Jag körde bil, jag körde fort, jag lyssnade på P4 och det var rätt märkligt eftersom det var alldeles omedvetet. I hybriden finns plats för sex skivor. Den var senast jag kontrollerade matad med fyra. Tre stycken är mina. Två Lundell-samlingar samt Toni Holgerssons Blå Andetag, sedan HiFi-Fribers Synth-hits-dubbel som han av någon overklig orsak betalade för på taket av en Willys-butik en mindre svensk stad.
Men nu var det P4.
Och det var inte något ospännande prat- och matprogram och inte heller nyheter och det var kanske synd eftersom en blyfotade lokalradion numera inte sällan är först med nyheterna.
Så är det.
Och sedan får den uppblåsta, självgoda, proppmätta, mörkblåa papperspaddan säga vad som helst.
Jag vet för en gångs skull vad jag pratar om.
Det indignationsosande luftslottet i två delar är emellanåt inte i närheten.
Där har man fullt upp med ryktborsar och oväsentligheter och frapperande brist på konsekvens.
Men låt oss återkomma till det.
Det var P4 och det var Per Gessle men det var i första hand Helena Josefsson, en ny upptäckt som jag då inte hade sett, inte hört, men som slog mig till golvet och gjorde att jag höll på att inkassera min andra trafikförseelse på över 2 000 spänn inom loppet av två veckor.
Visst, Gessle har onekligen levererat en stadig flod av popbagateller genom åren, jag minns särskilt avskedskonserten på Ullevi (kan det varit 2004). Jag var där med Söder, vi brände hundratals kronor på blaskig öl i plastmuggar, vi hade suttit och låtit livsandarna vakna i Näckrosparken.
Jag minns att det var i den parken Nationalteatern köpte knark, vi hade räkor från saluhallen, vitt vin, cigaretter, bröd, ost, frukt, böcker, två, kanske tre kvällstidningar. Det var studenter där, rika kändes det som, de sprutade vin på varandra under träden och vi vandrade avenyn en lång stund och kom fram i lagom tid till dess att Micke Syd dundrade igång någon låt från den där skivan som innehåller fem fel i titeln.
Det var hur som helst underhållning i sin yttersta form.
Jag var glad och lycklig och kände mig som Håkan Hellström utan hatt.
Men jag var så klart inte knockad av någon emotionell vulkan - det var glad och tom stumfilm med folklig dekor, men det gick inte in på riktigt.
Det var liksom inte...Springsteen.
Men nu slogs jag till golvet av Helena Josefsson, ungefär på samma sätt som när Emmylou Harris gör konst av Steve Earls Goodbye. Han i mysbyxor, en kontrabas bakom, och Emmylou är...magisk. Man ser det på henne. Hon är där. Hon är på riktigt. Hon får mig att gråta. Hon har något att berätta. Hon bara står där i svart och är förtrollande.
HiFi-Fribergs, som ofrivilligt tillbringat tid med Josefsson, lät inte imponerad när jag avslöjade hur jävla knäckt jag var.
Men ändå: Sing along är kanske Gessles starkaste ögonblick någonsin - helt och hållet på grund av Josefssons mördande sång.
Så som jag minns den. Den var ett fint soundtrack till den känslan jag hade när jag körde bil.
Jag lever på det ännu.
Och så till den stora ihåliga draken som numera saknar både vingar och eld och kraft.
Om den finns så mycket att säga.
Låt oss i dag nöja oss med följande konstaterande: det är skillnad på folk och folk.
Ska vi låta de hycklande idioterna sätta dagordningen?
Jag vägrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar