Den här stan.
Som jag föraktat dess missunsamhet, dess självbelåtna tröghet, militärerna på mina gator, det strömlinjeformade innehållet, den sociala kontrollen.
Som jag älskat.
Det är den vackraste morgonen i april och jag tänker att de helglediga människorna ger sig ut på tidiga promenader med det vidunderliga havet som följeslagare.
I sommar ska jag kliva ur sängen och vandra över Ekholmen, Dragsö, över Saltö hem och kasta mig i vattnet, precis som jag gjorde i fjol.
Jag var inte ensam om en sådan morgonritual.
Vi möttes där, för varandra okända människor, vi simmade tysta och klev upp och gick vidare.
Det är den här stan.
Det också.