På den andra sidan

04.57 och allt i sin ordning.
Jag älskar de tidiga timmarna.
Jag brukar säga att efter klockan 18 är jag en värdelös medspelare.
Då har hjärnan stämplat ut och vill inte längre servera mig intryck, uppslag, idéer, ord, tankar.
Men på morgonen är det tyst, världen omkring sover fortfarande, grannarna sover, alla sover, först om några timmar öppnar staden sina persienner.
Nu: bara katten som tassar omkring och stryker sig mot mina fötter.
Och det lätta sorlet från guldfiskarnas luftpump.
Men jag är alldeles klar och vaken och om jag någon gång lyckats komma fram till något klokt så är det alldeles säkert så att det skett tidigt en morgon.
Sinnena är skärpta.
Utan vidare ansträngning försvinner jag i hisnande tankebanor när andra sover.
Morgontimmarna brukar jag slå ihjäl i sällskap med svart kaffe, någon av de fyra böcker jag alltid har igång samtidigt, ibland en konsertfilm på låg volym, två morgontidningar, och sedan nyhetsscanning på nätet, läsa bloggar, kolla mailen.
Det är bra och fin tid, gryningen, den sena natten och den tidiga morgonen.

Å andra sidan lyckas jag alltid somna ifrån alla intressanta tv-dokumentärer, filmer, debattprogram som sänds efter klockan 21.
Och någon video- eller dvd-spelare har jag aldrig lärt mig att programmera.
Tur då att det finns digitala arkiv och webb-tv.

Anyway, i dag blir det ombytta roller och det känns lite märkligt och konstigt.
Jag har uppskattningsvis sprungit på 500 presskonferenser, pressluncher, informationsmöten under min yrkeskarriär.
Det är inte sällan sövande trist, omständligt och inlindat, men man lär sig snart hantera flödet och hemligheten är egentligen två:
hyggliga bakgrundskunskaper och en förmåga att värdera informationen.
I dag sitter jag på andra sidan.
För jag har själv bjudit in till pressträff på Konsthallen, eftersom det råkar vara så att ett drama jag skrivit tillsammans med skådespelaren JM har premiär nästa vecka.
Och det låter ju kanske rätt ospännande.
Men det är det inte alls. Tycker jag.
Vi ska åtminstone försöka göra det här till ett...tja, okonventionellt event.
Pjäsen NAKEN (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden) är en dramatisering av JM:s snåriga liv, från teaterhögskolan, vidare till de nationella scenerna och vidare...ner i avgrunden.
Men tematiken är rätt allmängiltig: om livet som det är, om psykiskt utanförskap, om att vi måste vara rädda om varandra, om sorg och smärta och kärlek.