Jag har inte varit här på ett tag, men okej, jag driver ingen kommersiell Schulman-blogg, så lev med det, någon som emellanåt är här och läser.
Åh, jag har lyssnat, lyssnat på poesi, lyssnat på verkliga ord, saker som betyder något, meningar som vill vända ut och in på mänskligheten, krypa under huden, skaka om.
Som piskar skinnet, sparkar mig, kramar mig, kysser mig. Jag välsignar en man och en gitarr, två munspel och en fiol och numera älskar jag honom.
Kärlek, kärlek, kärlek.

Det som är mindre roligt och faktiskt inte roligt alls är att papperspaddan drabbats av svår hybris.
Jag har tidigare här rekommenderat bloggen som länets modigaste invånare står bakom.
Den är fortfarande läsvärd, provokativ, spännande, sann, kantig - alltså allt som den liberala papperspaddan inte är men borde vara.

Många miserabla uttalanden har fällts i den alltigenom mänskliga tragedi, denna vardagsföruttnelse, denna icke-publicistiska kräksjuka, men jag har på nära håll aldrig följt en mer förljugen saga än den här.

Senast en av papperspadddans mer upprörda så kallade reportrar gjorde sig hörd lyckades stackars vederbörande pricka in fyra av fyra sakfel: sannolikt en yrkesskada då personen i fråga inte direkt gjort sig känd för att agera i sanningens tjänst.
Jag blir så trött.