Sköljde ner påskfisken med en film i helgen. Hade hyggligt höga förväntningar, jag tänkte nämligen att om filmen bara är hälften så stark som Springsteens vackra soundtrack, så bör man hamna på en nivå som ligger avgjort över sevärd.
Men, jag vet inte jag.
Sagan om Mickey Rourke som sexköpande efedringris i trikå, vältrande sig själv i både blod och självömkan skakade inte direkt om.
Det är en prisbelönt rulla, jag vet, men storyn var tunn.
Före detta stjärnbrottare brottas fortfarande, både med andra clowner och med sig själv.
Murbräckarn brottas, murbräckarn går på strippklubb, murbräckarn knarkar, brottas igen, och lite till, gråter, träffar sitt övergivna barn, brottas, super, går på strippklubb, försöker få omgivningen och biopubliken att känna sympati för denna kantstötta karaktär, tar ett jobb, super, brottas...och så på med Springsteen som ljudkuliss.
Just då - i slutet - när denna sagolikt vackra sång spelas igång är det svartruta.
Jag tror det var The Wrestlers allra starkaste ögonblick.
Det säger en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar