Det var inte riktigt tandläkarväder, i stället kändes det som att våren sakta kom smygande som en vålnad, som en flamma, lite avvaktande, men ändå där eller åtminstone i antågande.
Men jag satt hos tandläkaren och jag överlevde förstås och jag belönade mig själv med Sportbladets Allsvenska bilaga.
Väldigt, väldigt informativ, snygg, matad med roliga, välskrivna, intressanta texter.
Aftonbladet vet hur man gör tidning.
Fyra experter tror på Blåvitt.
Fyra av tolv.
Inte illa.
Dessutom hamnade Wernbloom femma på profiltoppen.
Inte illa, det heller.
Jag gillar Wernbloom, han har visat karaktär, hjärta, klubbkänsla, och när han plötsligt förvandlades till en anfallare med stor käft, oömma hälsenor och stenhårda armbågar så gillade jag honom ännu mer.
Vad jag emellertid ogillar är missunnsamma, småsinta och förutsägbara individer: så fast i sin egen fyrkantiga föreställningsvärld att de egentligen inte förtjänar en reaktion över huvud taget.
Men jag kan inte låta bli. Det är liksom så jag fungerar. Ni vet det.
Rent av kan jag kända mig glad och stolt över att så framgångsrika och synnerligen modiga personer ägnar än så futtig figur som jag en liten tanke.
Jag lyfter på hatten. Och - jo, just precis - spottar över axeln.
Ryggrad, mina vänner, ryggrad.
Nu ska inte det här bli något forum för vare sig bittra vedergällningsrepliker eller för den delen personliga vendettor.
Men det vore ju förbannat synd att inte någon gång ta chansen.
I dag har jag haft Packets furiösa Stenad i Stockholm i huvudet.
Kanske allt började med att jag hittade en red line-påse gräs i bilens framsäte i morse.
Den visade sig innehålla oregano.
Nu är det tid för en stunds umgänge med Simon Bank.
Och bara en sån sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar