Jag insåg just att jag äger en närmast komplett Sture Dahlström-samling.
Tretton romaner och novellsamlingar in alles.
Och det är jag faktiskt väldigt glad för, att jag fått möjligheten att kliva in i den världen, menar jag.
På något vis känns han bara så förbisedd, så bortglömd, så utanför det etablerade att jag vill därför skänka denna oerhörda berättare och vildhjärna några rader.
Han växte upp i Smedbyn, slipade bromshylsor på cykelfabriken, sedan kom jazzen och med den orden, tankarna, drömmarna, flykten, jakten, fantasin, Spanien, USA.
Det är någonting med språket, förstås, det egensinniga, vildvuxna, furiösa berättandet.
Min förälskelse inleddes med Änglar blåser hårt, följdes av Huggormens tid, tror jag bestämt, jag minns vilda sexscener i en ladugård i alla fall, och den senaste jag skaffade var nog Han log i d-moll.
Den mest frigörande vansinniga storyn är nog trots allt Gökmannen, om den där Xerxes Sonson Pickelhaupt som driver klinik för att hjälpa kvinnor som har problem att bli gravida.
Xerxes tillämpar metoden "Direkt Mekanisk Överföring" och målet är att fylla hela världen med sin avkomma.
Jag försöker när jag kan sprida Stures litteratur till människor som jag tror har förstånd att uppskatta och värdera den.
Jag minns att jag gav M.A. en eller ett par böcker för några år sedan.
Jag minns att han åtminstone gillade en av dem.
Och så Håkan Hellström som i sin Så länge du är med mig konstaterar: "Det gör inte ont att leva i Sture Dahlström".
Nej.
I sanning inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar