Det blev en bra kväll, jag kände faktiskt lite kärleksfylld längtan till LP-skovorna när jag kom efter mina rader här om vinylskivans särart bland andra.
Emmylou Harris "Quarter moon in a ten cent town", en fin sak, inspelad 1978 tror jag.
Jag spelade a-sidan tre gånger, jag orkade inte vända vilket i och för sig borde betyda att också jag nu är en av alla dessa förlorade, bekväma Spotify-knarkare.
Sedan kom den store skådespelaren förbi.
Vi försökte jobba.
Vi samtalde.
Och tog beslut.
Så här:
Till sommarens sedan rätt länge planerade monologteaterfestival (där Görel Crona och Katarina Ewerlöf ska medverka), kommer skådespelaren att framföra Naken (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden).
Den har spelats tre gånger, januari 2009.
Bra publik, fina omdömen/.../jag minns att jag grät och att jag inte kunde sluta när den generalrepeterades i mitt vardagsrum dagarna efter nyår.
Man kan tycka mycket om den store skådespelaren, alldeles säkert, men på en teaterscen kan han förvandla regnvåt gråsten till guld bara genom att ställa sig där.
Dynamik, pondus, karisma, humor, svärta, glädje och frustration, han bär liksom alla elementen inom sig och det är något med människor som kanske går vilse hela tiden utom just när de står på scenen. De förvandlas de till någonting annat.
Disciplinerade, fokuserade, frustande lokomotiv i 180 kilometer från himmelen till underjorden och tillbaka igen.
Låt mig få just en sådan kväll igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar