Kinesiska skor

Tog mig alltså an Larz-Kristerz i fredags.
Uppdraget löd: skildra folkets ovillkorliga kärlek till sex män i obekväma och icke särskild diskreta kostymer.
Ja, jag skriver obekväma, för jag var glad i denna stund, och bad att få testa dräkten som bar Älvdalens folkhjältar till seger i SVT:s Dansbandskampen.
Inga problem.
Det var över huvud taget inga problem alls med någonting.
Larz-Kristerz må sortera efter fasansfulla musikaliska ideal, men det var ändå ett gäng softa och ödmjuka herrar som parkerat sig i landets kanske mest osmakliga danslokal: Eringsboda Brunn.
Så på med vinnarkostymen, bara.
Den luktade sur svett, lite hö, damparym.
Och så i skorna, tillverkade i två olika sorters plastmaterial.
Dom är inte bekväma du - dom är kinesiska!
Sa den rundlätte vokalisten och skrattade så de fjärlsformade lampmönstren i taket vibrerade.
Nej, fötterna värkte efter ganska exakt fyra steg och jag tänkte att om dessa herrar står och går i dessa skor tre timmar under varje spelkväll så borde gaget ligga omkring 500 000 kronor, exklusive fotmassage.
Nåväl, vad gör man inte får en stunds slapp, lättsamt på-ytan-underhållning.
Jag tror jag behövde det.
Eller rättare sagt: jag vet det.
Jag har tyngt mig själv med alldeles för många destruktiva tankar det senaste året, jag har fastnat i grumliga existensiella grubblerier.
Nu är det dags att ha kul!

Pratade med hockeyproffset, han planerar just nu en försittning i samband med Konstnärens Karlskronabesök den 28 februari.
Jag vill att du kommer och lirar lite, sa han mellan tuggorna på kaféet där han satt och jag sa förstås ja.
Sådana tillfällen är bra tillfällen och jag måste hålla igång det sång- och textbibliotek jag lyckats knöla in i hjärnan.
Jag hade gärna haft med mig M.A också, men vad jag förstått så sviker han sin gamla hemstad och drar till bästkusten i stället.
Och det har man så klart förståelse för.
Ronnebygatan är ju inte direkt...avenyn.

Den 28:e, ja. Då är jag nyss fyllda 33, det är en speciell ålder, jag minns när man far fyllde 33, det var på något sätt en siffra som kändes oupnålig och overklig och en verklig symbol för att man var på väg rätt in i ålderdomen.
Nu står jag där själv.
Var tog åren vägen?
I natt läste jag boken om den här landsändens kanske mest välbekante 33-åring.
Han är död nu. Han skulle ha varit närmare 60 om han fortfarande levt.
Men det gör han alltså inte.
Boken, skriven av en skånsk, hårdhudad kriminalkommisarie, lanserar teorin att det var denne 33-åring, uppväxt ett stenkast från macken i byn, som i ett förvirrat tillstånd sköt ihjäl Olof Palme.
Den ena förbluffande tesen staplas på den andra, det är stundtals rätt underhållande, och den 33-åringe spårbegåvade turbokäften förblir - oavsett inblandning i statsmannaskjutningar - den störste profil som någonsin levt och verkat i det här lilla samhället.
Irrationell, intelligent, galen, kanske, skrytsam, allmänbildad, excentrisk, kristen...ungefär allt som man inte ska vara om man ska bo här.
Så han flyttade, mötte världen, reste, pratade, skrattade, ljög, drog omkring.
Varför har han ingen egen staty här?
Inget eget sällskap?
Jag tror bestämt jag ska ta hand om den saken.
Jag menar, en man backade bilen, ut på vägen, två kilometer ner till viken, tillbaka igen för priset av 20 kronor, måste man ju bara älska.
Världen skulle må bra av fler 33-åringar.
Länge leve dårskapen!