I den svala gryningen vandrade han ut med sitt fåriga ansikte i vinden, en cigarett och en papperspåse, i vilken han stoppat katten. Hon hade bara varit död i några timmar. Han kallade henne Skrot, den fullvuxna katthonan som nu bars iväg till den sista vilan. På kvällen innan hade han suttit bland småfåglarna på ett kafé och rökt och druckit, när räddningstjänsten ringde och berättade att katten ramlat ut från lägenhetsfönstret och låg förlamad på marken nedanför. Han registrerade och satt kvar. Jag kommer hem om ett par timmar, sa han. Inte nu. Sen.

Det var sommarteater på gården. Två män och en kvinna i vita skjortor och svarta hängslen. Han kom på sig själv med att räkna stenarna i gruset under bordet, ungefär som att han varje morgon räknade mynt efter den tidiga promenaden till matbutiken i gallerian. En bra morgon kunde skörden och frukterna av nattens aktiviteter ge honom en hundring, när burkarna och flaskorna med kladdigt öl och fimpar lämnats in och förvandlats till ett vitt kvitto och bröd, mjölk och tobak och mellanöl.

Nu gick han ensam med katten. En kort promenad. Över broarna, förbi husen med det svaga skenet från fönsterlamporna där de lyckliga snart skulle möta en ny dag, nya timmar att fylla med familjeutflykter, rosévin på blöta klippor, matkassar med frukt, ost, bröd, skaldjur, en båttur med grannen. Det var en värld han aldrig fått entrébiljett till.

För ett kort ögonblick hade han övervägt ett skogsbegravning. När andningen blev långsammare, tyngre och hon till slut bestämde sig för att dö på tröskeln mellan hall och vardagsrum, så ville han bära ut henne i famnen och gräva en grop mellan björnbärsris och vildblommor där havet möter land. Nu styrde stegen sig själva närmare en annan slutdepå. Kanske var han omedvetet märkt av insikten att alla problem måste lösas snabbt och emellanåt okonventionellt eftersom han inte bara saknade pengar, utan också kraft och ork.

Ensamhet kan göra mycket med en människa. Det blir en slags ofrivillig ideologi, man dricker sitt vin, och inbillar sig att man är självständig och fri, man försvarar sitt eget sätt att leva. Man försvarar sitt eget liv. Man mobiliserar i huvudet. Man är oförmögen att förändra det. Man abdikerar inför livet och sig själv. Man gråter med sig själv och slutar att sova. Sedan tar man en dusch, klär på sig sin skjorta och gömmer sig bakom en mask de andra redan plockat av en.

När han kom fram till pappersinsamlingen, containern mellan de gröna, stora hårdplastbubblorna som sköt upp ur gruset, såg han sig omkring. Det var tyst och stilla. Han lät en nattaxi passera innan han försiktigt sköt in påsen och katten genom öppningen. Kroppen var inte längre varm. Och han vände sig om och jag vandrade vidare i den nya dagen. Den hade börjat bra.