LP-afton

Fredrik Virtanen, om jag minns rätt, skrev en gång att en ny Ulf Lundell-bok (eller platta) var som ett brev från ens bäste vän.
Smart. För så har det inte sällan känts också. Jag kom att tänka på det igen, när jag ägnade ett par dagar av påsken åt den tjusigt förpackade "En öppen vinter".
En bok med en skiva. Eller tvärtom.
Jag vet inte om Ulf Lundell och jag är vänner längre.
Men jag har alltid gillat den delen av hans digra litteraturproduktion som fungerar som en öppen dagbok, med klotter, fragment, idéer, sparkar, självömkan, som en naken blogg, ungefär. Jag minns att "Frukost" var en sådan bok. Tjock och mustig. Jag streckläste "Tid för kärlek" på Öland en gång. Oerhörd, bitvis. Rå, oborstad, fyrkantig, svart, men det kom ju redan 1984, tror jag.
Då sprang jag in och ut mellan häckorna över grusvägarna och visste ingenting om vad som väntade. Jag satte upp en poster på Nikki Sixx på en garderobsdörr och han hade smetat blod på överarmarna och jag drog täcket över mig. Det var ett annat tidevarv, en utbränd tid, sen länge borta ur de brutala realiteterna man lever i i dag.
Då var en ny platta en händelse, i dag äger den nya generationen inga plattor alls, de är Spotify och Piratbukten och gratis, gratis, gratis och inga skivpåsar som öppnas och ingen doft och ingen känsla av en nål mot vax.
Så bara därför.
Jag köpte en riktig skivspelare, i går kväll tog jag fram LP-skivorna, det är en process jag kan och känner, plasten av, veckla ut, plocka ut, titta, känna, ett dämpat knaster når nålen slog mot vinylen, ett varmt, vackert, ljud.
Vad kan piraterna sätta emot? Gratis av allt, visst, och gratis är gott, men känslan av och kärleken till verket - var tog den vägen? Som att ladda ner och skriva ut de sämre skisser av de stora mästarnas konstverk, tejpa dem på kylen och lura sig själv att man har huset fullt med konst.

Och den röda tidningen kom, den pratar jag av princip hellre med i dag, de skulle göra ett "min bostad"-jobb och jag hade städat och plockat och det blev till slut ett rätt avslappnat och trevligt samtal om inredning, personliga avstryck, bristen på renodlade designideal och fördelen med det och jag sa att vilken rik skit som helst kan peka och köpa och anlita nån Simon & Thomas-typ som kommer hem och stoppar rosa tulpaner i en vas på bordet som står på mattan som kostade en kvarts miljon.
Så kan man också ha det. Sa jag.

En öppen vinter. Jag kan de där konfilkterna, motsättningarna, svårigheterna, den där kluvenheten, förvirringen, rädslan, jag kan det nu kompis.
Kvinna eller inte. Stockholm eller landet. Nutid, samtid, dåtid. Längtan efter det förflutna. Oviljan att gå vidare. Och samtidigt insikten av det nödvändiga i just det.
Sedan: ta bilen planlöst ut i världen med de stora sångerna som sällskap.
Då är den där kvinnan där, trots allt.
Jävla svårt är det.