Det finns brottslingar man ändå måste känna viss sympati för.
Som den 18-åring som i veckan gick in på Sparbanken i Mjällby, maskerad och beväpnad med en kniv.
Han gick därifrån med lite pengar.
Han satte sig i en bil och körde iväg.
Och sedan tog äventyret slut - polisen grep rånaren långt innan äventyret ens hunnit börja.
För det var ju det allting handlade om.
Verklighetsflykt, resor till okända platser och mot obestämda mål.
Alltså inte ett brott i första hand riktat mot banken: snarare ett knivhugg rakt in i den bistra, tomma bytristessen.
Rånaren var trött på hösten, trött på det lilla samhället, trött på det enahanda i ett liv och en omvärld som aldrig utmanar.
Han ville bort, som så många vill, han längtade ut och härifrån, och mer dunkla motiv till ett banalt knivrån har man ju onekligen hört talas om.
Enligt 18-åringen behövde han pengar för att ha råd att tanka den bil som skulle ta honom iväg genom landet och ut på det stora, vilda äventyret.
När allt var över skulle han själv anmäla sig till polisen.
Sökandet efter något viktigare och större än livet än oktoberkyla i en stillastående svensk håla kunde helt enkelt inte styra impulserna.
Det känns faktiskt rätt mänskligt.
Och är ett motiv långt värdigare än pengar.
jag ler när jag läser detta, jag tycker att det är fantastiskt och visar ändå på en vilja att göra något. Sen att det är utanför lagens ramar är en annan sak i sammanhanget ;-) Det hela visar på att hålor kan driva en till vansinne
SvaraRadera