Nu blir det Göteborg i ett par dagar. Jag tycker om den staden, jag tycker om att gå uppochner längs långgatorna, jag älskar den kamratliga atmosfären, jag gillar Blåvitt, öl på Sejdeln, de obskyra små vinylbutikerna, färsbiffarna på Min bror och jag, spårvagnarnas dånande kring Järntorget, antikvariaten, Thomas, Victors och Daniels stora famnar och hjärtan.
I Göteborg har jag många vänner. Och så har jag min bror där. Och nu ska han gifta sig! Och det gör mig faktiskt väldigt glad. Och inte bara för att det är en förtjusande kvinna som han friat till!
Jag är nämligen ganska så övertygad om att det stundar ett sjuhelvetes bröllopsparty, dessutom. Det finns - så att säga - rätt bra mänskligt material för en lyckad fest.
Jag reser till västkusten med nya tänder höll jag på att skriva, men en renoverad käft åtminstone, den tidigare mådde inte så bra, enligt den stackars tandsköterskan som fick ett koleriskt nervvrak i stolen i veckan.
Hon klagade inte.
Belönade mig själv på nytt: en Lyktan-lampan och en Gunnar Nylund-vas på Movement-Magnus spännande lager, samt Caj Karlssons nya duettplatta.
Den låter väldigt mycket Caj Karlsson, om jag tillåts sammanfatta saken.
Och det är förstås bra det, eftersom Caj är en artist man bör ha en viss respekt för. I säkert tio år har jag följt hans karriär på nära håll, ett tag funderade jag på att skriva en bok om honom och by the way: den idén lever fortfarande. Caj har lovat att berätta allt, det kanske kan bli en svensk variant av The Dirt.
Vårens turné, ett slags tältprojekt för den nya människan, en buss med luffare och oförutsägbara konstnärer som kuskar omkring TILLSAMMANS är jag ganska så tilltalad av.
Plattans bästa låt är, bortsett från den svindlande och sönderspelade Magnus Lindberg-duetten, är i min värld Under stjärnorna (en slags roadmovie), med Frida Öhrn.
Och apropå kvinnliga sångerskor så påtalade en gammal Skurup-kollega, som läst min kärleksförklaring till Helena Josefsson eller egentligen mer korrekt: till hennes sånginsats på Gessles Singalong-singel, att Helena och jag bodde grannar för tio år sedan.
I ett skånskt skolkollektiv. Om detta vet jag ingenting. Hon skulle, enligt uppgiftslämnare, ha gått världshistoriens mest osannolika utbildning: Irlands-linjen.
Jag gick journalistlinjen, drömde om ett liv i tabloid-himlen, lyssande på Rick Springfield och hade en lavalampa i fönstret och livnärade mig på alkoholanekdoter från Alvestapartiets grundare.
Jag tror inte, hur sorgligt det än må vara, att Gessles körkvinna minns mig heller.
Men jag hade en fin tid i Skåne, på många sätt.
Och jag både glad och överraskad av den där upplysningen från en bekant som tycks ha avgjort bättre minne än jag. Tack, tack.
Nu drar jag västerut.