Jag minns att hon hämtades i en flätad korg, från en lägenhet i Kirseberg, våren 2000. Hon var ängslig och lite skygg när jag släppte ut henne i vindsvåningen på Sallerupsvägen, så hon kröp in under diskhon, i skåpet. Hon var liten då, hon var liten nu. Och ynklig, hjälplös, svag. Hon tittade med de sorgsna ögonen ut i ingenting, hon låg i den lilla stolen intill elemntet och andades tungt.
Hon slutade äta, men hon drack.
Jag kunde inte riktigt förmå mig själv att på riktigt umgås med tanken på att hjälpa henne vidare, men döden är vad döden är och den besegrar också den mest tappra krigarhjärta.
I tio års tid låg hon intill mina fötter och rullade sin kurrande kropp, jag kan känna hennes sänkta huvud leta sig fram till mina händer, jag kan se henne sträcka ut i soffan.
Nu sover hon evighetssömnen i en kartong, i väntan på en värdig begravning.
När benen vek sig var det också ett tecken på att allt var över.
Aldrig mer ska hon kasta sig ut i sommarnatten, upp på balkongen, in i det sovande huset, med historier och äventyr från världen utanför.
Aldrig mer ska hon komma springande i hallen när barnens röster uppenbarar sig i trapphuset utanför.
Aldrig mer ska hon i ett obevakat ögonblick äta tonfisk direkt ur salladsskålen på köksbordet.
Aldrig mer.