Jakten på andlig visdom

Åh, jag kände en livsande som vaknade, som väckte de andra, som gav mig kraft och styrka och vilja och energi.
Plötsligt bar jag omkring på en kropp full av idéer igen. Nästan som förr.
En ny pjäs, kanske. En bok, möjligen. Bra, realistiska, genomförbara jobbprojekt.
Jag skrattar! Jag går ut och är glad och går fort och gör det nu, inte senare!
Jag tror att det var Peter LeMarc som för några år sedan gjorde en vacker sång, som då gav mig tröst i mörka stunder.
Och nu känner jag mig som i sången. I dag. När augustigryningen snart drar upp ridån för en ny sensommardag i den den stad som jag bor i.
Då. Gör. Jag. Det. Åh!
Den sången heter - vill jag minnas - "Så gott att må gott igen".
Och jag vet att LeMarc, som ramlat ner i avgrundsdjupa brunnar han också emellanåt, skrev raderna: "Jag sörjer inget jag saknar, är glad för det jag har - är bara lycklig att jag lever, att jag finns kvar."
Den där sången fick mig hur som helst att köpa mitt första och hittills enda musikalbum med Peter LeMarc.
Och jag tycker att det bland annat är så riktigt bra sånger, böcker eller filmer ska fungera och kännas: som tröst, som att viska i en brutens människas öra att man inte är ensam.
Jag jobbade delvis så med teaterföreställningen Naken i vintras.
Tanken på att lyfta och laga någon annan som störtat eller kraschat bar mig genom den processen.

Det är klart att man ändå brottas med en del existentiella funderingar. I somras lånade jag Dalai Lamas "Råd från hjärtat", en bok som mycket kort går ut på att lära vilsna människor att tänka med hjärtat.
Bland annat fick jag veta att om man nu ska vara egoist, så ska man vara en intelligent egoist genom att hjälpa andra. Onekligen en intressant paradox.
Sedan träffade jag - i två skilda sammanhang - två präster, båda verksamma i den svenska statskyrkan.
En av dem kände jag sedan tidigare, nu höll han en begravning för en kompis som låg stilla i en blå träkista, 44 år ung.
Den prästen har jag egentligen alltid gillat. Vem som helst fattar ju att en präst som bjuder journalister på Camel utan filter är en bra representant för den moderna kyrkan! Nu gjorde han sitt jobb väldigt bra, den här dagen också. Han sa kloka saker. Ha talade stilla och värdigt. Och jag lät mig i sorgens stund slukas upp av den mäktiga kyrkorummet, det är i sanning ett rum för vila och reflektion.

Nästa präst var också hon mycket insiktsfull. Hon talade om att människor i vår sekulariserade värld jagar ihjäl sig och varandra i jakten på STORA lyckliga livet.
"Du kan vinna hela världen, men förlora din själ". Sa hon.
Och det där har jag tänkt mycket på.
Sedan uppmanade hon alla som förspårkar söndagsöppna butiker, alla tillbedjare av Mammons onda lära, att stanna upp ett tag.
Och kanske gå till kyrkan i stället. Och det borde ju förstås inte alls ha attraherat en agnostiker som vare sig är döpt eller konfirmerad eller för den delen särskilt bevandrad i den bibliska världen.
Men när jag satt där i den mäktiga, storslagna kyrkobyggnaden och lät blicken vila på åtta fladdrande stearinljus så fylldes mitt inre av ett lugn.
Statskyrkan som insitution - med dess moraliserande stelhet och otidsenliga konventioner - känner jag mig likgiltig för.
Men: andliga värden och allmängiltig visdom tror jag skulle göra det här samhället gott.