Slitna kragar

Ibland blir jag mig själv igen.
Alltså den jag var, den jag vill vara.
Rolig, spirituell, knäpp, stark, vaken, klar.
Det har varit så hela veckan, man vet det redan när man vaknar klockan 06.18 på morgonen.
Man känner det, för sånt känns.
Jag har levt - eller tvingats leva - med det här känslomässiga pendlandet i flera år nu och jag känner redan på morgonen om det blir en bra dag eller inte.
Om det blir en dag att leva, eller blott en dag att stå ut.
Mina arbetskamrater känner mig väl, i går sa de att "nu är du så där igen och nästa vecka eller kanske redan i morgon landar du med fötterna i avgrunden."
Sant.
När jag mår bra lurar jag mig själv att tro att min kapacitet är obegränsad, för så känns det, och dessa sekunder av mitt liv vill jag hålla fast i för alltid.
Tänk att alltid vakna på morgonen, utsövd, lugn, klarsynt, skarp med oceaner av lust till livet som rasar utanför fönster och väggar.
Tänk att.
Tänk om.
Men riktiga människor lever inga helt igenom obekymrade lyckliga liv, det finns svarta hål bakom de polerade fasaderna, det finns smärta och sorg i djupet av villakvarterens kärnfamiljsidyll.
Där också.
Vi går omkring med hål i bröstet och sår i själen och tar på oss renstrukna kläder för att dölja det som inte syns.
Vi går omkring i fiktiva lyckokostymer just därför att det är vad som förväntas av oss.
Mänsklig svaghet är något skamligt och fult i ett samhälle där bara den starke vinner och det händer att jag tänker på mannen som ringer till mig ibland, mest för att han liksom alla behöver dialoger och inte monologer.
Livet har gått allt annat än varsamt fram med den mannen, han som ringer och han berättade att folk brukar säga till honom att "ta sig i kragen" varpå han alltid svarar: "du har ingen jävla aning om hur många kragar jag har slitit ut".