Tillbaka igen, försökte somna om, insåg att det inte gick, låg och vred mig, slölyssnade på Tv4, tror jag, Sverige-Usa, fotboll, sidleds-Danne var tydligen med och resultatet således det förväntade: torsk.
Anyway, det sägs finnas ett informellt sällskap som sträcker sig över grannkvarter och kommungränser och som jag egentligen inte vet om det existerar på riktigt, men jag tror det.
Det finns många sällskap, men det alldeles särskilda med det här är att det som förenar stommen är ett närmast hysteriskt Ulf Lundell-knarkande.
Centralkommittén ser i grova drag ut så här:
Hockeyproffset. Nu egen företagare. Voluminöst hjärta. Våldsamt dedikerad. Rätt så jävla envis emellanåt, stort kontaktnät bland landets övriga Lundellnarkomaner. Alltdi först med de udda plattorna, ser åtminstone fem gig varje turné och har flera tunga Lundell-troféer hemma: munspelet från CZ, bröllopshälsningen från UL själv, exklusiva turnéprylar, tavlor, turnéstatistik, affischer, foton, brev, tröjor. Arrangerar träffar och sammankomster med introtävlingar och den obligatoriska albumrankingen.
Har som princip: "Allt Uffe gör är bra - eftersom det är Uffe som gör det".
Har en gång i ett litet kök i utkanten Göteborg grovt skändat en akustisk version av Det goda livet.
Jag vet inte riktigt vad han är mest stolt över.
Kommunalrådet. Det påstås vara Naken nerför gatan som utlöste hennes himlastormande kärlek till Lundell. Har i motsats till Danne en mer nykter syn på Konstnärens produkter, men får ändå bedömas som kraftigt hardcore då hon inte ryggar för en stalkerrunda över Österlen, Svinaberga, där hon tack vare känningar på jobbet kan avslöja en hel del intressanta detaljer om mannen som bor därborta i den vitkalkade gården.
M.A. Den musikaliska motorn. Och mannen som tar Tid för kärlek på exakt lika stort allvar som Män utan kvinnor. En grubblande, filosofisk diplomat som i drömmarna lever sitt liv vid ett stenbord i Toscana och som efter en flaska Argento spelar dragspel, munspel, gitarr och piano med beundransvärd inlevelse och passion.
Brukar vara resesällskap när kommunalrådet längtar till Österlen.
Jag tror bestämt de spelar Evangeline hela vägen tillbaka.
Tjänstemannen. En man med fasta principer, och med en detaljkunskap som är svåröverträffad till och med i Lundellvärlden. En bok är inte bara en bok och en platta är inte bara en platta. Inte om det är Lundell som skapat. Då är det en process, en ritual, en ceremoni formad med nitisk noggrannhet, intryck ska tas om hand, analyseras, svalna, tas upp igen.
Radiomannen. Kvinnornas man. Utrustad med muskler, skjortor och smycken och sjalar och jeans, en ganska så vacker sångröst och knullruffs-frisyr. En varm anhängare, naturligtvis, det är vi ju alla i den här lilla gruppen, men med en sund skeptisk hållning till sådan som är av mera tveksam kvalité. Hävdar alltid att Lit de parade egentligen borde sjungas in av Caj Karlsson, här och för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar