Jag lägger skivorna på golvet, jag bläddrar förbi alla youngsters jag borde lyssna på, förstå, ge tid, men jag orkar inte.
Jag känner mig likgiltig inför den här Lady Gaga-världen, jag är på jakt efter sångerna som skrevs för att de behövde skrivas och inte för att Idol-juryn önskade att de skulle skrivas.
I dag har jag legat med Dylans makalösa "Blood on the tracks", inte ett svagt spår där. Den är verkligen någonting att älska. jag läste att Dylan själv aldrig riktigt kunde förstå att just den plattan blev så uppskattad - han hade ju lagt sitt kraschade äktenskap på en silvertallrik för allmän beskådan och hängt liket i en slaktarkrok på det offentliga torget.
Så. Jävla. Makalös.
Det är alltså de numera äldre, ärrade damerna och herrarna som gör mig sällskap.
De behöver inte gå på krogen i bikini.
Bruce, Neil Young, Bob, Emmylou, Lundell, Cohen, Strindberg, Dolly, Linda Ronstadt, Cash, Elvis, Lennon.
Rösterna. Sångerna.
Jag tänker på det som var, på min katt som borde tassa omkring på fiskbensparketten och äta ur salladsskålan.
En jävla punkare det där.
Ouppfostrad, kantig, oborstad, mjuk, vänlig, blyg. Som livet.
Jag saknar henne.