Snön föll igen, tung, blöt, den låg kvar, den ligger kvar, bara en sån sak, och den lyser från skenet i gatlamporna, och tiden går långsamt, så långsamt i februari.
Denna vecka har rastlösheten, den krypande oron, gästspelat i min kropp och i min skalle; alltid utan att be om lov.
Jag vill få mycket gjort.
Det händer ingenting.
Jag försöker att dämpa min otålighet med sömn och drömmar.
Och så köpte jag alla de där plattorna.
Och några till. Lyssnade på Joan Baez vackra tolkning av Forever young, en av mina Dylan-favoriter.
Jag la mig till rätta på madrassen sedan, fick sällskap av Bukowskis novellsamling Märkta kort, häftigt och hårt manlig socialrealistisk gatulitteratur, som väntat.
I går läste jag med viss fascination storyn om en man i Norrland nånstans som återvände hem efter 15 år som försvunnen.
Nångång i början av 90-talet lämnade han kvinnan och barnet och familjeföretaget, och gick om gömde sig i USA.
För att nu plötsligt dyka upp igen.
Och systern tyckte, enligt Expressen tror jag, att allt kändes "fantastiskt".
Vad kvinnan - och för den del barnet - ansåg framgick inte av artikeln.
Man kan bara ana.
Frågan är vad som driver en man att göra sin egen on the road-trip, i 15 år! Jag blev onekligen tilltalad av tanken, av äventyret, att skapa en mystik kring sin egen person för att sedan bara uppenbara sig som ett levande spöke på tillfällig visit från dödsriket.
Nej. Det hade jag aldrig pallat.
Jag får ju ont i magen bara av att vara borta från kidsen mer än två dagar.
Men äventyret, som sagt!
Man får ju åtminstone hoppas att den försvunne mannen var klok nog att skriva ner sin historia, sina tankar, intryck, upplevelser på om inte en reseskrivmaskin så åtminstone små anteckningsblad.
En annan slav under vardagsbestyr och rutiner får hålla till godo med väpnade kioskrån på landsbygden.
Men vad fan: det är inte alldeles ospännande det heller. Jag och Hi-Fi Friberg, två envisa tjurskallar, bestämde oss för att låta rätt på kioskrånarnas utbrända Saab.
Och vi lyckades!
Men det krävdes en och en halv timmes skogspromenad med full utrustning i snö, slask, täta trädsnår, stup och på klippblock.
Polisen sa: Visst, gå dit, men gå aldrig upp på motorvägen!
Och vi lydde, vilket innebär en hård match med skogen, jag var inte utrustad utan gled runt i ett par blanka New Balance-skor.
Men bilderna fick vi!
Jag var stolt över HiFi-Friberg efteråt.
Det är en fotograf med rätt inställning!
Sedan blev det ärtsoppa, pannkakor, dessvärre ingen varm flaggpunsch.
Resen avslutades med ett tvärstopp i Röda Korsets lumparbod och där mötte vi förstås Melén, en turbokäft, en åsiktmaskin, en lätt manisk prylsamlare med Bajensympatier och socialdemokratiska värderingar.
Han hade köpt tre judobälten.
I tre färger.
Den snillrika affärsplanen med just dessa tygtrasor var att sälja dem vidare på Blocket.
Tre. Judobälten.