Nu skriver jag här ändå. Fast jag alltså kanske inte skulle. Och därute vaknar dagen, efter Sveriges ganska så övertygande 2-0 seger mot Ungern så somnade jag lugnt med den spinnande katten över benen. Nu följer jag troget mina helgmorgonrutiner, vilket betyder svart kaffe, bröd, frukt, svenska dagbladet, text-tv och sen en nyhetsjunkie-avsökning på webben.
Jag måste nämligen veta vilken värld som väntar just denna dag, när jag om en liten stund promenerar ut för att handla blommor på torget.
Det blev för övrigt en mycket fin arbetsvecka.
Nu är det allvar igen och det märktes, för nu har klarat av den obligatoriska startsträckan som varje år uppstår i den osynliga brytpunkten mellan sommarledighet och jobb och rutiner igen.
Nu är vi där, den lilla redaktionen som slåss mot väderkvarnar och som orimligt ofta vinner.
Då är vi glada tillsammans och det blev ett vemodigt avsked nu när C lämnar oss eftersom vi alltid formas till något mer än kollegor, man blir inte en bland andra i ett storföretagets glashus där hundratals arbetskamrater går omkring utan att se eller förstå varandra.
Vi är en liten vildvuxen familj.
Men hon gick, vi firade med musslor, munspel, öl och vin och sång och C hade skrivit en sång om att komma till himmelriket, ty hon har en djupt andlig sida och introducerade den själv: "ni vet, där får man dricka hur mycket öl som helst. och röka på."
Hm.
Nu framfördes denna sång och melodi under gallerians tak och kassörskan tittade snett, jag tuggade besvärat på en banan och redaktör Håkansson fumlade med sin i-phone och försökte dokumentera farsen.
För C väntar Stockholm och studier i något så angeläget som mänskliga rättigheter.
Kvar står åter en tom stol att fylla.
Familjen ska få en adoptivdotter.
Det blir bra, det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar