Poet i sparkdräkt

Mannen blev galen. I nästan fyra hade han tålmodigt gjort sitt. Väntat. Gått runt i en konturlös tillvaro i riktning mot ingenting. Eller allt. Det var den ovissheten som skar djupa sår i hjärtat. Att inte veta. Fyra år. Sedan: ett papper i handen. Okej. Du är här nu. Välkommen. Det var dags att börja fungera. Då blev han galen. Dr Johnson sa att den som förvandlar sig till en best slipper plågan att vara människa. Insiktsfullt. Nu gick mannen ut för att möta den nya världen med stämplad trygghet på ett dokument, förväntningar på axlarna, ett besked om framtiden, tecknat på kanslisvenska.
Men i alla fall.
Och just då, just där exploderade den mänskliga bomben, all dynamit av känslor och tankar som hållits tillbaka och stoppats undan i själens mest brytsäkra byrålåda.
Det är vad fyra år vad ingenting kan göra med en människa.
Det är inte värdigt.

Så jag gick ut i den djupa snön och andades in den höga, friska luften vi aldrig känner här annars och jag tog i snöskyffel och rensade både skallen och bakgården. Spaden skar genom snön, jag ökade takten, aggressivt, intensivt, jag mot snöhelvetet, en tuff match.
Och jag kunde bara tänka på han som blev galen.
Och på Marcus Birro.
Författaren, poeten, Göteborgaren med de stora tankarna som formulerade så briljanta försvarstal för den mänskliga värdigheten och den goda litteraturen, mot vulgarisering, kommersialisering, låtsasvärdlar och fördumning.
Nu står han i mitt vardagsrum i en rödglittrig sparkdräkt och försöker dansa.
Han ler fånigt mot en publik som aldrig varit i närheten av Landet utanför, Svarta vykort eller Flyktsoda.
Nu vill han att den där publiken ska rösta...på honom.
Vad i helvete gör han där?
I Let´s dance.
All den respekt det tagit honom ett halvt författarliv att bygga upp har nu raserats snabbare än Tony Irving hinner säga "rumba".
Det är klart att att hans medverkan i ett svennigt låtsasprogram i bilhandlar-kanalen TV4 inte per automatik gör honom till en sämre författare eller poet.
Men han får problem med sin trovärdighet.
Jag har så svårt att förlika mig med tanken på att mannen som skrev om idioternas motorväg nu blivit hela nationens lallande danskostym.
"Allt ska vara så folkligt nu för tiden, allt tuggmotstånd ska filtreras genom den dåliga smaken och komma ut som kräkfärgad välling."
Så skrev han, Marcus Birro.
Men det är nog glömt i dag.
När ersatte vi Moa Martinsson med Ullared, frågade Birro själv i en krönika i höstas.
När ersatte Marcus Birro själv Marcus Birro med Let´s Dance, undrar då jag.

Nu: tomater, bröd, kaffe, smör, eld i spisen och Fear and Loathing in Las Vegas.