Jag ägnade några timmar åt en bok med den rätt så torftiga titeln "Jag och Palmemordet".
Boken hittade jag på en loppis i somras, den kostade mig fem spänn och var dessutom signerad av min lågstadielärare.
Och det var ingen slump alls, eftersom både läraren, författaren och jag i långa tider varit bosatta i samma by.
Troligtvis gick "författaren" runt bland husen och tillämpade dörrklockemetoden för att få sin, på en och samma gång, sorgliga som mycket roande berättelse såld till ortsborna.
Mina föräldrar har vad jag vet aldrig ägt något exemplar, jag har åtskilliga gånger scannat deras bokhyllor i jakt på intressant litteratur - men just denna har jag aldrig kommit över.
Förrän nu då, alltså.
Boken är skriven av en man - vid tillfället 38 år gammal.
Fem år senare skulle han bli mördad i Salisbury, North Carolina, USA.
Då torde han ha varit 43 år.
Men som upphovsman till just den här boken kallar han sig kort och gott "33-åringen".
Och det var ju så han blev känd för en bredare allmänhet i mars 1986, då han på minst sagt lösa grunder greps och anhölls för mordet på statsminister Olof Palme.
Då var jag nyss fyllda tio.
Således minns jag inte mycket om vad som sas då. Inte heller kan jag dra mig till minnes vilka reaktioner det här uppmärksammade gripandet fick i vad som då var både "33-åringens" och min hemby.
Men man kan ju föreställa sig.
Kanske var människorna i bygden inte överraskade.
Huvudpersonen själv kunde ju knappast sorteras in kategorin människor som tycker att en anspråkslös utflykt till Ica-butiken känns tillräckligt för att ge livet sitt av spänning och färg.
Tvärtom. Han måste vara en frustande raket rakt ner i halsen i Janteland.
Världsvan, språkbegåvad, utåtriktad, excentrisk.
En modern Baron von Münchausen mitt i bytristessens epicentrum.
Med hembyns toleransstock mätt bör han ha varit too much of everything.
En som minns berättade att "33-åringen" brukade backa sin bil hela vägen från hemmet och ner till båthamnen. Han tog fem kronor betalt för den som ville åka med.
Och vad gjorde han när han fick klart för sig att han misstänktes för statsministermord?
Vad hade du gjort?
Inte skojat med poliser och häktespersonal och dragit några softa Eddie Murphy-imitationer i alla fall.
Men det gjorde "33-åringen".
Själv berättar han i boken om det kyliga bemötande som väntade honom hemma, efter det att han släppts ut ur polisarresten - friad från alla misstankar om statsministermord.
Och det är klart.
Att återvända till en plats där man riskerar offentlig avrättning om man råkar vara man och bära...låt oss säga, rosa strumpor, torde vara förenat med risk för baktaleri och kollektivt pöbelstraff för den som - hör och häpna - varit misstänkt för att ha pepprat ner Palme.
Man inser ju att inte ens en karaktär som "33-åringen" pallade trycket, blickarna, skitsnacket.
Så han tog sina boots, sina sporrar och sin hatt och red vidare ut i världen.
Mot vidsyntare mål, öppnare platser.
Han kom hem i en kista.
Och jag vet egentligen inte varför - men kanske borde Jämjö resa en staty över en man som verkligen gjorde upp med normer och oskrivna regler i ett samhälle som - faktiskt - skulle må bra av fler vildhjärnor, fler människor som i en utsatt och pressad situation kommer på tanken att leka Snuten i Hollywood.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar