Fötterna värkte och ömmade i de vita Converse-kängorna, när vi irrade omkring i Gamla Ullevis betongkorridorer. Och det var precis som i en sång av Joel Alme för vårsolen värmde och vintern var glömd, och Poseidon sken, det var en vacker söndag i Göteborg.
Tottas "Basement Tapes" surrade som en ringande soundtrack till just denna tid och stund och vi var trötta av öl, cigaretter och libanesisk meze från Longstreet II.
Men vi sjöng, 14 000 röster sjöng, om den store havsguden och vi grät och kastade oss runt halsen på varandra.
Fotboll är fotboll, men också ett globalt skådespel, det är kärlek, passion, sorg, glädje och ibland det viktigaste som finns.
Som denna söndag.
Kvällen innan spelade jag Rick Springfield-rock på ett ställe där en 160-kronors Long Island Ice Tea fick igång de stora trummorna. Hårdrock. En vit, manlig och väldigt heterosexuell kulturyttring. Men också. Humor, humor, humor. Viktigt.
Sedan kom jag hem igen och upptäckte en bild på mig själv i tidningarnas husochhem-bilagor, jag och mina målningar, ansiktena som tittar på mig när jag tror att ingen ser.
Nu pratar alla jag möter om de där gubbarna.
Om mig säger de inte så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar