I lågornas sken

Runda bord är bord för långa, utdragna middagar och samtal.
Jag köpte ett runt bord men så stoppade jag en iläggsskiva emellan och så var det vad man skulle kunna likna vid ovalt.
Jag förlängde det en gång när jag väntade gäster för kvällen och sedan har skivan blivit kvar.
Att jag ens kom att tänka på det har sin förklaring.
Jag serverades nämligen en utsökt sjurättersmiddag vid ett runt bord nyligen och då kom vi in på formen och dess betydelse och mannen och kvinnan som släpat in det stora runda bordet (och monterat det fel) hade tankar med just den runda formen.
Det blev en bra kväll.
Jag försöker minnas och jag vet bestämt att det dukades fram alldeles lagom stora mängder av kycklinglevermousse, antipastotallrikar, gorgonzolarisotto, frittata, kyckling, oliver, augerginegratäng, bruschetta, en makalös ricottarulle, choklad, pannacotta, vin, öl, vatten, kaffe, choklad.
Det doftade varmt och vänligt runt det stora runda bordet, den fantastiskt ambitiöse kocken talade länge om maten och vinet och vi bröt av med tävlingar som verkligen gjorde mig frustrerad: jag menar om temat är "Altt utom gubbrock" så var jag en slagen människa på förhand. Nog för att jag vänder mig mot etiketten "gubbrock", men om den är en vedertagen bednämning för stora konstnärer som Lundell och Dylan och Springsteen...då är det väl så.
Nu fick jag vända ut och in på mig för att i slutändan skrapa ihop några poäng alls när den skoningslösa tävlingsledaren plötsligt vred på grillen och matade på med överkursfrågor om Idolartister, schlagerlåtar och - jo! - dansbandslåtar.
För att sedan avsluta med ett melodikryss om 80-talsdisko parat med Sing Star.
Först då klev jag in i matchen, det blev en maxad tillställning, jag sprängde sönder bröstet till Roger Pontares "När vindarna viskar ditt namn" och - wow! - plötsligt brann hela jag: eller åtminstone delar av håret, som letat sig upp i en ljuskrona.
En vänlig kvinna hällde öl över mig, det luktade sot och bränt och upphettad hårspray och det låg svarta hårrester på golvet.
Jag blev lite flintis också, vänster bak.
Och om jag känner försiktigt med fingertoppen nu så känns det...snaggat.
Oavsett allt hann jag och M.A. med en riktigt innerlig version av "Blues för Bodil Malmsten" också och frågan är om jag någonsin hamrat lika bra på en svart flygel.
Jag kom förresten att tänka på raden "vi drog en linje och önskade dubbla" i helgen.
Plurapoesi.
Kokain.
Men det är en helt annan sak.