra, det också.

Slitna kragar

Ibland blir jag mig själv igen.
Alltså den jag var, den jag vill vara.
Rolig, spirituell, knäpp, stark, vaken, klar.
Det har varit så hela veckan, man vet det redan när man vaknar klockan 06.18 på morgonen.
Man känner det, för sånt känns.
Jag har levt - eller tvingats leva - med det här känslomässiga pendlandet i flera år nu och jag känner redan på morgonen om det blir en bra dag eller inte.
Om det blir en dag att leva, eller blott en dag att stå ut.
Mina arbetskamrater känner mig väl, i går sa de att "nu är du så där igen och nästa vecka eller kanske redan i morgon landar du med fötterna i avgrunden."
Sant.
När jag mår bra lurar jag mig själv att tro att min kapacitet är obegränsad, för så känns det, och dessa sekunder av mitt liv vill jag hålla fast i för alltid.
Tänk att alltid vakna på morgonen, utsövd, lugn, klarsynt, skarp med oceaner av lust till livet som rasar utanför fönster och väggar.
Tänk att.
Tänk om.
Men riktiga människor lever inga helt igenom obekymrade lyckliga liv, det finns svarta hål bakom de polerade fasaderna, det finns smärta och sorg i djupet av villakvarterens kärnfamiljsidyll.
Där också.
Vi går omkring med hål i bröstet och sår i själen och tar på oss renstrukna kläder för att dölja det som inte syns.
Vi går omkring i fiktiva lyckokostymer just därför att det är vad som förväntas av oss.
Mänsklig svaghet är något skamligt och fult i ett samhälle där bara den starke vinner och det händer att jag tänker på mannen som ringer till mig ibland, mest för att han liksom alla behöver dialoger och inte monologer.
Livet har gått allt annat än varsamt fram med den mannen, han som ringer och han berättade att folk brukar säga till honom att "ta sig i kragen" varpå han alltid svarar: "du har ingen jävla aning om hur många kragar jag har slitit ut".

Göra om, göra nytt

Jag fick kramper i magen, yrsel, feber och drabbades hårt av post-sommar-sjukan och den monumentala tröttheten, så jag höll mig hemma.
Läste ut den nyttiga Sverigeboken om Cash, lyssnade om Costellos I want you ungefär sexton gånger och sov och somnade igen.
Jag låg och funderade över den här bloggen eller vad man ska kalla den.
Den är ju vad den är, jag skriver när jag har tid och det känns som att det är allt mer sällan, så jag tänkte att nu återstår två alternativ:
antingen förvandlar jag den till en sån där jag-måste-uppdatera-tre-gånger-i-timmen-blogg eller så stänger jag ner den.
Medvetet har jag hittills valt att ha den allmänt hållen - och samtidigt djupt privat.
För ett ögonblick umgicks jag med tanken att göra om och göra nytt.
Kanske ska kartlägga sitt eget liv och lämna ut det till världen i evighet.
12.15:
Lunch med redaktör Håkansson. Han gillar inte sushi. Det gör jag. Han vill ha sallad, ty han är diabetiker. Okej, säger jag, det funkar för jag har gått på fusk-GI-diet sen i mars. Vi pratar om Mona Sahlin och hennes insats i gårdagens partiledarutfrågning.

13.07:
Tillbaka på jobbet. Trummar på snusdosan. Har inte mindre än tre mobiltelefoner på skrivbordet. Tre. Jag har beställt en i-phone 4 också, men den har inte levererats ännu.

13.30:
Ringer en pålitlig uppgiftslämnare, mest för att jag har som rutin att ringa en handfull människor varje vecka och "stämma av". Det är så jag jobbar. Han påminner mig om ett tips jag fick före sommaren. Svårtuggat. Snårigt. Jag förstår att han vill se resultat. Lovar att titta på saken.

Så kan det alltså ut.
Också.

Förresten är Simon & Garfunkels The only living boy in New York en av världens tre bästa sånger. Just i dag. Just nu. Just här.

Augusti. 10.

Sommaren serverade en del förtrollande solskenslycka, onekligen, men när allvaret tornar upp sig i horisonten fylls bröstkorgen av regn och drömmar om vad den skulle ha fört med sig.
Jag vaknade tidigt, den var visst en liten katt som utan att be om lov dansade över mitt huvud och jag läste ut den osannolika och mycket gott berättade Ers majestäts olycklige Kurt.
Det var andra tider, men likväl ett fulländat och utstuderat rättsövergrepp icensatt av dåtidens socialdemokratiska maktelit i nära samarbete med hovstaten.
Och jag som inbillade mig att det var kronan som skulle bekämpas?
Åtiminstone då: 1930-tal.
Snart är allt som vanligt igen. En son och en dotter som kommer och försvinner, som lämnar dofter, kvarglömda halsband, matrester och halvfärdiga legokonstruktioner innan de tar sina ryggsäckar och skyndar bort till det andra livet, det liv jag tar del av via korta telefonsamtal på kvällen.
Ett arbete som väntar där, och det antar jag att man ska vara förbannat glad över att ha.
Det är kanske just vad som behövs i spåren av vindrickande och ambitiösa middagar och glass och cigaretter, i dyn av den ljuva sommaren.
Jag ska ge mig själv klart stramare tyglar och fila på kanterna.
Det blev ett försök i alla fall.
Coactus voluit. Tvungen, ville han.
Stäng av mobilen, förträng arbetsmailen, släpp, släpp, släpp, det hjälper, du måste, jag lydde.
Utan morgontidning, måndag-torsdag, ovant måste jag säga.
På helgen kommer SvD. Det räcker gott så.
Jag följer slött flödet, få saker går in och fastnar, men jag kom på mig själv med att bolla idéer - med mig själv - för att på så sätt vara något förberedd när man om några veckor kastas rakt in i valrörelsen.
Jag inbillar mig att den kan bli smutsig i år.
Det är ju som bekant numera människor vi röstar på, inte budskap, idéer, visioner.
Politiken är som ett slagfält där den som skiker högst och det som för tillfället säger just det röstkortsmassan vill höra som vinner.
Och jag klandrar ingen.
Människor behöver tydlighet i sin liv, i den nya tiden finns inte tid till komplexa resonemang om hur vil vill ha det.
2 500 spänn extra i månaden efter ännu en skattesänkning - bra, tydligt, handfast, märkbart exempel.
Konkreta förändringar, pedagogiska konflikter, skamgrepp, försoning, kanske.
Jag börjar känna mig redo.

Kakor och bönor innanför murarna

Pojken drog den randiga kavajen över sig, hatten täckte ansiktet och han sov, medan flickan dansade i gräset, ibland uppburen i sin pappas armar.
Pojken gav upp när ännu en svartklädd man med gitarr tog plats på scenen.
Flickan höll ut.
Hon ville nämligen se vad de tre ljuva kvinnor i storblommiga klänningar kunde göra med sina röster, ett par munspel, höga klackar och gitarrer.
Och de nyfikna ögonen, de som upptäcker världen, såg och jag förstod att nu, nu, nu, nu händer det någonting här.
Det var makalöst, å andra sidan är ju jag jävligt svag för kvinnor med spruckna röster som sjsunger sånger om sprucka förhållanden, om livet på baksidan, om smuts och skit och hjärtan som plockats ur kroppen och stampats på, om barer där alla vänder i dörren - utom just vinden.
Och om det viktiga i att gå framåt.
Jag tror inte flickan förstod mycket alls av just det där, men det var en skälvande, lysande föreställning och pilar som tog fäste i oss alla som var där.
När jag kom hem ångrade jag att jag inte skaffade mig Nils Claessons "Blåbärsmaskinen", när jag ändå höll i den för ett par veckor sedan.
Jag vet inte, jag drabbades bara av en stark längtan efter att få läsa ett inte alls tillrättalagt hjälteporträtt av Slas.
Det får bli en annan gång.

Av med skjortan bara

Det brinner två ljus på bordet och Jonsson från Kisa uppmanar "bli inte som dom - sjung din egen sång".
Men jag orkar inte alltid stå emot, ibland är det skönt att flyta med strömmen, logga ut, läsa kvällstidningarnas bilagor, slöglo på TV4, dricka billig öl, sova mitt på dagen, spela sönderstampad rockmusik, skita i att duscha och medge att det liksom aldrig kan bli en riktig sommar utan minst en Lundellkonsert.
GP skrev att Lundell är som en bra köttbit på grillen.
Ett trist, förutsägbart men hederligt sommarattribut, ungefär.
Kanske. Kanske inte.
För mig är Lundell uppriktig, sann, smärtsam rockpoesi allt som oftast, ibland bara blåsa-ut-skallen-rock.
"Ta av dig skjortan, det är dags att må bra".
Han sjöng så, extranummer, inga märkvärdigheter, Springsteen-rock med hajtandshalsband och hårigt bröst som fondvägg.
Men det ligger nåt i det, fan i mig.
Det fick mig åtminstone att skratta regnet i ansiktet och tänka att allting inte alltid måste vara så jävla besvärligt som jag inte sällan vill få det till.
Jag borde öppna de slutna rummen oftare, KBT-Bette brukade titta på mig med de vänliga ögonen och säga att man faktiskt inte måste problematisera allting. Sant. Som ungefär allting annat hon sa. Jag åkte den gamla hissen ner på tisdagarna, 840 spänn fattigare men fulltankad av klokskap och visdom och goda råd och det har onekligen gjort mig annorlunda, bättre förhoppningsvis, men också: mer försiktig, avvaktande, skeptisk, tydlig.
Lundell.
Fortfarande angelägen, relevant, viktig. Inte kött på grillen.
Nu har jag spelat i rak följd: The Ark, Beach Boys, The Kristet Utseende, Johnny Cash, David Urwitz, Olle Ljungström, Springsteen, Dixie Chicks. Okej för mig.
Den store skådespelaren gjorde förresten sin kanske allra starkaste insats ever, när han genomförde en komplett orkanföreställning av "Naken".
Tre röriga rep. Halvorganiserat kaos. Olösta gåtor. Brist på sömn. Vin. Vin. Vin.
Och - hokuspokus- teatermagi.
Jag grät och mamma sa att det var fantastiskt, men att hon inte ville se mig gråta sådär igen och att vi kanske borde begrava orden och sångerna för gott den här gången.
Hon sa det av omtanke om en son hon på nära håll sett förvandlas.
En son hon burit under sina armar, som jag antar att hon älskar och som hon i ögonblicket av den stående ovationben också känner en smula stolthet över. Vem klandrar en sådan människa?
Vad som sedan hände, på natten, bör man förmodligen inte delge någon, men det satt en man i köket, våldsamt berusad, och höll osammanhängande korsfästelemonolger med sig själv.
Det var inte jag.
Det var inte du.
Och den där mamman hade för redan skyndat hem i den ljumma sommarnatten.

Sommarrapport 10

Minnesskärvor från juli.


Mannen åkte tåg, han bar smutsiga kläder, trummade med de gula fingrar på bordet i vagnen, han satt ensam och varje dag: samma tåg, samma tid, samma vagn. Och när han en dag försvann bort i sina egna funderingar över den tid som flytt upptäckte han en nyckelpiga i fönstret och den började prata och nästa dag väntade den och nästa dag igen och mannen på tåget förstod snart att nyckelpigan borde återbördas till sitt ursprung, så vid ändhållplatsen kupade han sina händer och bar den fyra kilometer till den stora, lummiga parken intill det gamla mentalsjukhuset, där den släpptes fri igen. De tog ett fint avsked av varandra, mannen och nyckelpigan.

På andra sidan stan låg katten och dog. Den knuffade envist ut sina tassar genom det stora fönstret, fastnade, jämrade sig, räddningstjänsten ryckte ut och kanske lokaltidningen också och så låg den kvar på gruset med ben som aldrig skulle resa sig. Och mannen som sa sig älska den där katten - nybliven mor till fyra eller fem - satt bara några hundra meter bort och drack en nittiokronorsöl och svarade slött i telefonen att han "var på väg" och ångeströkte eftersom ingen människa vill komma hem när man vet att den obarmhärtiga döden väntar på en. Men den kan ingenting tränga undan och jag sa att det var dags att gå och han gick och likstelheten hade infunnit sig och när regnet piskade och groparna i gatan fylldes med det bruna vattnet tog han resterna i en papperspåse och stoppade den han påstod sig älska däri och lämnade kroppen djupt inne i pappersåtervinningens djupaste skrymslen. Och han drack tröstvin och på morgonen såg jag honom köpa bröd och folköl, och han darrade och jag sa att det kändes ovärdigt och han svarade att han hade inget val.

Sedan:

den sedan länge emotsedda 12 sånger-spelningen kunde av skilda skäl aldrig genomföras, mest på grund av att det röda Yahama-dragspelet låg fast förankrat i bagageluckan på en vit Saab - inträngd på en bilverkstad efter turbohaveri på motorvägen. Jag var annars rätt hungrig på att sjunga, men det på förhand så lovande projektet störtdök när en chef jag råkar känna till lät meddela att det för enstaka public service-journalister inte lämpar sig att sjunga kärleksvisor tillsammans med socialdemokratiska makthavare - hur mycket människor de än råkar vara. Om det säger jag just ingenting. Och dessutom har det vilat en sommarförbannelse över den svarta viskningen, eftersom a-strängen smäller så fort jag fått den på plats igen.

Att formulera ett vackert och begåvat bröllopstal är inte helt enkelt.
Jag vände och vred på formuleringarna, orden, meningarna - det ska, vad jag förstår, vara lagom av allt. Framåtsyftande, tillbakablickande, ömt, respektfullt, personligt, humoristiskt.
Sedan kom jag att tänka på det där brevet.
Och så kunde jag bygga texten runt det - tio sidor kärlek från en som hellre skriver än talar, åtminstone om känslor.
Inte 30 kärleksbrev i en diamantask.
Bara ett långt.
Läs. Eller bränn. Nyfikenheten tvingade honom att läsa.
Nu byter de ringar i ett bergrum medan den ljuva julisolen klär världen i de vackraste av färger.
Semester. Timmar kvar. Ledigheten, kanske också tomheten, väntar på mig och på taket utanför fönstret ligger smågrus och fimpar och en mås har satt sig på uteplatsen och tittar på världen, så som den ser ut.
Jag behöver ledighet, jag längtar efter mina barn, tack och lov vet jag att de längtar också efter mig. Jag har aldrig känt det där utanförskapet de ensamma papporna ibland talar om. Vi är nära varandra. Vi pratar i telefon och vi pratar om det alldagliga och det allvarliga. Nu vill jag ta dem till en lugnare plats, kanske under tallarna på stranden, och berätta rövarhistorier.
På min arbetsplats.
En lapp, där jag tecknat versaler med spritpennan.
En påminnelse.
Mest för egen del.
VILJA. MOD. KRAFT. STYRKA. ENERGI. HUMOR.

Med fast hand

Det har varit en jävla vår på många sätt, men nu kysser morgonsolen min tomatplanta utanför fönstret och jag ska gå till jobbet i en Rolling Stones-tröja och fundera över kloka, roliga saker att säga när D och L gifter sig om en vecka.
Jag ska hålla ihop, dra gränser, vara en vän och diktator och med varsam och fast hand se till att han och hon kan koppla av och växla ringar och älska varandra hela kvällen.
Det är en jävla utmaning, jag menar, det inget vardagsklientel att hantera precis.
Man borde kasta sig i havet.
Jag blåste ur skallen med en löprunda i går, kom hem, såg Braslien prestera fotbollsporr, jag läste Dylan Thomas kärleksbrev, allt annat än stramt hållna, mest vilt klotter om alkohol, längtan, kärlek, skuld.

12 sånger

Mit i sommarhets och yra, bland romanser och lyckoskott, framgångar och skandaler, fotbolls-VM och kungliga bröllop fick vi en idé, att i sommar lära in hela Lundells 12 sånger - och sedan framföra den. I ett svep. Inget torftigt, kvävt mellansnack, bara leverans hela vägen från Tuff match till Diamanter.
Det var jag, M.A. och Radiomannen och även om han ännu bara hjälpligt behärskar gitarren, så kan han sjunga, föra sig samtidigt som varje framgångsrikt pojkband behöver en väldokumenterat snygg pjäs, mest för sakens skull.
M.A. sa förstås ja - först sannolikt utan att vidare reflektera över saken; han brukar nämligen säga ja till just det mesta och sedan får man via hans mer strukturerade hustru lobba för att han över huvud taget ska dyka upp. Och det har hon lovat att han ska göra. Vi får se. Han bör nog i det här sammanhanget betraktas som den musikaliska motorn, jag antar att min uppgift är att se till att det alls blir av, sedan lär jag få sjunga varenda textrad utom möjligen "Roger hade vänner som seglat till Sandhamn" - den klarar M.A. på egen hand.
Den 19 juni gör vi en, sällsamt exklusiv konsert. Sen: troligtvis aldrig mer. Det får gå som det går och nu har vi fått en manager också, vi ska äta en vad som verkar en utsökt middag på fredag och sjunga, sjunga, sjunga oss igenom den som en utnämndens till Sveriges sämsta album någonsin. Om det säger jag ingenting.
Jag har i alla fall umgåtts med gitarren och munspelet mycket intensivt och kärleksfullt den sista månaden.
Hur det slutar vet jag inte alls, men vi har vinet och vi har solen och det är kärlek i vår värld.

Ny dag

Morgon. 09.04. Svenska dagbladet, svart kaffe, obestämd årstid och här är sångerna med vilka jag möter denna nya dag:

Broken Promise Land: Weeping Willows
The end´s not near: Band of horses
Albinoni: Adagio G-moll med den statliga ryska symfoniorkestern.

Storslaget.

Fredag kväll. - 4,9 kilo på vågen i morse. Bra. Jag gör just ingenting. Hon kom förbi med en Canepa, Chile, björnbär och choklad. Helt i min smak. Hela dagen har jag slentrianspelat Tom Waits debut "Closing time", ett riktigt skitigt bandet-i-baren-album, det doftar cigarettrök och fylla om de där sångerna.
"Martha".
4,31 magi.
Inget snack.
Jag vet inte vad som sänds på tv längre, jag tittar på nyheterna ibland, jag tuggar i mig en hel del fotboll förstås, hockey-vm - det skiter jag i. Faktiskt.
Jag dammtorkade bokhyllorna och hittade det försvunna exemplaret av Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och insåg för andra gången att det är litteratur som skakar om, som väcker tankar, som påminner mig om det liv jag själv lever. Och levt.
Detta fula liv.
Det triviala och ospännande.
Jag skriver och skapar en karaktär som jag inte är, men som jag vill och försöker vara.
Jag spelar teater på tangenterna.
Jag bygger en romankaraktär av mig själv.
Fiktiva jag, verkliga jag.
Vin och snus och tända ljus.
Jag måste nog köpa det röda dragspelet och lära mig Boeves psalm trots allt.
Man kan kanske ta över världen med ett handklaver och en vacker melodi.
Och vidare:
jag har jobbat för tidningen Sydöstran, fina, lärorika, roliga år allt som oftast.
Framför allt lärde jag mig det enda hantverk jag fullt ut behärskar och jag lärde från grunden.
jag har jobbat för konkurrenten BLT, då var jag en annan, starkare, djärvare, övermodig emellanåt, snabb i tanken, spänstig i huvudet. Onekligen.
Nu ska de där två bli en.
Vem tjänar på det?
Samhället, den offentliga debatten, mångfalden, läsarna, prenumeranterna som sopar ut 2 500 kronor om året, demokratin, journalisterna?
Eller männen med de stora plånböckerna som tror att den goda journalistiken byggs av vinstkalkyler och lukrativa rationaliseringar?
Journalistiken fungerar inte så, kommer aldrig att göra.
Människorna gör jobbet.

Jag lägger skivorna på golvet, jag bläddrar förbi alla youngsters jag borde lyssna på, förstå, ge tid, men jag orkar inte.
Jag känner mig likgiltig inför den här Lady Gaga-världen, jag är på jakt efter sångerna som skrevs för att de behövde skrivas och inte för att Idol-juryn önskade att de skulle skrivas.
I dag har jag legat med Dylans makalösa "Blood on the tracks", inte ett svagt spår där. Den är verkligen någonting att älska. jag läste att Dylan själv aldrig riktigt kunde förstå att just den plattan blev så uppskattad - han hade ju lagt sitt kraschade äktenskap på en silvertallrik för allmän beskådan och hängt liket i en slaktarkrok på det offentliga torget.
Så. Jävla. Makalös.
Det är alltså de numera äldre, ärrade damerna och herrarna som gör mig sällskap.
De behöver inte gå på krogen i bikini.
Bruce, Neil Young, Bob, Emmylou, Lundell, Cohen, Strindberg, Dolly, Linda Ronstadt, Cash, Elvis, Lennon.
Rösterna. Sångerna.
Jag tänker på det som var, på min katt som borde tassa omkring på fiskbensparketten och äta ur salladsskålan.
En jävla punkare det där.
Ouppfostrad, kantig, oborstad, mjuk, vänlig, blyg. Som livet.
Jag saknar henne.

Jag minns att hon hämtades i en flätad korg, från en lägenhet i Kirseberg, våren 2000. Hon var ängslig och lite skygg när jag släppte ut henne i vindsvåningen på Sallerupsvägen, så hon kröp in under diskhon, i skåpet. Hon var liten då, hon var liten nu. Och ynklig, hjälplös, svag. Hon tittade med de sorgsna ögonen ut i ingenting, hon låg i den lilla stolen intill elemntet och andades tungt.
Hon slutade äta, men hon drack.
Jag kunde inte riktigt förmå mig själv att på riktigt umgås med tanken på att hjälpa henne vidare, men döden är vad döden är och den besegrar också den mest tappra krigarhjärta.
I tio års tid låg hon intill mina fötter och rullade sin kurrande kropp, jag kan känna hennes sänkta huvud leta sig fram till mina händer, jag kan se henne sträcka ut i soffan.
Nu sover hon evighetssömnen i en kartong, i väntan på en värdig begravning.
När benen vek sig var det också ett tecken på att allt var över.
Aldrig mer ska hon kasta sig ut i sommarnatten, upp på balkongen, in i det sovande huset, med historier och äventyr från världen utanför.
Aldrig mer ska hon komma springande i hallen när barnens röster uppenbarar sig i trapphuset utanför.
Aldrig mer ska hon i ett obevakat ögonblick äta tonfisk direkt ur salladsskålen på köksbordet.
Aldrig mer.

De stora regndropparna knackade rytmiskt mot fönsterbrädan, det finns de som envist hävdade att det var maj där ute på gatan, och jag borde förstås ha samlat ihop mig själv och köpt en flygstol till något som är vad det lovar och ska.
Jag skrev i skenet från jordgloben, mest för att jag behövde, det fanns liksom ingen plan eller djupare mening än så.
Rastlös gick jag runt och plockade på saker, tog fram, la tillbaka, jag spelade Beach Boys, Springsteen, Emmylou, Håkan och jag fastnade med blicken i ett regngrått ingenting, med gator och hus så tömda på liv och ljus att det ett tag kändes som att hela stan gått och gömt sig i det stora skyddsrummet, i väntan på bomben, eller solen.

I veckan har jag gått omkring och känt mig så delad, jag har pendlat mellan känslolivets ytterligheter, men nästan allt det där omvandlades i slutändan till något jag bestämde mig för att acceptera och...tja, skratta åt.
Jag har ett bra jobb, och jag gör det så gott som jag kan.
Jag har ambitioner, som ibland kolliderar med verklighetens mindre storslagna ramverk.
Jag blir frustrerad när det jag vill och tror på går åt helvete.
Hon kallade mig "en fara för demokratin".
Hon ringde och sa "jag älskar dig".
Och pratade sedan om briserande bomber och Avatar.
Det är en film som jag inte har sett, vad jag vet.

En sak slog mig och det är att jag gång på gång springer in i en ny generation därute som är så jävla förlorade i sina världsförbätrrarideologier, sina i-phones och sina disiga drömmar om vad det här arbetet handlar om, att de hoppade över grundkursen.

"Stackars hon som ville opp, men inte började från början".
Lars Winnerbäck.
Sant. Klokt. Viktigt.
Mitt yrkesliv var de första sju åren en oglamorös, brant lutande uppförsbacke fylld av precis allt det där som ingen av dem där i dag vill göra - men som de borde.

Min sämsta affär II

Jag gör inga klipp, jag vinner inga postkodsmiljoner, jag har inga fonder, aktier, reservkonton, jag har det jag har och det räcker ibland, oftast inte.
Jag äger, visserligen, en femrummare i stan, men om det är en bra affär vet jag inte än.
Det avgjort värsta exemplet på privatkapitalförstöring jag varit delaktig måste anses vara den motorbåt jag och A köpte för närmare 30 000 spänn.
Jag lärde mig aldrig att parkera den där jävla båten i den där trånga fickan vi hyrt av kommunen, den gick sönder, allt gick sönder och framför var det det stora och vilda illusioner som skoningslöst slogs i bitar.
Det är ett både komiskt och djupt sorglig kapitel.
Det blev tre, kanske fyra, turer - runt, runt, runt - innan den båten sa farväl till våra liv och tog alla frihetstörstande visioner och förankrade dem mot en svart, blöt sten i fjärden.
Den är såld, prisreducerade med, tja...80 procent. Efter en sommar. Ett haveri. Pojken tog fram sitt träsvärd och vi paddlade när bensinen tog slut utanför Lindholmen, jag klarade inte att skratta då, det var kanske en förnimmelse om att allt ändå var på väg åt helvete.
Båten är min sämsta affär.
Pay per view-matchen från Kopparvallen i går kan vara den nästa sämsta.
139 spänn kostade eländet.
Ingenting, INGENTING, är numera omöjligt.
Eller som den rödsprängde åklagaren brukade säga:
Man blir ledsen, det är vad man blir.

Den här stan.
Som jag föraktat dess missunsamhet, dess självbelåtna tröghet, militärerna på mina gator, det strömlinjeformade innehållet, den sociala kontrollen.
Som jag älskat.
Det är den vackraste morgonen i april och jag tänker att de helglediga människorna ger sig ut på tidiga promenader med det vidunderliga havet som följeslagare.
I sommar ska jag kliva ur sängen och vandra över Ekholmen, Dragsö, över Saltö hem och kasta mig i vattnet, precis som jag gjorde i fjol.
Jag var inte ensam om en sådan morgonritual.
Vi möttes där, för varandra okända människor, vi simmade tysta och klev upp och gick vidare.
Det är den här stan.
Det också.

I kväll har jag stängt av hjärnan.
Hockey på femman.
SM-final, HV71-Djurgården, jag är likgiltig.
Jag gör just ingenting.
De två, vackra, kloka, nyfikna, livstörstande sover och drömmer om de stora äventyren.
- Hur kan man tjäna pengar bara på att gå runt hela dagarna och prata i mobiltelefon? Jag vet en som gör det, sa pojken till sin pappa.
Pappan skrattade.
I pausen mellan andra och tredje läste jag om bipolär sjukdom.
Det kan ta vården tio år att ställa en sådan diagnos.
Tio år.
Jag undrar jag.

Fotboll och musik

Fötterna värkte och ömmade i de vita Converse-kängorna, när vi irrade omkring i Gamla Ullevis betongkorridorer. Och det var precis som i en sång av Joel Alme för vårsolen värmde och vintern var glömd, och Poseidon sken, det var en vacker söndag i Göteborg.
Tottas "Basement Tapes" surrade som en ringande soundtrack till just denna tid och stund och vi var trötta av öl, cigaretter och libanesisk meze från Longstreet II.
Men vi sjöng, 14 000 röster sjöng, om den store havsguden och vi grät och kastade oss runt halsen på varandra.
Fotboll är fotboll, men också ett globalt skådespel, det är kärlek, passion, sorg, glädje och ibland det viktigaste som finns.
Som denna söndag.
Kvällen innan spelade jag Rick Springfield-rock på ett ställe där en 160-kronors Long Island Ice Tea fick igång de stora trummorna. Hårdrock. En vit, manlig och väldigt heterosexuell kulturyttring. Men också. Humor, humor, humor. Viktigt.
Sedan kom jag hem igen och upptäckte en bild på mig själv i tidningarnas husochhem-bilagor, jag och mina målningar, ansiktena som tittar på mig när jag tror att ingen ser.
Nu pratar alla jag möter om de där gubbarna.
Om mig säger de inte så mycket.

Naken igen

Det blev en bra kväll, jag kände faktiskt lite kärleksfylld längtan till LP-skovorna när jag kom efter mina rader här om vinylskivans särart bland andra.
Emmylou Harris "Quarter moon in a ten cent town", en fin sak, inspelad 1978 tror jag.
Jag spelade a-sidan tre gånger, jag orkade inte vända vilket i och för sig borde betyda att också jag nu är en av alla dessa förlorade, bekväma Spotify-knarkare.
Sedan kom den store skådespelaren förbi.
Vi försökte jobba.
Vi samtalde.
Och tog beslut.
Så här:

Till sommarens sedan rätt länge planerade monologteaterfestival (där Görel Crona och Katarina Ewerlöf ska medverka), kommer skådespelaren att framföra Naken (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden).
Den har spelats tre gånger, januari 2009.
Bra publik, fina omdömen/.../jag minns att jag grät och att jag inte kunde sluta när den generalrepeterades i mitt vardagsrum dagarna efter nyår.
Man kan tycka mycket om den store skådespelaren, alldeles säkert, men på en teaterscen kan han förvandla regnvåt gråsten till guld bara genom att ställa sig där.
Dynamik, pondus, karisma, humor, svärta, glädje och frustration, han bär liksom alla elementen inom sig och det är något med människor som kanske går vilse hela tiden utom just när de står på scenen. De förvandlas de till någonting annat.
Disciplinerade, fokuserade, frustande lokomotiv i 180 kilometer från himmelen till underjorden och tillbaka igen.
Låt mig få just en sådan kväll igen.

Göteborg, Göteborg

Plan för veckoslut, april 2010.

Tåg till Göteborg.
Resesällskap: Torbjörn Nilssons De omänskliga, Love an theft, två kvällstidningar, apelsiner, tonfisk, Black Granite, mobiltelefon.

Möta D och L, hem till nya lägenheten, film, vila, mat.

Spela plattor. Träffa Stina. Myrornas. Blåvitt-Elfsborg. Öl på Sejdeln.

LP-afton

Fredrik Virtanen, om jag minns rätt, skrev en gång att en ny Ulf Lundell-bok (eller platta) var som ett brev från ens bäste vän.
Smart. För så har det inte sällan känts också. Jag kom att tänka på det igen, när jag ägnade ett par dagar av påsken åt den tjusigt förpackade "En öppen vinter".
En bok med en skiva. Eller tvärtom.
Jag vet inte om Ulf Lundell och jag är vänner längre.
Men jag har alltid gillat den delen av hans digra litteraturproduktion som fungerar som en öppen dagbok, med klotter, fragment, idéer, sparkar, självömkan, som en naken blogg, ungefär. Jag minns att "Frukost" var en sådan bok. Tjock och mustig. Jag streckläste "Tid för kärlek" på Öland en gång. Oerhörd, bitvis. Rå, oborstad, fyrkantig, svart, men det kom ju redan 1984, tror jag.
Då sprang jag in och ut mellan häckorna över grusvägarna och visste ingenting om vad som väntade. Jag satte upp en poster på Nikki Sixx på en garderobsdörr och han hade smetat blod på överarmarna och jag drog täcket över mig. Det var ett annat tidevarv, en utbränd tid, sen länge borta ur de brutala realiteterna man lever i i dag.
Då var en ny platta en händelse, i dag äger den nya generationen inga plattor alls, de är Spotify och Piratbukten och gratis, gratis, gratis och inga skivpåsar som öppnas och ingen doft och ingen känsla av en nål mot vax.
Så bara därför.
Jag köpte en riktig skivspelare, i går kväll tog jag fram LP-skivorna, det är en process jag kan och känner, plasten av, veckla ut, plocka ut, titta, känna, ett dämpat knaster når nålen slog mot vinylen, ett varmt, vackert, ljud.
Vad kan piraterna sätta emot? Gratis av allt, visst, och gratis är gott, men känslan av och kärleken till verket - var tog den vägen? Som att ladda ner och skriva ut de sämre skisser av de stora mästarnas konstverk, tejpa dem på kylen och lura sig själv att man har huset fullt med konst.

Och den röda tidningen kom, den pratar jag av princip hellre med i dag, de skulle göra ett "min bostad"-jobb och jag hade städat och plockat och det blev till slut ett rätt avslappnat och trevligt samtal om inredning, personliga avstryck, bristen på renodlade designideal och fördelen med det och jag sa att vilken rik skit som helst kan peka och köpa och anlita nån Simon & Thomas-typ som kommer hem och stoppar rosa tulpaner i en vas på bordet som står på mattan som kostade en kvarts miljon.
Så kan man också ha det. Sa jag.

En öppen vinter. Jag kan de där konfilkterna, motsättningarna, svårigheterna, den där kluvenheten, förvirringen, rädslan, jag kan det nu kompis.
Kvinna eller inte. Stockholm eller landet. Nutid, samtid, dåtid. Längtan efter det förflutna. Oviljan att gå vidare. Och samtidigt insikten av det nödvändiga i just det.
Sedan: ta bilen planlöst ut i världen med de stora sångerna som sällskap.
Då är den där kvinnan där, trots allt.
Jävla svårt är det.

I lågornas sken

Runda bord är bord för långa, utdragna middagar och samtal.
Jag köpte ett runt bord men så stoppade jag en iläggsskiva emellan och så var det vad man skulle kunna likna vid ovalt.
Jag förlängde det en gång när jag väntade gäster för kvällen och sedan har skivan blivit kvar.
Att jag ens kom att tänka på det har sin förklaring.
Jag serverades nämligen en utsökt sjurättersmiddag vid ett runt bord nyligen och då kom vi in på formen och dess betydelse och mannen och kvinnan som släpat in det stora runda bordet (och monterat det fel) hade tankar med just den runda formen.
Det blev en bra kväll.
Jag försöker minnas och jag vet bestämt att det dukades fram alldeles lagom stora mängder av kycklinglevermousse, antipastotallrikar, gorgonzolarisotto, frittata, kyckling, oliver, augerginegratäng, bruschetta, en makalös ricottarulle, choklad, pannacotta, vin, öl, vatten, kaffe, choklad.
Det doftade varmt och vänligt runt det stora runda bordet, den fantastiskt ambitiöse kocken talade länge om maten och vinet och vi bröt av med tävlingar som verkligen gjorde mig frustrerad: jag menar om temat är "Altt utom gubbrock" så var jag en slagen människa på förhand. Nog för att jag vänder mig mot etiketten "gubbrock", men om den är en vedertagen bednämning för stora konstnärer som Lundell och Dylan och Springsteen...då är det väl så.
Nu fick jag vända ut och in på mig för att i slutändan skrapa ihop några poäng alls när den skoningslösa tävlingsledaren plötsligt vred på grillen och matade på med överkursfrågor om Idolartister, schlagerlåtar och - jo! - dansbandslåtar.
För att sedan avsluta med ett melodikryss om 80-talsdisko parat med Sing Star.
Först då klev jag in i matchen, det blev en maxad tillställning, jag sprängde sönder bröstet till Roger Pontares "När vindarna viskar ditt namn" och - wow! - plötsligt brann hela jag: eller åtminstone delar av håret, som letat sig upp i en ljuskrona.
En vänlig kvinna hällde öl över mig, det luktade sot och bränt och upphettad hårspray och det låg svarta hårrester på golvet.
Jag blev lite flintis också, vänster bak.
Och om jag känner försiktigt med fingertoppen nu så känns det...snaggat.
Oavsett allt hann jag och M.A. med en riktigt innerlig version av "Blues för Bodil Malmsten" också och frågan är om jag någonsin hamrat lika bra på en svart flygel.
Jag kom förresten att tänka på raden "vi drog en linje och önskade dubbla" i helgen.
Plurapoesi.
Kokain.
Men det är en helt annan sak.

Album att dö för

Jag fyllde år och jag fick en bok av mina barn. 1001 album du måste höra innan du dör. jag gjorde ett överslag, satt med en färgad penna och bockade av. Jag har hört kanske hälften. Äger en tredjedel. Och inte för att jag vet varför just dessa plattor skulle vara bättre än andra, men det kändes likafullt som en frestande utmaning att fylla luckorna.
Trots att jag är rätt hopplöst fast i perioden 1960-1990 är det så gott som alltid inspirerande och friskt med nya sånger och ohörda melodier.
Jag har ett hårt jobb framför mig.

Om en inställd spelning

Vi reste vidare i jakten på en bra historia, jag körde och jag körde fort, i sätet intill mig sov en man som kvällen innan dränkt sig själv i humleexplosiva ipor.
Jag försökte lyssna på P4, men det gick helt enkelt inte, det var så flåsigt och lättvispat och tomt att till och med den sovande mannen bad mig slå över och visa lite jävla hänsyn.
Kombinationen svår bakfylla och lattjo-lajban-radio kan vara en elak fiende i mars.
Men vi kom fram och vi hade ett uppdrag, som skulle blotta en djupare social problematik än bara det uppenbara faktum att ett oprövat coverband fått ställa in sin debutspelning sedan ett hundratal drängpackade ortbor stormat stadshotellet.
Det var det ena.
Nödutgångarna öppnades, vakterna tappade kontrollen, bardisken slogs itu och polis tvingades till sist att bära ut de frustrerade gästerna. Action!
Och det innan coverbandet med det dunkla och rätt fåniga namnet ens hunnit gå på scen.
Det blev alltså bara förfest denna kväll. Och ingen fest alls.
Ett astronomiskt antiklimax rakt in i den alkoholbedövade bytristessens allra svartaste hål.
Coverrepertoaren med Eddie Meduza samt "hårdrock" fick vänta på större och bättre dagar, mörkret sänkte sig över stadshotellet, polisen skingrade de sista frusna klungorna som vandrade hem igen, tillbaka till verklighet och vardag, till tomma butikslokaler, arbetslöshet, avgasfärdränkta snöhögar, till bilder av rökande mammor på balkongerna och hundar med snören om halsen.
Och bandet - som på eget initiativ arrangerat konserten bara för "att det skulle hända nåt" - fick packa ihop igen.
Ulf Lundell sa en gång under den märkliga turnén 1991 att "en inställd spelning är en spelning det också" och försökte senare motivera det med att det han fick större rubriker när han inte spelade - än just tvärtom.
Och det resonemanget skulle utan vidare invändningar kunna appliceras också här.
För den stora skandalen på hotellet blev den stora nyheten i den lilla tidningen.
Och det alltså trots att den coverbandet som dittills aldrig gjort en enda offentlig spelning inte hann gå på scenen förrän publiken kastades ut.
En sorglig paradox, visst, men de fick en ny chans och det blev en bra historia, den jag nu var på jakt efter.
Och det vi fann var förstås ett revanschsuget band, en hotelldirektör som nu kunde skratta åt eländet och en lista på 420 förköpsbiljetter. Men inte bara. Det var lika mycket ett uttryck för vad som händer med människor när vardagen saknar färg och innehåll, när livsdrömmar krossas på ett fabriksgolv dir man inte längre är välkommen, där det är kö utanför apotek och Systembolag redan tidigt på förmiddagen och där det inte finns andra utvägar än att såga ner julgranar som påminner om allt det där man kanske saknar själv.

Motorn igång igen

Det tog mig ungefär eller ganska exakt ett år.
Starka tvivel, tomhet, trötthet, brist på goda idéer och uppslag, brist på kraft.
Allt stod i vägen.
Men så när dagsljuset åter stannade lite längre på dagen och de sista skärvorna av det gamla, unkna tagits om hand och kastats ut kom allt som behövdes tillbaka.
Jag lagade en fantastisk fiskgryta och det doftade saffran i huset och vi satt med pennor och block och vi släppte lös fantasin och de gränslösa tankarna och så satt jag där med knäet fullt av blyertsanteckningar och inte minst en hunger och längtan efter att få skriva igen.
Och nu går det undan.
Nu har jag lagt det gamla Naken-spöket i livsarkivet och vänt blad.
Nu dansar fingrarna över tangenterna, jag skriver precis vad som just för ögonblicket kommer för mig, jag försöker att inte förvanska mig själv.
Prova gärna det.
Skriv exakt vad du känner.
Utan självcensur.
Varje tanke, god som ond.
Frisera inte. Åt helvete med all social hänsyn.
Skriv naket och rått och opolerat om det är det som krävs. ¨
Gå under huden på dig själv.
Jag´försöker alltså.
Och då blir det som det blir.
Och det är så det måste bli, om det ska gå framåt över huvud taget.
Men ibland håller respekten för det etablerade mig tillbaka. '
Jag ÄR ju inte på något sätt manusförfattare, jag är en drama-queen by nature, men jag skulle aldrig känna mig bekväm i roller med stora gester på stora scener.
Jag är journalist, det handlar förstås om att skildra intressanta, hållfasta och gärna dramatiska skeenden, men oavsett vad folkdomstolen tror så gäller det först och främst att vara sann och relevant.
Men i det här landet är vår trovärdighet låg. Journalister och politiker - det är folk att spotta på det.
Själv har jag den största respekt för de förtroendevalda som valt att viga både dagar, kvällar och helger åt något som i grunden oglamoröst som politik.
Det är en i många stycken utsatt yrkeskategori, som utifrån min erfarenhet oftast gör ett jävla bra jobb.
Jag brukar fråga dem som slentrainmässigt säger att politiker "bara skor sig" och "kostar pengar", varför de inte själva slgit in på samma linje.
Enligt sådan logik borde ju nämligen ett politiskt förtroendeuppdrag vara den optimala karriärstigen till himlen. Du behöver inte kunna något. Du behöver inte jobba. Du får en massa fördelar. Du tjänar galet mycket pengar.

Anyway, i går träffade jag en mycket levande människa. Han höll just på att planera världens största fågelholk. 1,5 ton diabas. Ritningen låg klar. Han bar skinnbyxor, basker, en brun ylletröja, han luktade öl och snus och mellan det bullrande skrattet läste han skånsk agrarpoesi från 1930-talet. Han berättade om den vilda tiden då han och de andra konstnärerna åkte nakna på en kärra genom byn och planterade smörgåskrasse på stora jordhögar.
Han visade mig den stora fallosen, nästan världsberömd, nu sönderslagen efter den stora katastrofen i Kristianstad vid påsk i fjol.
Han upprepade kvinnonamnet "Rebecca" ungefär 67 gånger.
Han bjöd på blåmögelost och bröd och kaffe.
Efter två timmar lämnade jag ateljén och körde österut igen.

Jag kallar alltså pjäsen för "Baksidan".
Det ser ut att bli ett svart relationsdrama, en familjetragedi, om manlig vänskap, krossade drömmar och längtan och lusten efter något större och viktigare.

En öppen vinter på väg till världen

Det finns saker att längta efter också. Jag är optimist i grunden. Jag är drömmare. En romantiker. Förtvivlat naiv ibland. Och barnslig.
Jag är en pojke i en vuxen mans kropp, som inte riktigt klarat av att slita mig fri från de där bekymmerslösa ögonblicken i det tidigare livet.
Jag kan skratta så tårarna rinner längs kinderna.
Jag kan vakna mitt i natten och skratta åt mig själv, åt någon dråplighet, åt en dräpande karaktärsbeskrivning, åt det gränslösa beteende jag kan ta till i situationer som tarvar allvar.
Självbelåtenheten, självgodheten, det mätta smekandet över sin egen förträfflighet - i synnerhet om det saknas täckning i det verkliga livet - gör mig vaksam och skeptisk.
Jag säger tvärtom: sänk garden. Pulvrisera prestigen. Slappna av. Bli ödmjuk. Humor, humor, humor.
Låt idealen, idéerna, visionerna ta dig i rätt riktning. Och håll fast vid det.
Så här går jag och längtar efter Ulf Lundells "En öppen vinter", en samling prosalyriska texter som kompletteras med ett ännu obetitlat album.
Lundell kan göra en hel vår, en hel sommar, i mitt fall, ett halvt liv.
Jag har levt så nära Lundells böcker och sånger, att det ibland känns som att vi känner varandra.
Det gör vi inte.
Vi har hastigt träffats några gånger, vid ett tillfälle kastade han frisbee med konvoluten till RippRapp och Club Zebra. Jag fick plocka upp dem i foajen på ett strandhotell på Öland.
Jag antar att det handlade om att han var trött, sur och mer intresserad av den kvinnliga receptionisten som skulle ge honom nycklarna till rummet.
Elva dagar senare träffades vi igen, också denna gång i lobbyn till ett hotell, jag tog upp händelsen på Borgholm, han tittade skamset och skrev med vacker silverpenna i min Livslinjen-bok. Det blev fint.
Så en ny bok eller en ny skiva från Ulf Lundell är efter alla år som ett vykort från en avlägsen vän.
Förresten är 12 sånger ett av hans tre bästa album.
Lundell är en nog annars en sådan som säkert kan uppfattas som just självbelåten, nöjd, trött, bitter och i otakt med samtiden.
Det är kanske delvis korrekt, men det finns en svart humor i allt det där, mitt i allt tuggmotstånd.
Sedan känner jag en längtan inför våren, inför fotbollsallsvenskans premiär, promenader i bokskogarna, lillebrors bröllop, kanske en ny pjäs som heter "Baksidan", den stora konstutställningen i ett fiskeläger någonstans i drömmen, ny musik, nya böcker, nya möten.
Och skratt.
Inte minst.

Poet i sparkdräkt

Mannen blev galen. I nästan fyra hade han tålmodigt gjort sitt. Väntat. Gått runt i en konturlös tillvaro i riktning mot ingenting. Eller allt. Det var den ovissheten som skar djupa sår i hjärtat. Att inte veta. Fyra år. Sedan: ett papper i handen. Okej. Du är här nu. Välkommen. Det var dags att börja fungera. Då blev han galen. Dr Johnson sa att den som förvandlar sig till en best slipper plågan att vara människa. Insiktsfullt. Nu gick mannen ut för att möta den nya världen med stämplad trygghet på ett dokument, förväntningar på axlarna, ett besked om framtiden, tecknat på kanslisvenska.
Men i alla fall.
Och just då, just där exploderade den mänskliga bomben, all dynamit av känslor och tankar som hållits tillbaka och stoppats undan i själens mest brytsäkra byrålåda.
Det är vad fyra år vad ingenting kan göra med en människa.
Det är inte värdigt.

Så jag gick ut i den djupa snön och andades in den höga, friska luften vi aldrig känner här annars och jag tog i snöskyffel och rensade både skallen och bakgården. Spaden skar genom snön, jag ökade takten, aggressivt, intensivt, jag mot snöhelvetet, en tuff match.
Och jag kunde bara tänka på han som blev galen.
Och på Marcus Birro.
Författaren, poeten, Göteborgaren med de stora tankarna som formulerade så briljanta försvarstal för den mänskliga värdigheten och den goda litteraturen, mot vulgarisering, kommersialisering, låtsasvärdlar och fördumning.
Nu står han i mitt vardagsrum i en rödglittrig sparkdräkt och försöker dansa.
Han ler fånigt mot en publik som aldrig varit i närheten av Landet utanför, Svarta vykort eller Flyktsoda.
Nu vill han att den där publiken ska rösta...på honom.
Vad i helvete gör han där?
I Let´s dance.
All den respekt det tagit honom ett halvt författarliv att bygga upp har nu raserats snabbare än Tony Irving hinner säga "rumba".
Det är klart att att hans medverkan i ett svennigt låtsasprogram i bilhandlar-kanalen TV4 inte per automatik gör honom till en sämre författare eller poet.
Men han får problem med sin trovärdighet.
Jag har så svårt att förlika mig med tanken på att mannen som skrev om idioternas motorväg nu blivit hela nationens lallande danskostym.
"Allt ska vara så folkligt nu för tiden, allt tuggmotstånd ska filtreras genom den dåliga smaken och komma ut som kräkfärgad välling."
Så skrev han, Marcus Birro.
Men det är nog glömt i dag.
När ersatte vi Moa Martinsson med Ullared, frågade Birro själv i en krönika i höstas.
När ersatte Marcus Birro själv Marcus Birro med Let´s Dance, undrar då jag.

Nu: tomater, bröd, kaffe, smör, eld i spisen och Fear and Loathing in Las Vegas.

Barn och urvattnat kvällstidningsgnäll

Barnen kom, de vackra och kloka, och vi hade en fin och bra vecka tillsammans. Det gäller att försöka hitta luftfickor i den i jämn takt i den cirkulerande "hämta-lämna-hämta"-fabriken.
Jag försökte vara närvarande, jag lyssnade, vi pratade, diskuterade och det är så otänkbart att de där små ljuvliga människorna jag så länge bar omkring på, sjöng och spelade och läste för, tröstade, matade och drog i vagnar uppför backar och ner igen, är så stora nu.
Då var då, nu och nu.
Nu är det mycket avancerade tankebanor som löper omkring därinne.
Svåra, stora frågor.
Idéer, planer, visioner, funderingar.
En förståelse om sammanhang, ett tilltagande känsloliv, utvecklade personligheter, ordförråd som hjälper dem att verkligen berätta det de vill berätta.
Och snön ligger kvar som en vit påminnelse om det fortfarande är januari och kallt.
Jag trodde kanske att det var just detta man längtade efter när sommaren var som allra mest utdragen, het och plågsam.
Nu längtar vi efter den.
När du inte har det vill du ha det, och när du har det vill du inte ha det.
Roadhouse Kischeim.
Livets paradox.
Vi klarade av timmar i äventyrsbadet, vi tände brasan och låg utsträckta på en filt efteråt, de bad mig spela piano, jag sjöng "Blues för Bodil Malmsten", vi funderade över våra stjärnorna och livet och vilka eventuella rollkaraktärer vi borde vara i en film om Jönssonligan.
Och barnens vänner kom och gick, jag somnade på en divan, barnen spelade Wii-bowling och drack läsk.
I dag försvinner de igen och jag vaknade som vanligt tidigt och kände suget av en morgonpromenad som skulle kunna blåsa rent skallen.
Det ska jag börja med.
Men inte i dag, i dag läste jag om Kjell Bergqvist som slentriantröttsamt häller dynga på "skvallerjournalister" och kvällstidningar.
Känns inte den debatten väldigt 1990-tal?
Jag tillhör ju den hårt utsatta grupp som alltid försvarat kvällstidningarna, de är en bra spegel av det samhälle vi lever i.
De är folkbildande, osnobbiga, modiga, roliga, intressanta - och förstås både förenklade och ytliga. Som du. Som jag.
Det är en vetenskaplig mediedramaturgi anpassad för folket.
För många svenskar är kvällstidningarna det enda man läser.
Och det är väl bättre än att inte läsa alls.
Kjell Bergqvist gnäller på skvaller, det gjorde han redan för längesen, när han i ett tv-sänt debatt program hällde rasistiska plattityder över Aftonbladets dåvarande kändisdetektiv.
Sedan dess har han säkert fått möjligheten att marknadsföra ett antal av sina filmer och program i just...Aftonbladet.
Då är det ju bättre att som Lars Winnerbäck införa en konsekvent bojkott och i stället helt förlita sig på sin egen potential som artist eller konstnär.
Men Bergqvist är inte Winnerbäck.
Och just därför gnisslas det igen.
Så ospännande det över huvud taget kan bli.

07.42

Alldeles nyss stod jag i strumporna på balkongen och rökte.
Jag fimpade i en gammal blomlåda.
Kylan slet tag i fötterna, letade sig vidare längs benen och stannade runt låren.
Jag behöver frukost.
Kaffe och bröd.
Och en tidning.
Barn sover.
Om man skulle lägga ut björkved till en pyramid och elda.
Och sen sitta där och fundera över vad det här året ska bära med sig.
En ny tid, en ny dag - men samma gamla jävla värld, antar jag.
Odramatiskt så.
Det finns mycket man borde göra.
Men eftersom jag sällan eller aldrig kan förverkliga alla de idéer som just när de föds känns självklara är det kanske bäst att inte säga något.

Björn R och Hasse P

Det är onekligen ett dynamiskt karaktärsgalleri SVT:s lyckats sopa ihop i "Stjärnorna på Slottet".
Jag menar: Tommy Körberg, Kjell Bergkvist - och Björn Ranelid!
Runt samma middagsbord, på samma utflykter, under samma tak.
Explosivt.
I går var det Ranelid som hade till uppdrag att arrangera programmet och jag måste säga att jag tycker att det blev hårt och ärligt och Ranelid må vara en forcerad och självupptagen skrytpajas, men det är ändå svårt att inte låta sig imponeras av hans relation till språket, hans vridna tankebanor, hans arbetsdisciplin och hans mänskliga skörhet.
I all sin utsatthet väckte han varma sympatier nånstans.
Och allt det han sa om Tommy Körberg är sant; Körberg är en oöverträffad vokalist och en av de största rockstjärnor det här landet nånsin fått fram.
Det sägs för övrigt att Anthem-mannen i unga tonår förlorade oskulden i Hoby Ekbacke och bara en sån sak.
I den tidiga morgonen tog jag sällskap av "Tårtgeneralen"- boken om tråkiga Köping och mannen som ville sätta stan på kartan igen genom att organisera bakandet av världens längsta smörgårstårta.
En verklighetsbaserad fiktionsroman - faktiskt! - och makalöst underhållande.
Det är föga förvånande ett pricksäkert porträtt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson lyckats teckna av den storrökande småstadskasanovan, den entusiastiske liraren Hasse P.
Den korta beskrivningen av hur Hasse P sent en kväll behöver valium och tar sig i sjukhusets reception är utomordentligt fyndig och fin.
Receptionisten försöker först artbestämma den välklädde mannen genom att titta på honom, hon tycker att han verkar anständigt till dess att han plockar fram sin tändare.
"Kläderna hade från början fått in henne på fel spår, men Zippo-tändaren avslöjade honom.
Mannen skulle nu fråga om hon ville ha den.
Hon skulle säga nej.
Mannen skulle då säga att den varit i Vietnam."