Om en inställd spelning

Vi reste vidare i jakten på en bra historia, jag körde och jag körde fort, i sätet intill mig sov en man som kvällen innan dränkt sig själv i humleexplosiva ipor.
Jag försökte lyssna på P4, men det gick helt enkelt inte, det var så flåsigt och lättvispat och tomt att till och med den sovande mannen bad mig slå över och visa lite jävla hänsyn.
Kombinationen svår bakfylla och lattjo-lajban-radio kan vara en elak fiende i mars.
Men vi kom fram och vi hade ett uppdrag, som skulle blotta en djupare social problematik än bara det uppenbara faktum att ett oprövat coverband fått ställa in sin debutspelning sedan ett hundratal drängpackade ortbor stormat stadshotellet.
Det var det ena.
Nödutgångarna öppnades, vakterna tappade kontrollen, bardisken slogs itu och polis tvingades till sist att bära ut de frustrerade gästerna. Action!
Och det innan coverbandet med det dunkla och rätt fåniga namnet ens hunnit gå på scen.
Det blev alltså bara förfest denna kväll. Och ingen fest alls.
Ett astronomiskt antiklimax rakt in i den alkoholbedövade bytristessens allra svartaste hål.
Coverrepertoaren med Eddie Meduza samt "hårdrock" fick vänta på större och bättre dagar, mörkret sänkte sig över stadshotellet, polisen skingrade de sista frusna klungorna som vandrade hem igen, tillbaka till verklighet och vardag, till tomma butikslokaler, arbetslöshet, avgasfärdränkta snöhögar, till bilder av rökande mammor på balkongerna och hundar med snören om halsen.
Och bandet - som på eget initiativ arrangerat konserten bara för "att det skulle hända nåt" - fick packa ihop igen.
Ulf Lundell sa en gång under den märkliga turnén 1991 att "en inställd spelning är en spelning det också" och försökte senare motivera det med att det han fick större rubriker när han inte spelade - än just tvärtom.
Och det resonemanget skulle utan vidare invändningar kunna appliceras också här.
För den stora skandalen på hotellet blev den stora nyheten i den lilla tidningen.
Och det alltså trots att den coverbandet som dittills aldrig gjort en enda offentlig spelning inte hann gå på scenen förrän publiken kastades ut.
En sorglig paradox, visst, men de fick en ny chans och det blev en bra historia, den jag nu var på jakt efter.
Och det vi fann var förstås ett revanschsuget band, en hotelldirektör som nu kunde skratta åt eländet och en lista på 420 förköpsbiljetter. Men inte bara. Det var lika mycket ett uttryck för vad som händer med människor när vardagen saknar färg och innehåll, när livsdrömmar krossas på ett fabriksgolv dir man inte längre är välkommen, där det är kö utanför apotek och Systembolag redan tidigt på förmiddagen och där det inte finns andra utvägar än att såga ner julgranar som påminner om allt det där man kanske saknar själv.