Jag gör inga klipp, jag vinner inga postkodsmiljoner, jag har inga fonder, aktier, reservkonton, jag har det jag har och det räcker ibland, oftast inte.
Jag äger, visserligen, en femrummare i stan, men om det är en bra affär vet jag inte än.
Det avgjort värsta exemplet på privatkapitalförstöring jag varit delaktig måste anses vara den motorbåt jag och A köpte för närmare 30 000 spänn.
Jag lärde mig aldrig att parkera den där jävla båten i den där trånga fickan vi hyrt av kommunen, den gick sönder, allt gick sönder och framför var det det stora och vilda illusioner som skoningslöst slogs i bitar.
Det är ett både komiskt och djupt sorglig kapitel.
Det blev tre, kanske fyra, turer - runt, runt, runt - innan den båten sa farväl till våra liv och tog alla frihetstörstande visioner och förankrade dem mot en svart, blöt sten i fjärden.
Den är såld, prisreducerade med, tja...80 procent. Efter en sommar. Ett haveri. Pojken tog fram sitt träsvärd och vi paddlade när bensinen tog slut utanför Lindholmen, jag klarade inte att skratta då, det var kanske en förnimmelse om att allt ändå var på väg åt helvete.
Båten är min sämsta affär.
Pay per view-matchen från Kopparvallen i går kan vara den nästa sämsta.
139 spänn kostade eländet.
Ingenting, INGENTING, är numera omöjligt.
Eller som den rödsprängde åklagaren brukade säga:
Man blir ledsen, det är vad man blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar